En ny dag - nya möjligheter

Meditation for the Silence of Morning

I wake myself imagining the shape 
of the day and where I will find 
myself within it. Language is not often 
in that shape, 

but sentences survive somehow 
through the islands of dark matter, 

the negative space often more important 
than the positive. 

Imagine finding you look at the world 
completely different upon waking one day. 

You do not know if this is permanent. 
Anything can change, after all, 

for how else would you find yourself 
in this predicament or this opportunity, 

depending on the frame? A single thought 
can make loneliness seem frighteningly new. 

We destroy the paths of rivers to make room for the sea. 
                                          Adam Clay
About this poem 
"This poem considers the clean slate of the morning and where the mind goes before a day begins. A thought, like a river, eventually leads to the sea, though eventually the sea can overtake the very thing that's created it." 
-Adam Clay 

Grattis Bette!

Bette Nesmith Graham 

23 mars 1924 – 12 maj 1980

Egentligen ville Bette bli konstnär, men som ensamstående mamma blev hon tvungen att arbeta som sekreterare för att försörja sig och sin son. Detta i början av 50-talet, när den elektriska skrivmaskinen just gjort sitt intåg. Vi som nyttjat slika maskiner vet att de inte bara surrar uppfordrande, var man inte väldigt slagfärdig, så hade man ett himla sjå att rätta sina snedsteg på tangentbordet, utan att förstöra papperet. Eftersom Bette målade på sin fritid, visste hon att enklaste sättet att ändra något i sin målning, var att måla över det. Hemma i sitt kök gjorde hon, med hjälp av sin mixer, en blandning baserad på vattenlösning tempera, som hon såg till att den fick samma färg som företagets brevpapper. Den blandningen fungerade så väl att hennes chef aldrig märkte när hon korrigerat sina fel. Andra sekreterare bad att få använda hennes vätska som hon i början kallade "Mistake Out", och som hon började tillverka för försäljning parallellt med sekreterartjänsten. 

Men så en dag 1958, gör hon ett fel (av vilken art, framgår inte), och blir avskedad — vilket gjorde att hon fick mer tid att utveckla sitt företag med, vad som nu kallades "Liquid Paper". Hon fick hjälp av sonens kemilärare att utveckla sin produkt och företaget växte, 1967 hade det en millionomsättning, och fortsatte att växa. När en ny fabrik byggdes, såg Bette till att det fanns daghem och bibliotek på området.

Det finns rätt många, och korta artiklar om Bette, på nätet — problemet när jag ska redogöra för dem, är att det förekommer en hel del motsägelsefulla uppgifter i dem. Jag har försökt att balansera mellan dessa utsagor.

Litteraturbanken

 Första sidan av Söndags-Nisse. Konstnärsnummer: 

Ivar Arosenius (1907). Under bilden står det:

Jag skulle hälsa från pappa och be att å köpa 

3 kilo Strindberg, 2 kilo Heidenstam, 4 liter 

Wirsén och 6 meter Lagerlöf

Den som brukar hälsa på här på mattan, kan knappast ha undgått att förstå att jag är en stor tillskyndare av Project Gutenberg — men det är ju inte det enda stället för bokhungriga. I dag tänkte jag slå ett slag för Litteraturbanken, som i motsats till Gutenberg har så gott som uteslutande böcker på svenska. Under de år jag varit en återkommande gäst där, har det blivit lättare att navigera bland texterna, det är lätt att hitta och man hittar ideligen sådant man inte känner till — eller sådant man känner till, men inte trott vara möjligt att finna, eller glömt bort att man känner till. För utom de flesta av våra stora svenska författare, finns mängder av numera bortglömda, men läsvärda böcker.

 Där finns Lille Viggs äfventyr på julafton (1895) 

med illustrationer av Ottilia Adelborg.

Och böcker med illustrationer av John Bauer

Dikter av Ragnar Jändel och oändligt mycket mer.

Två tidsbilder.

”Känner ni far?”

En gäst har kommit till stugan

— en spillra av vad han var —,

av ärr ha dragen förvridits

och bara ett ben han har.

De små därinne förskräckas

för sådan anskrämlig karl

— men modern lugnar och frågar:

”säg, känner ni inte far?...

