Skrapnosspel från 1884
Älsklingen kommer hem på morgonkulan med en skrapa på nosen — ett stackars byte som kämpat emot, anta’r jag. Och känner jag vår bålde jägare rätt, så avgick han med segern. Jag har försökt att resonera med honom, om det där med jakt — men det är lönlöst.
Nu sover han den rättfärdiges sömn i mitt knä, allt under det att regnet vräker ned och jag blir lätt nostalgisk när jag tänker tillbaka på barndomens (och i viss mån även ungdomens) sommarregn.
Vi har aldrig varit särskilt begivna på spel i vår familj, men visst hände det att något sällskapsspel kom fram när det regnade som värst — till exempel plockepinn, som är en sentida variant av skrapnos. Första gången jag stötte på skrapnos, var nog hos Fredrika Bremer i ”Grannarne” eller kanske ”Hemmet”.
Wikipedia skriver som följer om skrapnos:
"Skrapnos" kallas en tidigare variant på plockepinnspel där pinnarna utgörs av miniatyrer av arbetsredskap i trä eller, senare, av plast, till exempel yxa, spade, stege och räfsa. Miniatyrerna som kan vara cirka 10 cm långa kastas i hög på ett bord, varefter det gäller för var och en av de spelande att med en sticka försedd med en krok lyfta bort en efter en, utan att någon av de andra förändrar läge. I motsatt fall blir den skyldige skrapad på näsan med den sticka som orsakat rörelse i högen.
Vi spelade ofta plocke-pinn som barn, min bror och jag. I synnerhet på somrarna. Annars var det kort eller schack som gällde. Det fanns ju ingen teve eller några paddor, så vi fick roa oss bäst vi kunde. Jag kan aldrig minnas att vi hade tråkigt någon gång.
SvaraRaderaIngrid, som inte heller är sysslolös nuförtiden.
Ingrid,
RaderaVisst minns jag att vi inte visste vad vi skulle göra - men det gick i regel över på tio minuter.
Jag tror dessutom att det är nyttigt för ungar att ha lite långtråkigt ibland, det främjar kreativiteten.
Margaretha