onsdag 17 maj 2023

Maskrosen, den älskansvärda

 




Ofta, så här års, ta’r jag fram Ragnar Jändels bok ”Blommor”, om vilken han i förordet säger: ”den har inga litterära — naturligtvis ännu mindre fackmässiga — pretentioner”. 

Lite väl modest tycker jag nog, för här finns ett trevligt småprat om växter, hur de har använts och inspirerat till visor och dikter.


 

Maskrosen, som är ännu mer rustik och mycket torftigare, skall inte heller glömmas och utlämnas åt föraktet. En del av dess många arter hör till vår- och försommarfloran. Den är åtminstone uppskattad av barnen, som binder kedjor av de mjölksaftiga ihåliga stjälkarna, och har spelat en betydlig roll i ekonomi och medicin, även om den av odlaren föraktas som ett besvärligt ogräs. Smädad som ”svinblomster” och ”grisablomma” (i Skåne ) är den också botaniskt intressant i olika avseenden. Den användes redan i den grekiska forntiden som medel mot magsjukdomar. Den har använts som sallat och grönkål — ”rötterna kokte äro födande”, säger den förut nämnde 1700-talsbotanisten Hoffberg, vars ”Anvisning till växtrikets kännedom” hör till det roligaste den floristiskt intresserade kan läsa. — Från krisåren minns vi maskrosen som ett allmänt kaffesurrogat, men långt dessförinnan importerade vi den från Danmark under namnet Lövetand, utan att veta vad det var fråga om för slags växt. När saken blev uppenbar upphörde hastigt intresset för det nya ”kaffet”. I Tyskland, där maskrosen heter Kuhblume, har man ansett den vara ett bra kreatursfoder. Den har alltså, åtminstone förr, kunnat ställa anspråk på att betraktas som en mångsidig nyttoväxt. Men dessutom saknar den visst inte estetiskt värde. Man skall se den växa i massor på en solig morgonbacke — det kan bli en överraskande syn, det kan vara ett soligt barndomsminne, som kan följa en väl så länge som många mer raffinerade skönhetssyner. När björken, vårt vackraste träd — och är det inte det vackraste i världen? — står med tunna, lätta slöjor, när lönnen blommar och stigarna grönskar överallt, har vårt vinterland plötsligt — obegripligt och överraskande — blivit förvandlat till ett underbart skönhetsrike. Ändå vill oron och vemodet inte riktigt släppa sitt tag. Vi säger: nu är det vackrast. Det går så fort förbi! Vi ville hålla fast dessa dagar och nätter, låta dem vila i tidlöshet, hålla dem fria från främmande tankar, bekymmer och vardag. Sommarens fullhet ligger som en dröm gömd i denna vårlighet. Vi ville sluta oss kring denna dröm, som, åtminstone för många av oss, tyckes underbarare än dess fullkomning. Och som dagarna går, flyter våren omärkligt in i försommarens ljusa skönhet. Medan häggen blommar och fruktträden och hagtornsbuskarna bereder sig att slå ut.





Boken finns hos Litteraturbanken — men inte samma upplaga som jag har.


2 kommentarer:

  1. Jag lyckades hitta dig till slut. Det var roligt, och roligt att du skriver om Jädel, just den här boken fick jag nyligen av min farmor. Tycker om den men har aldrig hört talas om honom förr.
    Stor kram
    Petra

    SvaraRadera
  2. Petra,
    Det var verkligen länge sedan — jätteroligt att höra ifrån dig!
    Roligt också att du fick den här vackra boken av din farmor. En bok att ha framme och läsa korta stycken ur, när andan faller på.
    Ledsen att du fått vänta på svar, men jag är inte här så ofta, och eftersom det har slutat att komma mejl när jag får kommentarer, så kan det ta tid innan jag upptäcker kommentarer. Som inte det vore nog är det extremt svårt att skicka mina svar, precis som det är svårt att kommentera.
    Margaretha

    SvaraRadera