Skriv på!

The Child Bride, 1883

John Collier|

I Iran vill man göra det lagligt att gifta bort flickor som inte är äldre än ni år.
Under sommaren har 75 flickor under tio år gifts bort med mycket äldre män.
Man sätter inte bara deras psykiska och fysiska hälsa på spel. För flickor under 15 år är risken fem gånger större att dö under förlossningen än för äldre kvinnor.
Det innebär också att dessa flickor går miste om både barndom och skolgång.
Skriv på den här petitionen!

Korrekt klädsel

 En av de yngre tjejerna som arbetar på vårt apotekt, klä’r sig som man ska klä’ sig — det vill säga, jag tror att det är så man ska klä’ sig när man är omkring trettio år (som jag gissar att hon är).
Senast jag såg henne bar hon jeans, med mer hål än helt tyg, på både ben och rumpa. Och plötsligt minns jag Gunilla, som satt i receptionen på min fars arbetsplats. Hon var kanske i tjugoårsåldern då, på 60-talet, och klädde sig alltid prydligt — men när hon en dag kom i långbyxor, tyckte de mer mogna damerna på kontoret att det var skandalöst! (Vad de tänkter om min klädsel kan jag bara ana).

Det måste ha varit ungefär vid samma tid som min mor skaffade en byxdress, som hon bar i skolan. Det tog inte lång tid innan de andra kvinnliga lärarna anammade det praktiska modet.

Jag, som knappast kan beskyllas för att vara ett modeorakel, trodde att byxdresser hörde en förgången tid till. Det är tur att Wikipedia finns, och ta’ mig ur den villfarelsen! Där kan man läsa:
Byxdress
En byxdress är en sorts kvinnlig klädsel. Termen används idag i två olika betydelser: Det kan syfta på en relativt formell klädsel bestående av matchande långbyxor, topp samt damkavaj eller kofta, men även på en modemässig klädsel bestående av en slags overall med ibland axelbar överdel. Termen har framförallt tidigare även använts om lekkläder för små barn.
Den modemässiga byxdressen har blivit populär bland yngre kvinnor sedan omkring 2005. Den har fått betydande uppmärksamhet vid modevisningar och i modebloggar. Den engelska benämningen på detta plagg är romper suit eller jumpsuit.
När termen byxdress eller endast dress syftar på en flerdelad klädsel kan den användas i mer formell kontorsmiljö; den kan anses något mindre formell än dräkt. Byxdress är även ett alternativ till klänning vid en bjudning där klädkoden kavaj angivits; den är dock olämplig vid klädkoden mörk kostym.

Allmänmänskligt?

Franz Ferdinand

Mor frågar tjejen från hemtjänst vilken av dagstidningarna hon vill läsa — DN eller den lokala blaskan. Hon väljer det lokala bladet, med motivationen att i  DN finns inget av intresse för henne. 

Ja, ja, mänskligheten är uppenbarligen mer intresserade av grannens görande och låtande än vad som händer i stora världen. Det får mig att tänka på en episod i L. M. Montgomerys bok “Rilla of Ingleside”:

Therefore Susan had all the comfortable consciousness of a well-dressed woman as she opened her copy of the Daily Enterprise and prepared to read the Glen "Notes" which, as Miss Cornelia had just informed her, filled half a column of it and mentioned almost everybody at Ingleside. There was a big, black headline on the front page of the Enterprise, stating that some Archduke Ferdinand or other had been assassinated at a place bearing the weird name of Sarajevo, but Susan tarried not over uninteresting, immaterial stuff like that; she was in quest of something really vital. Oh, here it was—"Jottings from Glen St. Mary."

Det var förmodligen många som reagerade som Susan, när skotten i Sarajevo föll — så här långt efteråt, när vi vet vad skotten var början till, är det lätt att småle åt hennes okunskap och ointresse — men kanske är det bara en allmänmänsklig reaktion.

Grattis Erik!

Erik Harald Zetterström

14 augusti 1904 - 7 juli 1997

Erik Zetterström (till vänster) med sin stjärna

 Stig Järrel vid presentationen inför 1969 års 

Kar de Mumma-revy på Folkan.

