Moster Agnetas klagan

Moster Agnetas klagan

"De goda seder äro borta!" 
— så är min mosters jämna gnäll, 
en dygdig sextiårs mamsell. — 
"Uti min ungdom denna kväll 
åt man sig sjuk av gröt och tårta, 
sjöng så i ärbarhet en psalm 
och låg i syskonbädd på halm.

Då gick man i ett os av stekar: 
på alla bord en julgris fanns. 
Då sågs i helgen ständig dans 
och bockar med båd´ horn och svans 
och liknelse- och underlekar, 
då blev jag liknad vid en ros ... 
Men hövligheten är sin kos!

Då funnos dygder och dykränger*, 
bland folket fryntligt umgängssätt. 
Med rob matronan gick så nätt 
i lång och sedig menuett. 
Då flängdes ej som nu man flänger. 
Då lekte flickorna göm ring ... 
Men nu de gömma ingenting.

Då var det fröjd på alla kanter 
all julen om båd´ dag och natt, 
och skälmska upptåg, tusen spratt 
och damm i tak och stoj och skratt. 
Med famntag löstes många panter. 
Uti vår tid finns ingen pant, 
som ej skall lösas med kontant.

Nu man varandra julklapp sänder 
i askar utav trä och papp 
och mången obetald atrapp: 
presenten dyr och lönen knapp. 
Jo jo, nog vet man hur det händer! 
Atrapper fås nu i vart hus ... 
Min blir — som förr — ett skålpund snus." 
                    Anna Maria Lenngren (1796)

*Dykränger, dukringar — från franskan du crin, av hår — varjehanda underlägg av tagel, kanfas och dylikt i kläder, synnerligast i skörten och ärmarna, för att göra dem styva och utstående.