”Skål för industrin!”

Det sitter två härrar och språka

och dricka förnöjda sitt vin

— två härrar ur societeten

på en restaurang i Berlin.

”Min bror”, så talar den ene,

”ja, nu är vår rörelse fin!

Vår skål för fosterlandet

och ammunitionsindustrin!”

Ja, det är vår!

Morgonpromenaden på en gropig och lerig skogsväg får mig att tänka på Felix Körlings barnvisa, "Nu är det vår". Jag minns inte hela texten och definitivt inte melodin, så när jag kommer hem googlar jag på "Anna på gården kulorna trillat ner i en smetig grop", i hopp om att få lyssna till visan. Men ack nej, Google associerar till helt andra kulor.

Nu är det vår! 

Hör lärkan drillar måsarna skriar med hesa rop.

Anna på gården kulorna trillat ner i en smetig grop.

Hopp, fallera, ropet går:

Nu är det vår, ja vår!

Hopp, fallera, ropet går:

Nu är det vår, ja vår!

Grattis Johann!

It's easy to play any musical instrument: all 

you have to do is touch the right key at the 

right time and the instrument will play itself.

                                      J. S. Bach

Johann Sebastian Bach

21 mars1685 - 28 juli 1750 

 Javisst, är det enkelt för den som kan — men det gäller att nudda tangenten på rätt sätt!

Frenglish

som om det inte är illa nog

att stava sitt modersmål

 

Jag har sett det några gånger nu, och blir lika full i skratt varje gång — för i några av fallen, där jag känner skribenterna, vet jag att de tror att det stavas så. 

"That change caused a move of the little oriental cabinet, which caused a move of the vintage red magazine rack, and... wallah! Exactly as I wanted it! 

Problemet är att wallah är ett riktigt ord, som betyder något helt annat:

 

wallah (ˈwɒlə) or walla  n

(usually in combination) informal a person involved with or in charge of (a specified thing): the book wallah.

[C18: from Hindi -wālā from Sanskrit pāla protector]

Vad personen avsåg var naturligtvis voilà, vilket inte är så lätt att stava till om man inte har ett hum om franska. I dag såg jag en ny variant:

I decided to throw it into the dryer with a clean towel on the Air/Fluff setting and viola ~ it came out wonderfully supple!

Möjligtvis var den skribenten inte så slagfärdig, fingrarna råkade kanske bara gå lite vilse.

Ibland är jag glad över att jag skribenten inte är närvarande när jag läser texten — det kan vara svårt att låta bli att dra på munnen. Jag sårade ett par av mina bästa (amerikanska) vänner som bjöd på en kaka, bakad efter  ett tyskt familjerecept, en "Kuchen", som de uttalar kocken. Jag skrattade inte, men såg antagligen road ut, vilket upprörde dem — deras farfar var tysk, så de visste hur det skulle vara.

Att tänka på

 Det gäller att hålla reda på i vilket kvarter månen befinner sig, om det ska gå en väl. Du vet väl att du ska hugga ved när månen är ny, annars kommer det att brinna dåligt. För att inte tala om att det måsta vara nymåne när du samlar in mossa för att täta springorna i ditt nya hus — skulle du missa det, får du vägglöss i stugan. Går ni i giftastankar, så kolla almanackan innan ni bestämmer datum för bröllopet, så att ni är säkra på att få ett lyckligt äktenskap. 

Ägnar man sig åt trädgårdsarbete är det viktigt att veta hur tunglet står, när man sår och skördar — precis som som när man väver. Vävstolen ska sättass upp i ny, och den nya väven påbörjas vid nymåne — men undvik att börja din nya väv på en måndag eller onsdag, annars kommer du att få problem!

Det måste vara bortåt 25 år sedan som jag slog ihop min lilla 10-skaftsstol, kanske skedde det vid nymåne för jag har inte haft några som helst problem med den. Varpen som sitter i, har suttit där alldeles för länge — beställningen för länge sedan levererad, nu gäller det att väva ner vad som är kvar. Tanken på att krypa under stolen och ändra uppknytningen, för att få 8x8 snören på plats har inte varit så lockande — men i går blev det av, och i dag är jag tämligen ledbruten efter två och en halv timme, hopkrynad under vävstolen. Det är alltid lika spännande att när man rätat ut sig, slå in några inslag för att se om det har blivit rätt. Det blev det, men jag är inte riktigt nöjd, så när kroppen hämtat sig, väntar ytterligare några timmar på golvet.

