Att jag gillar att läsa brevväxlingar, är väl knappat någon nyhet — men då ska det vara riktiga brev, inte ”Bästa-Broder-brev”, skrivna med baktanken att de så småningom ska ges ut. Fiktiva brev har jag ingenting emot, de är ofta roliga (som Websters ”Daddy Longlegs”, Lindgrens ”Britt-Marie lättar sitt hjärta”, James”A Bundle of Letters”)
Här rör det sig om ett fiktivt brev i Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke”. Bokens första del handlar mest om systrarna Amanda och Adolfine, och jag har valt ett kort brev från Amanda till systern.
Att hon använder den franska stavningen för skiss förvånar mig inte det minsta — minns att jag blev tvungen att ta fram ett franskt lexikon när jag läste boken i mina tidiga tonår.
Ordet karutscha väcker minnen till liv, eftersom vi ofta använde det i vår familj — bara för att det är ett roligt ord.
Här klappar väl ingen på min dörr, men jag slutar ändock; pennan är så dålig, jag har icke på länge haft någon som formerat den åt mig. Köp mig litet karutscha, och haf ut med dig, jag skall taga ut några
feldrag på min stackars esquisse.
Kl. ½ 12 på natten.
Amanda.
Det är Robert som insett att läsningen ofta får ta sig en tankepaus för att begrunda texten vi just läst.
man får passa på, nya brev blir det inte så mycket
SvaraRadera