(bilden har jag snott från NE)

Stjärnfall

Meteorstorm

I det lokala bladet står att läsa:
Titta upp i kväll och önska dig något. I natt är det stor chans att få se stjärnfall, eller meteroitnedfall, då jorden passerar meteorskuren Perseiderna, som är stoft från Swift-Tuttle komet. Jorden går förbi Perseiderna varje år i augusti.

En utflykt på nätet visar att det inte bara är mitt blad som noterar stjärnfallet. Många tidningar skriver om det, och både radio och TV uppmärksammar det. Den som är mer intresserad av fakta än mina minnen får ta’ en sväng på nätet.

Hos mig väcker det slumrande minnen. Den sommaren jag fyllde 16 år, deltog jag i ett internationellt scoutläger i Värmland. Efter lägret fick de utländska gästerna bo en vecka i en svensk familj. Den sista lägerdagen visade det sig att det fattades en familj — Joanie från Kanada stod utan värdfamilj. En annan familj kom till undsättning — problemet var bara att de inte hade några döttrar, bara tre söner, vilket de kanadensiska ledarna ansåg var oacceptabelt! Det löstes genom att även jag gästade familjen (som moralens väktare?).
Killarna som alla var något äldre än Joanie och jag, var alla tre intresserade av astronomi, och höll reda på vad som tilldrog sig bland himlakropparna. Så en kväll i början av augusti ställde de ut vilstolar och filtar på altanen, för att vi skulle kunna beskåda stjärnfallet som sades bli spektakulärt just den natten.
Och det blev det. Det berättade de för mig när de väckte mig för att vi alla skulle gå in och lägga oss.

Sommarkatter

Nästan varje dag kan man nu läsa, i både svensk och utländsk press, och höra på radion, om sommarkatter som lämnats kvar på landet att klara sig bäst de kan. Ofta rör det sig om dräktiga katter, som inte har stora chanser när vintern närmar sig.

Att jag aldrig tänkt på att min älskling kanske var en övergiven sommarkatt — som ungkatt kom han ju till oss i september. 

Och Leobold, som jag berättat om tidigare sökte också asyl här en ruggig höstdag.
När det gäller manxkatten Kurrt-James Vicktårr Y. är jag mer tveksam — visserligen kom även han till oss i september, också han en ungkatt. Men han var kastrerad, och det tyder väl på att man tänkt behålla honom — men varför man inte annonserade, eller svarade på vår annons är mer än jag begriper.

Det får mig att tänka på Captain Jim, i ”Anne's House of Dreams” av L. M. Montgomery, han hade inte mycket till övers för sommargäster som lämnade kvar sina katter när de återvände till sta’n på höstkanten.

Anne was just going to ask what his life-book was when the First Mate created a diversion by springing upon Captain Jim's knee. He was a gorgeous beastie, with a face as round as a full moon, vivid green eyes, and immense, white, double paws. Captain Jim stroked his velvet back gently.

"I never fancied cats much till I found the First Mate," he remarked, to the accompaniment of the Mate's tremendous purrs. "I saved his life, and when you've saved a creature's life you're bound to love it. It's next thing to giving life. There's some turrible thoughtless people in the world, Mistress Blythe. Some of them city folks who have summer homes over the harbor are so thoughtless that they're cruel. It's the worst kind of cruelty—the thoughtless kind. You can't cope with it. They keep cats there in the summer, and feed and pet 'em, and doll 'em up with ribbons and collars. And then in the fall they go off and leave 'em to starve or freeze. It makes my blood boil, Mistress Blythe. One day last winter I found a poor old mother cat dead on the shore, lying against the skin-and-bone bodies of her three little kittens. She'd died trying to shelter 'em. She had her poor stiff paws around 'em. Master, I cried. Then I swore. Then I carried them poor little kittens home and fed 'em up and found good homes for 'em. I knew the woman who left the cat and when she come back this summer I jest went over the harbor and told her my opinion of her. It was rank meddling, but I do love meddling in a good cause."

"How did she take it?" asked Gilbert.

"Cried and said she 'didn't think.' I says to her, says I, 'Do you s'pose that'll be held for a good excuse in the day of Jedgment, when you'll have to account for that poor old mother's life? The Lord'll ask you what He give you your brains for if it wasn't to think, I reckon.' I don't fancy she'll leave cats to starve another time."

