tisdag 9 maj 2023

Läsvärda böcker

 

An Interesting Book
Seymour Joseph Guy

I dag ska vi berätta vilka tre böcker, vi läst under våren, som varit bäst.

Inte helt enkelt — jag har nog läst en hel del intressanta böcker under våren, men från intressant till bäst är steget långt.

Jag sträcker mig så långt att det här är tre av de böcker som gett mig mest behållning.

Hos Ugglan & boken finns länkar till bloggar där du kan läsa vad andra har läst i vår.



Börjar med en bok från 1881 av Lovisa Adelaïde Ehrnrooth, en fascinerande 

kvinnosakskvinna som inte skräder orden när det kommer till kvinnornas ställning.

Jag känner hennes vrede när hon går lös på den ena företeelsen efter den andra — inga förtäckta ordalag där inte!

Nu ska jag inte citera halva boken, vilket är frestande, det blir bara ett om kvinnors situation när de ”råkar i olycka”:


”Mellan den adertonåriga Amy och det firade hufvudstadslejonet upp stod ett förhållande som — är så vanligt; från hennes sida oskuldens blinda illusioner och ett varmt hjertas hängifna kärlek; från den 28 årige mannens sida. — hänsynslös sjelfviskhet. En fader- och moderlös flicka utan ett väsen att förtro sig åt, var en frestande eröfring och hvarföre skulle en ung man ej söka nöjet der det erbjöds honom? Samvetsskrupler fruktade han icke . . . . ty han hade inga sådana då det gällde att till fredsställa sina lustar; — opinionen fruktade han mycket, men den ser gerna genom fingrarne med mannens små »ungdomsdårskaper«  hvilka ju ej fördunkla hans heder. Ansvar, straff för följderna af ungdomsdårskapen? . . . kommer aldrig i fråga. När har lagen med fullt allvar ställt sig på den svagares sida gentemot kränkarn af hennes ära? Så oförnuftiga lagar skola heltvisst aldrig stiftas sålänge blott mankönet ensamt sitter i styret. Att utan påtryckning af den fördelade parten endast af kärlek till rättvisan åhvälfva sig sjelf straff och ansvarighet när man kan undvika det är en opartiskhet som ligger utom området för mensklig dygd, detta lär historien om alla prerogativers innehafvare. Man tycks mena att sedlighetens intressen tillgodoses genom att säga till mannens offer: — »olyckliga, må Gud förlåta dig, hederligt folk gör det aldrig! Engång fallen, om ock genom list eller våld, skall ingenting mera rentvå dig i verldens ögon och åter öppna dess dörrar för

dig . . . . . . . . . . .   såvida ej en man — din förförare kanhända — ädelmodigt kastar öfver din vanära slöjan af sitt namn.”


En bok väl värd att läsa — mycket, väldigt mycket har blivit bättre sedan boken skrevs, ändå känner jag igen tongångarna. Mest av allt beundrar jag författaren som vågade stå upp för det hon visste var rätt, i en tid då hon säkerligen fick mothugg från många håll. Visst är sättet att uttrycka sig ett annat än i dag, men den är lättläst och jag fnissar glatt åt de många giftiga kommentarerna som hon strör omkring sig.

Och vilka underbara gamla ord och uttryck jag lär mig — tyvärr är merparten av dem inte längre gångbara.

  ur  Hvardagslifvets skuggor och dagrar” (1881)



Jag fick anledning att plocka fram mina böcker av Edith Unnerstad, och kunde inte motstå frestelsen att läsa om ”Pysen” och ”Lilla O”. Böcker som jag läste många gånger som barn. 

Samhället har förändrats på de 70 år som gått sedan böckerna skrevs, och jag har inga ambitioner att jämföra nu med då. Jag kan bara konstatera att det här, som i så många andra böcker, finns ord och uttryck som inte längre är comme il faut.

Det är böcker som lämpar sig för högläsning — det vet jag av erfarenhet, men det var nog för bortåt 25 år sedan och de barnen hade inga problem med att förstå enstaka ord som nu kanske ses som ålderdomliga.

Personligen tycker jag böckerna är charmiga och att barnporträtten får mig att minnas femåringar som jag känt.




Hur boken ”Talisman, Förvandlingar” hamnat i min ägo, har jag ingen aning om — men jag är glad över att den gjort det. Yōko Tawada föddes i Japan 1960, men flyttade till Tyskland 1982.

Numera skriver hon både på japanska och tyska, och hennes texter speglar hennes fascination för skillnaderna i både språk och kultur. 


