Interior with a Grand Piano
Dikter är kanske inte vad vi främst förknippar med August Strindberg — inte ens ”enkel vardagsvers” — men jag tror inte att det finns någon skriftart som han inte utforskade.
I den här idyllen låter han som vilken nyförälskad myskille som helst, som behöver skriva av sig.
Stanislav Joulianovitch Joukovski
Dikter är kanske inte vad vi främst förknippar med August Strindberg — inte ens ”enkel vardagsvers” — men jag tror inte att det finns någon skriftart som han inte utforskade.
I den här idyllen låter han som vilken nyförälskad myskille som helst, som behöver skriva av sig.
Dikten finns i ”Dikter på vers och prosa”, som kom ut 1883, då var han gift med Siri von Essen, så det är mycket möjligt att det är hon som är diktens musa.
I första versen lägger jag märke till hans ”stockholmsrim”, som den stockholmare han var låter han mörk rimma på durk. Jag vet att det hände fler gånger, men just nu minns jag varken vilka orden var, eller i vilket sammanhang det var.
Högsommar i Vinterqvällen
Ute braskar vinterqvällen
Gatan ligger tyst och mörk,
Draget skakar kaklugnsspjeilen
Och af porten höres skrällen
När som vinden går i durk.
Enkel qvällsvard är till ända
Flickan dukar af vårt bord;
Låt oss ljus i kronan tända
Natten uti dag att vända,
Natten är till nöjet gjord!
Jag skall fälla ner gardinen
Att ej grannen här oss ser;
Jag slår vin på karaffinen,
Och med vackra solskensminen
Sätt dig vid pianot ner.
Sjung om sommarn, sjung om skogen,
Sjung om hafvet helst ändå!
Jemt till stormar redobogen
Vresig vän, men alltid trogen.
Svarta djup och böljor blå.
Nu vid dina friska toner
Och pianots harmoni
Växa mina pelargoner
Födda under heta zoner
Och till lummig löfskog bli.
På din eldskärm syns regattan,
Hvita segel, blåa berg;
Och på palln sefirgarnskattan
Spinner på den varma mattan;
Blekta blommorna få färg.
I trymån jag ser vår lilla
Våning i ett perspektiv
Fast det är en optisk villa
Vinet målar icke illa
Ger den verklighetens lif.
Fjerran arbetsbordet hvilar
Under böckers tunga rad,
Halfsläckt lampa dåsigt smilar
Mot de svarta skaft och pilar
Vid ett bläckigt pappersblad .
Till ditt rum jag sen kan titta,
Ljusgrön möbel i creton;
Hushållsboken kan jag hitta,
I din sykorg syns den sitta
Mellan roller i kartong.
Men igenom dörrens springa
Jag ditt lilla hufvud ser,
Blicken som en blåsmidd klinga
Värjer hugg, men vill ej stinga,
Nu i spegeln mot mig ler.
Och jag ser ditt ljusa änne,
Blekt blir lampans röda sken,
Blixten ifrån bröstets spänne
Slår en ljungeld mellan tvenne
Blickar som förgås i en.
Tyst! Det ringer i tamburen!
Ah jag vet nog hvem det är,
Det är posten, sista turen;
Men var tyst, min vän, som muren
Öppna ej jag dig besvär!
Låt dem ligga i sin låda
Kalla bref och korrektur,
Friden blott hos oss får råda.
Orostiftare de båda
Stanna inom vällåst bur!
Sjung, min vigda älskarinna,
Ingen ringning mer oss når,
Sjung ännu, låt vinet rinna,
Nöjets timmar snart försvinna.
Nu är hela natten vår!
Änne är väl knappast ett gångbart ord nuförtiden, men behöver man rimma på spänne, är det ett behändigt ord — det enda sammanhang jag hört det i, är hos Fröding:
Högsommar i Vinterqvällen
Ute braskar vinterqvällen
Gatan ligger tyst och mörk,
Draget skakar kaklugnsspjeilen
Och af porten höres skrällen
När som vinden går i durk.
Enkel qvällsvard är till ända
Flickan dukar af vårt bord;
Låt oss ljus i kronan tända
Natten uti dag att vända,
Natten är till nöjet gjord!
Jag skall fälla ner gardinen
Att ej grannen här oss ser;
Jag slår vin på karaffinen,
Och med vackra solskensminen
Sätt dig vid pianot ner.
Sjung om sommarn, sjung om skogen,
Sjung om hafvet helst ändå!
Jemt till stormar redobogen
Vresig vän, men alltid trogen.
Svarta djup och böljor blå.
Nu vid dina friska toner
Och pianots harmoni
Växa mina pelargoner
Födda under heta zoner
Och till lummig löfskog bli.
På din eldskärm syns regattan,
Hvita segel, blåa berg;
Och på palln sefirgarnskattan
Spinner på den varma mattan;
Blekta blommorna få färg.
I trymån jag ser vår lilla
Våning i ett perspektiv
Fast det är en optisk villa
Vinet målar icke illa
Ger den verklighetens lif.
Fjerran arbetsbordet hvilar
Under böckers tunga rad,
Halfsläckt lampa dåsigt smilar
Mot de svarta skaft och pilar
Vid ett bläckigt pappersblad .
Till ditt rum jag sen kan titta,
Ljusgrön möbel i creton;
Hushållsboken kan jag hitta,
I din sykorg syns den sitta
Mellan roller i kartong.
Men igenom dörrens springa
Jag ditt lilla hufvud ser,
Blicken som en blåsmidd klinga
Värjer hugg, men vill ej stinga,
Nu i spegeln mot mig ler.
Och jag ser ditt ljusa änne,
Blekt blir lampans röda sken,
Blixten ifrån bröstets spänne
Slår en ljungeld mellan tvenne
Blickar som förgås i en.
Tyst! Det ringer i tamburen!
Ah jag vet nog hvem det är,
Det är posten, sista turen;
Men var tyst, min vän, som muren
Öppna ej jag dig besvär!
Låt dem ligga i sin låda
Kalla bref och korrektur,
Friden blott hos oss får råda.
Orostiftare de båda
Stanna inom vällåst bur!
Sjung, min vigda älskarinna,
Ingen ringning mer oss når,
Sjung ännu, låt vinet rinna,
Nöjets timmar snart försvinna.
Nu är hela natten vår!
Änne är väl knappast ett gångbart ord nuförtiden, men behöver man rimma på spänne, är det ett behändigt ord — det enda sammanhang jag hört det i, är hos Fröding:
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.
I tolfte versen talar han (Strindberg alltså) om dagens sista posttur — det var tider det, som kan göra en lätt avundsjuk. Jag minns lite vagt att det fanns förmiddags- och eftermiddagsturer i min barndom — och lördagsurbärning förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar