Lilla Nisse .
Lilla Nisse var ett barn,
Af de fromma, spaka,
Hjelpte mamma nysta garn,
Och åt sylt och kaka.
Flitigt han i skolan gick,
Läste på katkesen,
Aldrig några bannor fick,
Gjorde aldrig väsen.
Tanterna höll’ pilten kär,
Han var dem i smaken . . . .
» Sådant barn den gossen är,
Aldrig såg jag maken.»
» Ej med odygd, lek och skämt
Skall han tiden spilla;
Vid sin bok han sitter jemt,
Som ett lam, så stilla.
Dylikt tal, naturligtvis,
Mamma inte glömde,
Och sin lilla »sockergris»
Sjelf hon ock berömde.
»Ja, den gossen» — hörde man
Henne ofta mysa —
»Han blir nog ett ljus, min sann,
Som skall vida lysa»
Men, när Nisse fullväxt var,
Blef han, liksom flera,
Endast — en beskedlig kar’,
Och ej något mera
ur ”Skymnings-qvitter”
av August Säfström
Om han gav jäkel i mor, framgår inte — men visst kommer man att tänka på ”Lelle Karl-Johan”?
Jag förväntade mig just det slutet som kom :) Visst tänkte jag också på lelle Karl-Johan, spontant.
SvaraRaderaKarin, men August var först — Gustaf var inte ens född när den här versen skrevs.
SvaraRaderaMen nog är det intressant att se hur två personer tänker i samma banor — mödrar har förstås alltid varit stolta över sina barn, och drömt om att de skulle gå långt. Då var kanske drömmen om ett slutmål som präst — nu räcker det med att ”bara” bli känd, superkänd förstås.