 När jag till exempel såg reservoarpennan, der ”Füller”, försökte jag verkligen uppleva den som ett manligt väsen, inte i huvudet men känslomässigt. Jag tog den i handen, stirrade på den, länge, medan jag tyst för mig själv upprepade: manlig, manlig, manlig. Trollformeln försåg mig sakta med en ny blick. Det lilla riket på skrivbordet blev undan för undan specialiserat: blyertspennan, bläckpennan, reservoarpennan — de manliga gestalterna låg där på ett manligt sätt och reste sig manligt när jag tog dem i min hand.

  ur  Talisman, Förvandlingar”

19 kommentarer:

  1. främmande gamla ord kanske inte är problem, men föredrar läsa nyare böcker med barnbarn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannele,
      Läsning, av både gamla och nya böcker, är ett utmärkt sätt att bygga upp sitt ordförråd.
      Margaretha

      Radera
  2. lyssnat på Yoko Tawada när hon var i Göteborg, hennes En isbjörns memoarer (2019) är en fabel av isbjörnar i tre generationer.

    SvaraRadera
  3. Kul med Unnerstad! Minns inte att jag läste henne som barn men det gjorde jag väl?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimakteriehäxan,
      Har du inte läst Unnerstadsböcker, är det inte för sent att reparera den skadan. Det finns ju rätt många böcker att välja bland.
      Margaretha

      Radera
  4. Åh, Pysen och Lilla 0! Och hela Katrullresesyskonskaran. Jag kan fortfarande citera stycken ur t.ex. Katrullresan:
    "Kaffe i små doser med för ångest och hjärtklappning. Kaffe i stora doser medför hjärtförlamning och död." Sagt av någon ortorektiker längs deras resa, varpå Lasse (tror jag) svarar: "Vi dricker varken ur små eller stora doser. Vi dricker ur plastmuggar från Epa."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja, hennes böcker bjuder på många minnesvärda repliker — och tål att läsas om.
      Margaretha

      Radera
  5. Jag säger detsamma: ”Åh, Pysen och Lilla 0!” Favoriter när barnen var små, liksom de andra böckerna om Pip-Larssons. Flera av böckerna hade Fred med sig i boet, böcker han läste som barn — nu måste jag kolla om barnbarnen har läst dem!
    Siv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Siv,
      Kul att du också har goda minnen av hennes böcker — och om barnbarnen inte läst henne, så kanske du kan se till att de gör det.
      Kul att också Fred växte upp med hennes böcker!
      Margaretha

      Radera
  6. Talisman förändringar verkar vara en spännande bok. Tack för tips!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mösstanten,
      Yoko Tawada kanske inte passar alla, men hon är värd att ett försök.
      Margaretha


      Radera
  7. Intressanta böcker som vanligt. Unnerstad upptäckte jag när Linda kom hem med Farmorsresan från biblioteket, det gav mersmak och vi lånade fler av hennes böcker.
    För mig blev det läroböcker, när flickorna somnat tog jag fram lexikon och den bok vi läste för tillfället, och slog upp ord jag aldrig mött tidigare.
    Tänker ofta på dig och hoppas att det snart börjar hända något i ditt hus.
    Debbie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Debbie,
      Uppenbarligen ett bra sätt att lära sig svenska — god svenska!
      Jättekul att höra.
      Tack för alla goda tankar — de har hjälpt, i dag såg att ett litet ljus i eländet.
      Margaretha

      Radera
  8. Pysen och Lilla O har man ju läst en gång i tiden. Tack för övriga tips.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lena,
      Vi tycks vara rätt många med goda minnen av Unnerstads böcker.
      Margaretha

      Radera
  9. Jag kan knappt slita mig från Hvardagslifvets skuggor och dagrar, och jag kom inte ihåg att gröten stod på spisen förrän det började lukta bränt!
    Den är bara så upprörande bra! Vilken häftig kvinna hon var Adelaïde Ehrnrooth, en sån som man vill känna.
    Kattis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kattis,
      Hoppas att grötgrytan överlevde.
      Det gläder mig att du också uppskattar Adelaïde till fullo! Förutom att hon skrev dessa böcker, som säkert upprörde många människor på sin tid — upprörde av olika anledningar.
      Och visst förefaller hon ha varit en intressant person.
      Margaretha

      Radera
  10. Giftiga kommentarer kan verkligen vara roande! Lilla O känner jag igen, men är osäker på om jag verkligen läst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ugglanoboken,
      Ja, giftiga kommentarer är roande — så länge de inte angriper mig!
      Du får titta närmare på ”Lilla O”, och resten av Ediths böcker, se om du känner igen dem, eller bara glädja dig åt språket och idyllen.
      Margaretha

      Radera