"Was the First Mate one of the forsaken?" asked Anne, making advances to him which were responded to graciously, if condescendingly.

"Yes. I found HIM one bitter cold day in winter, caught in the branches of a tree by his durn-fool ribbon collar. He was almost starving. If you could have seen his eyes, Mistress Blythe! He was nothing but a kitten, and he'd got his living somehow since he'd been left until he got hung up. When I loosed him he gave my hand a pitiful swipe with his little red tongue. He wasn't the able seaman you see now. He was meek as Moses. That was nine years ago. His life has been long in the land for a cat. He's a good old pal, the First Mate is."

Ja, det är en av de senare böckerna i serien om ”Anne på Grönkulla”, en bok som jag var tämligen likgiltig inför när jag som trettonåring läste den första gången.Varken naturbeskrivningar eller vuxenlivet intresserade mig — då. Nu läser jag med förtjusning om solnedgångar och noterar med intresse alla beskrivningar av havets färger och romantiska beskrivningar av vindens lek. Med dagens måttstock, naturligtvis lika förlegat som kilometerlånga rimmade dikter, med hjärta och smärta. 

Anne never forgot the loveliness of the view that broke upon them when they had driven over the hill behind the village. Her new home could not yet be seen; but before her lay Four Winds Harbor like a great, shining mirror of rose and silver. Far down, she saw its entrance between the bar of sand dunes on one side and a steep, high, grim, red sandstone cliff on the other. Beyond the bar the sea, calm and austere, dreamed in the afterlight. The little fishing village, nestled in the cove where the sand-dunes met the harbor shore, looked like a great opal in the haze. The sky over them was like a jewelled cup from which the dusk was pouring; the air was crisp with the compelling tang of the sea, and the whole landscape was infused with the subtleties of a sea evening. A few dim sails drifted along the darkening, fir-clad harbor shores. A bell was ringing from the tower of a little white church on the far side; mellowly and dreamily sweet, the chime floated across the water blent with the moan of the sea. The great revolving light on the cliff at the channel flashed warm and golden against the clear northern sky, a trembling, quivering star of good hope. Far out along the horizon was the crinkled gray ribbon of a passing steamer's smoke.

Grattis Emil!

Emil Nolde 

7 augusti 1867 – 13 april 1956

självporträtt, 1912

 Flower Garden, 1908

  White Tree Trunks, 1908

solrosor, 1917

Sunrise at the Sea, 1927

 Young Couple, 1935

 Colored Sky above the Marais, 1940

Large Poppies, 1942

Crusifixation, 

 Dancing Couple, 1950

Irises and Poppies

Grattis Percy

Mutability

We are as clouds that veil the midnight moon;

  How restlessly they speed, and gleam, and quiver,

Streaking the darkness radiantly!—yet soon

  Night closes round, and they are lost for ever:

Or like forgotten lyres, whose dissonant strings

  Give various response to each varying blast,

To whose frail frame no second motion brings

  One mood or modulation like the last.

We rest.—A dream has power to poison sleep;

  We rise.—One wandering thought pollutes the day;

We feel, conceive or reason, laugh or weep;

  Embrace fond woe, or cast our cares away:

It is the same!—For, be it joy or sorrow,

  The path of its departure still is free:

Man's yesterday may ne'er be like his morrow;

  Nought may endure but Mutability.

                                                   by Percy Bysshe Shelley

Percy Bysshe Shelley

4 augusti 1792 - 8 juli 1822

Den unge idealistiske poeten som gjorde uppror mot konventioner och förtryck, skrev “The Necessity of Atheism” vilken var orsak till att han relegerades från Oxford — han förespråkade icke-våld och vegetarianism. 
Kan inte låta bli att undra vad som hänt om han inte hade drunknat, ännu icke fyllda trettio år — hade han blivit ännu större, och mer hyllad, som poet, eller hade hans stjärna dalat.

Grattis Helge!

Helge Lindberg

3 augusti 1898 - 27 februari 1973

Många av oss kan nog gnola med i melodier som Helge Lindberg komponerat — men hör jag bara namnet, får jag nog något tomt i blicken.

