”Money? Well, money is a secondary matter. All philosophies and all religions agree that money is mere dross, filthy lucre. Rise superior to it.”
läser jag i en bok av Grant Allen, en bok som jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om.
Men meningen fick mig att en stund filosofera kring inställningen till betalningsmedel.
Penningen är rund
vandrar fort all stund.
Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.
Naturen gaf åt all ting läten:
Plump, plump, åt stenen, när han sjunker,
Tjo, tjo, åt orren, der han klunkar
På vers i tallens gröna säten,
Visch, visch, åt pilen, der han flyger,
Uff, uff, åt galten, der han slafsar,
Lock, lock, åt siskan, der hon smyger,
Voff, voff, åt rackan, der hon glafsar,
Kiklu, åt kycklingen i buren,
Mu-u, åt oxen, kon och tjuren,
Jam, jam, åt katten, der han krafsar.
Carl Fredric Dahlgren
Sedan jag varit till soptunnan häromkvällen sparkade jag av mig mina plastskor som jag använder för korta utflykter i trädgården. Det var en ljummen kväll, så jag stannade på trappen med min bok. När jag lite senare plockade in mina pinaler var den ena skon borta — jag har ju hört talas om att både katter och rävar gör räder i villaområden, och samlar ihop allt som går att bära i munnen, så det föresvävade mig nu att det kanske var vad som hänt. När det ljusnade nästa morgon såg jag skon tio meter från trappen, och undrade om det skulle hända igen.
Skorna har fått vara i fred, men i går kväll fick jag flera gånger besök av en orädd räv. Han (djurkillar är för det mesta mer framfusiga än tjejerna) kom ända fram till mig, ställde sig på bakbenen med tassarna på mitt knä och sniffade. Det upprepades flera gånger och han sniffade sig metodiskt igenom hela trappen.
Jag pratade naturligtvis med honom, men fick naturligtvis inget svar eftersom jag inte är någon ”Doktor Dolittle”. Skrev en stump om Hugh Lofting för elva år sedan, och antydde att jag skulle återkomma — vilket jag härmed gör. Nu finns många fler av böckerna på nätet:
Och jag hittar illustrationer av olika illustratörer.
Vill du läsa dem på svenska får du knalla iväg till ditt bibliotek, eller införskaffa dem antikvariskt.
För rätt många år sedan läste jag att japanerna hade introducerat något de kallade ”Bowlingual”, en manick som fästes på jyckens halsband, och som sades kunna tolka vad hunden ”sa”.
Jag har inte varit tillräckligt intresserad för att söka efter manicken på nätet, men ser nu att Wikipedia har en trudelutt om prylen.
Förmodligen är den 20 år gamla uppfinningen omsprungen av ai nu — för i dag talar man på radion om hur just ai ska kunna tolka vad djuren har på hjärtat.
Phattfacia Stupenda
De som .. wore .. dumba som Mörten, de hafwa nu mera Liud än Skatan.
skrev Urban Hjärne i sin ”Den lilla wattuprofwaren, hwarigenom de rätta ock hälsosamma suurbrunnar ifrån de falska eller gemene jernwatn som här och där i wårt k. fädernesland finnas, igenkänes och åthskillies”, 1663 — en bok som jag inte läst.
Dum, ett intressant ord som det finns massor att säga om — vilket jag inte tänker göra. I alla fall inte just nu.
För ögonblicket är jag fullt upptagen av att fnittra och förfäras åt citaten i en liten bok sammanställd av Leif Eriksson och Kristoffer Lind: ”Världens dummaste citat”.
Slog upp boken på måfå och läser:
”Jag har för avsikt att göra det här landet till en demokrati, och den som är emot det kommer jag att fängsla.”
João Baptista de Oliveira Figueiredo
alltid lika aktuell — därför tycker Robert att vi ska ägna dagens tisdagstrio åt henne.
Det är snudd på ett mirakel att jag inte fick avsmak för Selma när jag som 10-åring vann en urtråkig bok om sagda dam — men det har jag skrivit om tidigare.
