Jag har känt två personer vid namn Gullan, i mitt liv. Den ena var nog snudd på 1.90 lång och vägde över 100 kg. En dag i veckan kom hon hem och städade hos oss när jag var barn. I sanningens namn minns jag väl inte så värst mycket av henne, annat än att hon var rödlätt och drack pilsner till sin medhavda lunch. Vi kom utmärkt överens Gullan och jag, och hon blev rysligt besviken om jag inte kom hem på frukostrasten för att äta tillsammans med henne.

Gullan hade ett förflutet som sjukhusstäderska, damm och fläckar hukade i hörnen — de hade inte en chans att undkomma när Gullan var på rengöringsstigen. Det hände att hon tog en aning för hårt i saker, som inte tåldes att ta' hårt i — och en dag använde hon en relativt ny fåtölj som trappstege. Tyvärr var den inte gjord för damer i hundrakilos klassen att stiga på, och ett ben gick av. Gullan var förtvivlad, men resolut — hon tejpade ihop benet! Senare, när mor kom hem, limmade de ihop det avbrutna benet — och stolen hänger fortfarande med, med originalklädsel. Benet har aldrig visat tecken på svaghet eller reumatisk värk.

Väntar du på mejl från mig, så håll ut. Jag har problem med att koppla upp mig, och jag kommer inte åt mitt teliakonto. Förhoppningsvis kan jag få hjälp i kväll.