Nu när det börjar skymma

i Schweiz, är det många som gör sig redo för att tända sina lyktor och vandra iväg till någon av de många eldarna.
Att vara uppe i bergen och se alla eldarna på alpsluttningarna är en fantastisk syn. Lägg därtill, att det hörs flerstämmig sång från de flesta platser där man samlats för att fira sin nationaldag.

Gutenberg och jag

När jag rekommenderar Project Gutenberg, händer det att jag blir tillfrågad hur jag hittar de böcker jag är intresserad av. Då brukar jag fråga hur de gör när de besöker ett bibliotek eller vandrar runt i ett antikvariat. Jag använder mig av samma metod i sajbervärlden som i levande livet — vilket egentligen inte är någon metod alls. Ibland strövar jag runt planlöst, och råkar i bästa fall göra något fynd, andra gånger letar jag efter en viss författare eller ett särskilt ämne. Men det som är mest spännande är nog att se vilka nya böcker som lagts ut, ibland kommer det godbitar, medan det andra gånger är för mig helt ointressanta böcker.

Jag har ju en märklig böjelse för böcker som behandlar ämnen som jag inte vet ett smack om. Maskiner och jordbruk till exempel. Fråga mig inte varför jag tycker en bok om ladugårdar är intressant — min enda erfarenhet av kor och deras bostäder, härrör sig från min barndom när jag och min kusin brukade hälsa på i grannens ladugård för att kela med kalvarna.

Economy of the Round Dairy Barn, av Wilber John Fraser från 1910, hör alltså till de böcker som jag ta'r en närmare titt på.

'När började man med oskicket

Nurse: Calendar 1899

att klämma in patientens förnamn minst en gång, i varje mening? Det är säkert mer än tjugo år sedan jag la’ märke till det första gången. I början är det mest skrattretande, men efter en stund blir det enbart irriterande.
Inte ens om man, som min mor, fräser ifrån och ber dem säga du och dig, så ger de sig.
Det känns mest som kosmetik, för att dölja bristfällig vård försöker man inbilla patienten att man åtminstone är vänlig och empatisk.

Lagom läsportioner

Om människorna tråkar ut dig genom sin nyfikenhet, så tråka ut dem genom att inte vara nyfiken. Ingenting retar som likgiltighet, och det går mycket lättare att tiga ihjäl än att hata ihjäl en människa. Hat är dock liv. Negligering är död.
                         Ur ”Trasmattan” av Bo Bergman


 Läser just nu om (ånyo), Bo Bergmans ”Trasmattan” från 1964. En bok med korta och tänkvärda små stycken. Utmärkt läsning för den som räknar med att bli avbruten ofta, eftersom man inte behöver hålla reda på en handling och ett personregister.

Bo Bergman dog den 17 november 1967, kanske var det på kvällen den 18 eller 19 november, som jag var ensam hemma, och som vanligt vände upp sista sidan på tidningen för att se hur vädret i Stockholm var. Och där bredvid det internationella vädret stod en pytteliten notis som meddelade att Bo Bergman dött.  
Först flera dagar senare kom brevet från min mor med samma nyhet.

Skrapnos

Skrapnosspel från 1884 

Älsklingen kommer hem på morgonkulan med en skrapa på nosen — ett stackars byte som kämpat emot, anta’r jag. Och känner jag vår bålde jägare rätt, så avgick han med segern. Jag har försökt att resonera med honom, om det där med jakt — men det är lönlöst.
Nu sover han den rättfärdiges sömn i mitt knä, allt under det att regnet vräker ned och jag blir lätt nostalgisk när jag tänker tillbaka på barndomens (och i viss mån även ungdomens) sommarregn.
Vi har aldrig varit särskilt begivna på spel i vår familj, men visst hände det att något sällskapsspel kom fram när det regnade som värst — till exempel plockepinn, som är en sentida variant av skrapnos. Första gången jag stötte på skrapnos, var nog hos Fredrika Bremer i ”Grannarne” eller kanske ”Hemmet”.

 Wikipedia skriver som följer om skrapnos:
"Skrapnos" kallas en tidigare variant på plockepinnspel där pinnarna utgörs av miniatyrer av arbetsredskap i trä eller, senare, av plast, till exempel yxa, spade, stege och räfsa. Miniatyrerna som kan vara cirka 10 cm långa kastas i hög på ett bord, varefter det gäller för var och en av de spelande att med en sticka försedd med en krok lyfta bort en efter en, utan att någon av de andra förändrar läge. I motsatt fall blir den skyldige skrapad på näsan med den sticka som orsakat rörelse i högen.

