A Small Girl with a Cat, 1889Theophile Alexandre Steinlen
Den här bilden får mig alltid att tänka på Palmyra och hennes katt. Jag skulle tro att jag var sex år, den gången vi hälsade på hos Palmyra och hennes familj, och jag gav inte deras stackars katt en sekunds ro. Jag kånkade runt på den ända till den vänligt men bestämt bet mig i kinden. Inte särskilt hårt, bara som för att säga att nu får det vara nog — och jag förstod precis vad den menade, och blev varken rädd eller ledsen, men lämnade den i fred.
Nicole Ricard
Maurice Quentin de la Tour
Det var inte bara katten jag avundas henne — hon hade en muff också. En liten vit skinnmuff, som hängde i ett band kring halsen på henne. Så jag önskade mig en muff!
Vem är då Palmyra, kan jag höra att någon undrar. Hon är (förhoppningsvis inte var) dotter till mina föräldrars vänner. På de här bilderna badar vi våra dockor utanför vår sommarstuga.Ännu en av alla människor jag inte träffat på åratal — men ägnar en tanke emellanåt, och undrar vad som hände se'n.
Härliga dockbadarbilder!
SvaraRaderaVilka skatter du har i dina gömmor.
Karin i diset
Underbar bild på flickan och katten! Man undrar om det kan vara ett fotografi som ligger till grund. Någon längre stund kan väl inte modellerna ha varit stilla.
SvaraRaderaJag hade också en muff under de hårda krigsvintrarna. En vit muff av kaninskinn - gott att gömma frusna små händer i.
Roliga bilder med dockorna!
Ingrid, som inte har tänkt på sin lilla vita muff på många år...
Karin,
SvaraRaderaDet är jätteroligt att ha alla dessa bilder - mitt enda problem är att få nå'n slags ordning på dem.
Ingrid,
Tror knappast att man målade efter fotografier 1889 - det var ju ändå före dagens snabba fotografering av vardagliga händelser. Snarare låg massor av skisser som grund för den här bilden - om det inte var en ren fantasi.
Jag har ett antal (ärvda) muffar nu som jag gärna använder - men det är lite jobbigt om man har något att bära (eller ska skriva).
Margaretha
just nu med
halvvantar
Jag har också undrat över det gränslösa berömmandet och känner att barn ofta kräver att man blir imponerad av deras alster. Är själv litet återhållsam med superlativer och ryser inför särskilt det amerikanska sättet att använda sådana. Då har man ju ingenting kvar den gången det är befogat!
SvaraRaderaMuff, ja, det hade jag en i vitt fårskinn med rött flanellfoder.
Nu har jag en ärvd, jag också, svart persian, men det är litet svårt med handväska och bilnyckel dessutom...