Sjätte november

 

Vase of Tulips, 1885

Claude Monet

Hela hösten är jag besatt av lökar.

Lökar jag måste sätta.

Lökar jag inte vill sätta.

Jag ser dem som vajande fält

av gula solar, då solen inte orkar —

som röda hjärtan,

då hjärtat inte orkar —

som blå himmel gömd i gräset,

då himlen inte orkar.

Lökarna orkar.

De bor i mina händer.

De slår rot i mina ögon.

Om natten drömmer jag

om en röd tulpan

med jordens svarta hjärta

inbränt i sin krona.

Men inte i september —

undergångens månad av överflöd,

skönhet som strös för vinden —

nej, inte i september

sätter jag lökarna.

Jag vadar i purpur och guld,

och jag vet,

hur liv går till spillo.

Åt allt detta överflöd

kan jag inte ge mina lökar.

Så små, så enkla, så fattiga

i all denna prakt!

Skräcken tar griptag om mig:

jag vet, vad lökarna vill.

Jag vet, vad jag inte kan.

Jag lever deras undergång,

mina lökars död och förintelse

i mina förlamade händer.

Och jag går förbi trädgårdar

med kvinnor som sätter lökar

lika enkelt och vanligt,

som de hänger upp tvätt på klädstreck —

med vardagslivets jämmer och jubel

i sina fingrar —

pratande, skrattande, krattande,

utan att veta,

utan att ana ...

Och inte i oktober —

nej, inte i oktober —

sorgslöjornas svartgrå månad,

begravningståget

med mörka moln och trädens

svarta prestaver —

och jorden som sörjande utan hjälp ...

Å, den sparsamma oktober månad!

Som i krigsåren,

som i fånglägren

tar vi tacksamt emot vad som finns.

Ett grönt blad någonstans,

som har överlevat.

En strandaster,

som håller stånd intill det sista —

en höfibbla som ringer in

sin trogna församling,

de få som uthärdar hungerkampanjen:

en skalbagge, en fjäril ...

Nej, åt en sörjande jord

kan jag ingenting ge.

Sorgen tar inget emot.

Sorgen vill vara ifred.

Så tyst, så tyst i trädgårdarna.

Ingen som krattar.

Allting är färdigt och övertäckt.

Bara jag vet vad som väntar mig.

Lökarna väntar.

Jorden väntar.

Nej, inte i oktober ...

Men lökarna ligger där.

Färdiga.

Kamouflerade som soldater.

Fyllda av sprängladdning.

Kringgärdade med en hård mur

av beslutsamhet.

Redo att våga

all jordens mörker,

all vinterns kyla,

snö och is och frostnätter

och rötter och stenar —

för den gröna groddens skull,

som begär att få leva.

Lökarna ligger där.

Torra.

Tappra.

Å, denna väntan i lökarna!

Deras torrhet knastrar.

Effektiva.

De vet vad de vill.

De vet vad de vågar.

Jag måste ha avstånd till dem:

en källarmur mellan oss

och stängda dörrar!

Och mellan lökarna och mig

en ständig dialog,

ett fram och tillbaka

mellan stjärnor och gråsten,

mellan vardagslivet och evigheten,

mellan viljan till liv

och tvånget till död,

dag efter dag,

natt efter natt.

Å, lökar!

Å, torra, eländiga lökar!

Till sist skall ni avgå med segern.

Jag vet ni är starkare än jag.

Det är ni som är herrar över livet.

Det är ni som regerar våren

och ger sommaren dess doft.

Jag är ju en enkel tjänare,

en lat och oduglig tjänare,

som nekar att göra tjänst

och som flyr och flyr undan ...

till dess det är för sent.

Å, att det vore för sent!

Å, att jag kunde svika!

Men i november månad —

när nattfrosten redan kommit

och marken ligger vit,

men i november månad,

när allting är över

och vintern är obönhörlig,

när det enda som gäller

är att rädda vad som räddas kan —

snart, snart finns det ingen hjälp —

då sätter jag lökarna.

Då går jag från morgon till kväll.

Jag vet ingenting om vädret,

och alls ingenting om arbetet

och om jorden ingenting.

Jag gräver med spett och spade.

Jag gräver med olika livsåskådningar.

Livet är ingenting värt,

och dock var Salomo i all sin prakt

icke klädd såsom en av dessa.

Jag gräver.

Jag gräver som om denna dag vore den första,

den enda.

Livet måste slå rot.

Livet måste få blomma.

Jag gräver.

Jag gräver som om denna dag vore den sista.

Rädda vad som räddas kan!

Lökarna i min hand!

Lökarna som tvingar.

Lökarna förmer än jag.

Jorden som ropar.

Jorden förmer än jag.

Och jag den villige tjänaren.

Äntligen.

Och mellan oss ögonblick efter ögonblick

av den stora gemenskapen:

jordens gemenskap.

Och mellan oss frid:

jordens frid.

             Så är det att sätta lökar:

              lökar i november.

ur ”Lökar i november”

av Ebba Lindqvist