Grattis Aldous!

"A bad book is as much of a labour to write as a good one; it comes as sincerely from the author's soul."

 Aldous Huxely

Aldous Huxley

26 juli 1894 - 22 november 1963

Så värst många som heter Aldous finns det inte, så jag anta’r att du fick en poäng där Olgakatt!

De av er som är bloomsburyfantaster, har kanske träffat på Aldous i en gruppens utkanter — som författare hör han väl knappast till de mest aktuella. Vilket inte innebär att han inte är läsvärd — långt därifrån, jag rekommenderar honom verkligen!  För ett par år sedan sjöng jag också hans lov.

Bokus har många böcker av och om honom, både på engelska och i svensk översättning. Gutenberg har bara tre av hans böcker, däribland ”Crome Yellow”, som är en av mina favoriter. Ett kapitel ur den kan du läsa här.

Läsandets magi

Study of a Girl Reading

Valentine Cameron Valentine Cameron 

Det finns så många anledningar till att vi läser — från att vi söker kunskaper till att vi vill fly från vardagen.
Det är bokens funktion som ett kryphål till världar bortom här och nu, som fascinerar mig. Hur är det möjligt att 29 bokstäver (eller 26, beroende på vilket språk det gäller) i ett otal kombinationer, kan försätta oss i alla tänkbara sinnesstämningar och förflytta oss i tid och rum?
Jag förmodar att det är kopplat till vår förmåga att dagdrömma. Åtminstone jag har i hela mitt liv, berättat historier för mig själv, när jag inte haft en bok till hands — vilket fyllt samma funktion.
Läsa, drömma och hítta på berättelser sätter alltså igång en rogivande process hos mig. Är det hjärnans kemi som påverkas? 
Vad krävs en bok för att den ska få dig att för en stund glömma var du befinner dig — och vad som eventuellt tynger dig?

Att ha ordentligt på fötterna

Den blöta dagen

Regnet som daskar i markens lera

Och gör lantmannen våt i hans nyttiga kall

Väcker ej glädje i stugorna mera

Men framkallar jubel hos Vattenfall.

Icke regnar det bröd eller rosenrabatt.

Det regnar megawatt.

                 Alf Henrikson

Jag var så övertygad om att jag skrivit om galoscher, bottiner och pampuscher tidigare, men hittar det inte. Antingen har jag fel för mig för första gången i mitt liv!), eller också är det blogger som drabbats av minnesförlust. Det är ju inte så viktigt att jag tänker läsa igenom över tvåtusen inlägg bara för att ta’ reda på vem av oss som har bäst minne.

galosch [-å]  subst. ~en ~er 
ORDLED: galosch-en
1 enklare yttersko som skyddar mot väta vanl. av gummi {pampusch}: ta på ~erna för säkerhets skull; iklädd regnrock och ~er
IDIOM: drag under ~erna fart på en (trög) verksamhet eg. bildäcken; spec. som pol. slagord med tanke på Sverige, dess näringsliv, politik etc.; om (det är så att) inte ~erna passar om du inte är nöjd; trycka ned ngn i ~erna få ngn att helt förlora självförtroendet vard.
HIST.: sedan 1768; av fra. galoche 'träsko; galosch'

2 (i vissa uttr.) person vard.: moster Mia var en glad ~; hej på dej din gamla ~!

HIST.: sedan 1886; se galosch 1

varken den här färgen eller slika 

klackar kommer någonsin  i min ägo

pampusch´ subst. ~en ~er 

ORDLED: pampusch-en

• (fodrad) skaftad yttersko som används till skydd mot väta och kyla {SYN. bottin} {galosch 1}: han trädde ~erna över sina blankputsade svarta skor

HIST.: sedan ca 1875; av ty. Pampusche, fra. babouche med samma bet.; av persiska p[pcsh 'fotbeklädnad'

så här piffiga var inte mina bottiner,  de hade 

varken klack eller pälsbräm och  istället 

för knappar, hade de dragkedja mitt fram

botti´n subst. ~en ~er 

ORDLED: bott-in-en

• skaftad galosch ofta med dragkedja; särsk. förr för damer {SYN. pampusch}: ett par bruna ~er med pälskant

