Är du redan trött på julen?

 Trött på glitter, gulliga ungar och snötyngda granar?

Då har jag boken för dig.

Johan Olof Ahlins  ”Julstök på landet” (1885) är ingen uppbygglig läsning, som försätter en i en behaglig julstämning. 

Det finns inte mycket att läsa om Johan, men jag har snokat rätt på en liten skrift av honom, där han berättar om sitt liv, den har jag inte hunnit läsa, så allt jag vet om honom var att han var en ivrig nykterhetsvän, han tycks nästan uteslutande ha skrivit om det elände som spriten ställde till med.

Charwomen on the Stairs

Edvard Munch

Det var en bitande kall vinterdag i slutet af De cember månad år 1880. En och annan snö flinga hvirflade i luften och från den närbelägna skogen hördes vedhuggarens taktmessiga hugg. Inom hus voro matmoder och pigor i brådskande verksamhet: möblerna skjutsades undan, stolarna staplades högvis och på golfvet låg hjelpmadamen i en ödmjuk ställning . Barnen sprungo halfklädda, smutsiga och trasiga kring sin moder, hvilken dock tycktes föga bekomma sig af deras skrik. I stället sväfvade hon, lik en ande, med tofvigt hår och uppskörtad klädning, ur det ena rummet och i det andra. Skafferi och källare fingo besök minst hvar femte minut; och om eld varit anlagd under husets fyra hörn, kunde brådskan ej hafva varit större. I bakugnen flammade en väldig brasa och kastade ett rödaktigt sken öfver de med dunkla och isiga rutor försedda köket, hvari bageri, slagteri och korffabrik tycktes utgöra en treenighet. Mannen nyligen hemkommen från skogen, stannade villrådig på tröskeln, antingen han skulle vända eller ej. Endast sura miner vankades, hvarthän han vände sina blickar, under det barnskriket nära nog döfvade hans hörsel. Hade ej mörkret varit i antågande, hade han säkert utan mat återvändt till arbetet, ty hvarhän han styrde sina steg inom hus, blef han undanskuffad med föga vänliga tillmälen. Med en suck framtog han länets tidning och började ögna på spanmåls- och vedpriserna, dock ständigt afbruten af det larmande, skurande och skrikande, hvar med husets öfriga innevånare sysselsatte sig. Så tedde sig lifvet inom hus, två dagar före jul, på hemmanet Tenhult, hvilket vi härmed hedrat med ett besök. 

— —

  Endast åtta år hade förflutit, sedan Måns Olsson med sin Anna Stina vid sidan knäböjde vid altarringen och mottog prestens välsignelse; huru annorlunda hade icke såväl hem som hustru blifvit på dessa år! Hvad hade nu den rödblommiga Anna Stina tagit vägen, som första året efter deras äktenskap glad och vänlig kom honom till mötes, då han hemkom från arbetet? Nätt och smakfull i sin klädsel, och med sina bruna själfulla ögon, så innerligt blickande in i hans, under det hon lindade sina knubbiga armar om hans hals och räckte honom den inbjudande munnen till en kyss. Alltid hade hon en varm och närande föda tillreds, då han kände sig hungrig och ingenting af goda egenskaper tycktes tryta den hustru han valt. Han tänkte ofta inom sig: livad jag var lycklig, som fick en så dan rar maka! Hvad kade nu denna husliga sällhet tagit vä gen? Huru var nu hustrun? Jo — en grym herskarinna, vårdslös i sin klädsel, gnatig och trätgirig mot såväl sina egna, som tjenare, aldrig sändande sin make en vänlig blick, utan endast sura miner från morgon till qväll.

Läs vidare hos Litteraturbanken — boken är kort, bara 32 sidor.