Mer adventsläsning

 

 ”Whist, there, laddy! If ye are after wanting to find Christmas ye’d best begin by passing on naught but kind sayings. Maybe ye are not knowing it, but they are the very cairn that mark the way to Christmas. Now I’ll drive a bargain with ye. If ye’ll start out and look for Christmas I’ll agree to help ye find the road to it.”

”Yes,” agreed David, eagerly.

“But there’s one thing ye must promise me. To put out of your mind for all time these notions that ye are bound to find Christmas hanging with the tinsel balls to the Christmas tree or tied to the end of a stocking. Ye must make up your mind to find it with your heart and not with your fingers and your eyes.”

“But,” objected David, “how can you have

Christmas without Christmas things?”

“Ye can’t. But ye’ve got the wrong idea

entirely about the things. Ye say now that

it’s turkey and plum-cake and the presents ye give and the presents ye get; and I say ’tis thinkings and feelings and sayings and rememberings. I’m not meaning, mind ye, that there is anything the matter with the first lot, and there’s many a fine Christmas that has them in, but they’ll never make a Christmas of themselves, not in a thousand years. And what’s more, ye can do grand without them.”

            ur ”This Way To Christmas”

Även om man har obegränsat med tid, och läser fort, så är det omöjligt att under ett liv hinna läsa mer än bråkdel än alla böcker som handlar om adventstiden och jul. Somt i högsta grad läsvärt — annat, mindre så.

Till den första kategorin hör Ruth Sawyers böcker (ja, hon har skrivit flera med jultema), och trogna läsare av bloggen kan knappast ha undgått att jag är en stor beundrare av hennes böcker.

Hennes ”This Way To Christmas”, från 1916, skulle vara mitt förstahandsval om jag skulle idka högläsning med barn, så här års.

När Davids föräldrar måste resa till Europa, får David inte följa med — det här utspelar sig ju under första världskriget — istället får han resa upp i bergen i New England, där hans gamla barnsköterska förestår ett hotell som är stängt under vintern. Denna Johanna är i mycket ett porträtt av den irländska Joanna som hade varit sonen Davids barnsköterska.

Hon är ett ändlöst förråd av gamla irländska sagor om alfer och annat småfolk — sagor som nu författaren flätar in i handlingen.

Det är en ödslig trakt, utan andra barn, och bara några få grannar — grannar som Joanna inte har mycket till övers för, på grund av deras nationalitet, hudfärg eller religion. Det här är något som David inte förstår:

 ”Now, the flagman was German; and Johanna’s voice always took on a particularly forbidding and contemptuous tone whenever she spoke of him. David had often marveled at this, for in the city his father had friends who were German and they were very good friends. Once David had spoken his mind: “I don’t see why you call him a heathen,

Johanna, just because he was born in the

country that’s making the war. It ”wasn’t his fault—and I don’t see why that’s any reason for treating him as if he had made the trouble himself.”