HIST.: sedan ca 1845; av fra. bottine med samma bet., diminutiv av botte 'stövel'; jfr boots

har väl aldrig sett någon gå på händerna med

bottiner, men nog ser det ut som det är en 

hand nedstucken i dessa

Galosher har inte alltid betytt ytterskor av gummi. Sådana kunde inte börja tillverkas  förrän man, tack vare Charles Goodyear i USA, hade lärt sig att härda gummi elasticum - det var 1844 som Goodyear tog ut patent på sin vulkaniseringsmetod. Först på 1850-talet började man i Europa på allvar framställa gummigalosher. I Frankrike ärvde de då det gamla franska namnet galoshes, men de kallades också caoutchoucs.

Ordet galosch kan i franskan beläggas så tidigt som 1351 och avsåg då en sko med särskilt tjock sula. Det anses av romanisterna härstamma från Normandie eller Picardie, alltså norra Frankrike, varifrån det har spritt sig jämte själva skotypen över landet. Men det har också trängt utanför Frankrikes gränser: det blev på italienska galoscia, engelska galosch och tyska Galosche, där känt redan på 1400-talet. I tysk dialekt i Elsass, Lothringen och Bayern lever det ännu, levde åtminstone 1918, i betydelsen grov lädersko med träsula, lämplig att användas av folk som arbetar på våt mark. En variant Kalosche förekommer också i tyskan. Därpå beror ryska kalosja liksom H. C. Andersens ”Lykkens Kalosker”, sagan från 1838, i svensk översättning ”Lyckans Galoscher” (1850).

Också hos oss var den äldre betydelsen yttersko av läder. ”Fruntimers Galosche” nämns i Göteborgs Tidningar (1788), ett av de äldsta tryckta beläggen. Då Dalin i sin svenska ordbok (1850) återger galosch med ”öfversko” så kan man utgå från att det ännu inte var fråga om gummigaloscher.

    Ur ”Ord med historia” av Gösta Bergman (1966)

Någon gång i en avlägsen framtid, när jag lyckligen har återvänt till nutiden med alla sina tekniska finesser, ska jag visa en bild av mina engelska träskor. Sådana som fabriksarbetarna i norra england bar. Svarta läderskor med snörning och träsula med läderskoning på kanterna.

Dialektalt?

Var en gång i tiden skolkamrat med Lotta från Öland. En dag när vi fikade, berättade hon om den gången hon fått så ont i magen att hennes föräldrar ringt efter ambulans. Men när de kom fram till sjukhuset hade smärtan ”gått om”, vilket Lotta fann pinsamt. 
Jag hade aldrig hört uttrycket ”gått om” tidigare, men eftersom Lotta tyckte det var så pinsamt kunde det ju inte betyda att smärtan tagit i, börjat om, som jag först trodde. 
Jo, jag insåg snart vad det betydde — men har bara hört det ytterligare ett par gånger i mitt liv. 
Någon som använder uttrycket?

Grattis Edward!

Edward Hopper

22 juli 1882 – 15 maj 1967

självporträtt 1925-1930

Study of a Seated Woman, 1899

 Untitled, 1900

  Stairway at 48 rue de Lille Paris, 1906

The Bridge Of Art, 1907

  

 Bistro, 1909

 Squam Light, 1912

Queensborough-Bridge, 1913

 Blue night, 1914

 Elizabeth Griffiths Smith Hopper, 

The Artist's Mother, 1915-1916

 The Monhegan Boat, 1918

 East Side Interior, 1922

New York Restaurant, 1922

Lighthouse and Buildings, Portland Head, 

Cape Elizabeth, Maine, 1927

 Freight Car at Truro, 1931

 Room in Brooklyn, 1932

 Cobb's Barns, South Truro, 1933

Sun on Prospect Street 

(Gloucester, Massachusetts), 1934

 Gas, 1940

  Cape Cod Morning, 1950

  Carolina Morning, 1955

Chair Car, 1965

 Compartment Car

Girl at a Sewing Machine