Författaren tycks ha varit en bra karl som var med och bildade Aktionsgruppen mot svensk atombomb,
1958 — tror bestämt att jag ska ge boken ännu en chans, det var ju några år sedan jag vann boken.
Tack och lov har det skrivits oändligt många andra böcker om Selma, att min gamla vinst inte behövs som utfyllnad i dag.
”Selma Lagerlöf och bildkonsten” är
en utställningskatalog från Nationalmuseet 1989. Jag ser att den finns att köpa i andra hand på nätet — jag tror väl knappast att biblioteken tillhanda håller kataloger, vilket är synd eftersom den har många intressanta artiklar och illustrationer.
Kanske finns även mitt nästa förslag att få tag på, antikvariskt.
”Såsom ett barn. Om Selma Lagerlöf.” av Birger Haglund gavs ut på Heidruns förlag 2005
Precis som det sägs på omslaget, innehåller den ”Essäer, artiklar, recensioner och brev.
I ett brev till Ida Bäckmann skriver Selma, i maj 1936, om sin resa från Falun till Mårbacka:
Klarälven var härlig, skinande blå och blänkande. Den såg alldeles ofarlig ut, men nog hade den trängt upp bland buskarna utefter stranden. Den kom mild och inställsam, som om den inte hade alls någon lust att ställa till spektakel. Här hemma på Mårbacka var det riktigt bra. Både vete och råg ha rett sig bra och stråla i höggrönt. Nyss ute i trädgården såg jag ett blått scillastånd, som besöktes av fyra nässelfjärilar och en humbla, dessutom tre flugsnappare i strid om ett bo.
“Books are no more threatened by Kindle than stairs by elevators.”
Låt oss hoppas att Stephen har rätt — han har förresten födelsedag i dag — men ibland undrar jag över vart den minskade läsförmågan kommer att leda.
Eftersom min hiss är ur funktion just nu, så grunnar jag naturligtvis över liknelsen, trappan finns, tack och lov kvar, men inbjuder inte till användning. Jag hoppas ju innerligt att böckerna alltid kommer att inbjuda till läsning även om all världens e-läsare lägger av. Men uppriktigt sagt är jag inte så oroad av hur man läser — det väsentliga är väl ändå att man läser?
föddes de 21 augusti 1920
Ända tills han var nio år bodde han tillsammans med sina föräldrar— och en barnsköterska som han förmodligen såg mer av, än sina föräldrar.
SOLITUDE
I have a house where I go
When there's too many people,
I have a house where I go
Where no one can be;
I have a house where I go,
Where nobody ever says "No";
Where no one says anything—so
There is no one but me.
Han lekte med en grannflicka och sina leksaksdjur, och hade som det förefaller en lycklig barndom.
Skoltiden däremot var inte det minsta lycklig — till stor del tack vare böckerna om honom och hans djur. Skolkamraterna, bara pojkar på en internatskola, gjorde narr av både verserna och bilderna.
Ernest Shepards illustrationer som vi, vi som inte kände Christopher Robin personligen, finner så oemotståndligt charmiga, måste ha varit gefundenes fressen för pojkarna att göra sig lustiga över — och i synnerhet versen ”vespers”, förföljde honom under hela hans skoltid.
”Droops on the little hands little gold head.
Hush! Hush! Whisper who dares!
Christopher Robin is saying his prayers.”
Relationen med föräldrarna var inte den bästa vilket innebar att de träffades ytterst sällan.
Som vuxen öppnade och drev Christopher en bokhandel.
Det finns en hel del skrivet om Christopher, vill du inte se verkligheten i ögonen så rekommenderar jag en omläsning av Winnie-the-Pooh och The house at Pooh Corner”
Eller om du föredrar översättningarna: ”Nalle Puh” och ”Nalle Puhs hörna”, båda i översättning av Brita af Geijerstam
Böcker som passar alla åldrar, och som fortfarande håller — utmärkta för högläsning.
THE END
When I was One,
I had just begun.
When I was Two,
I was nearly new.
When I was Three,
I was hardly Me.
When I was Four,
I was not much more.
When I was Five,
I was just alive.
But now I am Six, I'm as clever as clever.
So I think I'll be six now for ever and ever.