 

Det är sådana här gånger som jag inser hur skönt det skulle vara med en datoriserad vävstol — men inte tillräckligt skönt för att jag kommer att välja den varianten. 

När sedan vävningen kan börja, så finns det massor att tänka på, för att vävningen ska lyckas. Spottar jag tre gånger, eller gör korstecknet lika många gånger, när väven är uppsatt, så avvärjer jag ont inflytande. Och för att ingen ska komma och "skämma väven" så får jag lov att lägga ett glödande kol i skytteln, för det första inslaget. Ja, det är i sanning mycket att hålla reda på — kanske något att återkomma till.

Grattis Nikolaj!

Nikolaj Andrejevitj Rimskij-Korsakov

18 mars 1844 - 21 juni 1908

målning av Valentin Serov, 1898

En av Nikolajs böcker finns hos Gutenberg, "Principles of Orchestration". Jag får erkänna att jag inte förstår mycket av den, men i sista kapitlet finns både noter och ljudfiler — och det sista kan ju även den okunnige ha glädje av.

Grattis Kate!

 Catherine "Kate" Greenaway 

17 mars 1846 – 6 november 1901

Kate växte upp under knappa förhållanden i Londons East End, tillsammans med sina tre syskon och föräldrarna. Fadern var gravör  och tecknare, och modern sömmerska.

Hon fick tidigt undervisning i teckning och målning, och redan vid tolv år ålder kom hon in vid Finsbury School of Art varefter hon fortsatte på National Art Training School i South Kensington innan hon avslutade sin utbildning på Slade School of Fine Art.

 Mest känd är hon nog för alla sina idylliska målningar av lekande barn — både i böcker och på jul- och gratulationskort. Förutom de böcker hon själv skrev och illustrerade, så illustrerade hon andra författares böcker. Här ett par illustrationer från "My Treasure", by Thomas W. Handford, en bok med korta berättelser. Den här om Kate och hennes bror Rob, gillar jag!

KATE was ver-y un-hap-py. She had left her best doll in the path in front of the house the night be-fore; and some one had stepped on it in the dark, and it was crushed in-to bits.

 So Kate was cry-ing; for poor Ar-a-min-ta Jane was her pride and joy. Just then her broth-er Rob came in. "Why, you poor lit-tle girl!" he said. "I am so sor-ry! If you will come out with me, I will show you how to play crick-et; and you shall use my new bat." Kate cheered up ver-y much at this, and ran to put on her hat. Rob was so kind to her that she had a ver-y good time, and for-got all a-bout Ar-a-min-ta Jane in the fun of the game.

 Vill du lära dig mer om Kate, kan jag rekommendera en biografi som finns hos Gutenberg, "Kate Greenaway, by  Marion Harry Spielmann and George Somes Layard", den är utförlig och rikt illustrerad. Där kan man läsa utdrag ur brev, till och från Kate — bland annat från brevväxlingen med John Ruskin, som hon under  tjugo år skrev i det närmaste daglig till.

 The Kitchen Pump and Old Cheese Press, Rolleston, a coloured drawing by Kate Greenaway (1846-1901), from her childhood visits to her relatives' farm in Rolleston. 

 Illustration från The 3 Little Kittens, av anonym författare.

 Och här en illustration till Robert Brownings,The Pied Piper of Hamelin.

 Kate fick bröstcancer redan 1900, och dog året därpå endast 55 år gammal.

Huvudsaken på resan

 Hon tog fram ett paket, hvilket hon lagt vid dörren, och vecklade upp detsamma. Det innehöll en charmant engelsk resrock och en resmössa af samma nations älsklingsmodell. Därjämte fanns ett mindre paket och när hon fått upp detta fick Mats se en tingest, som han alls icke kunde bli klok på hvad den skulle föreställa annat än några hårtofsar på en skinnlapp.

– Tag på dig rocken! kommenderade Judit med viss nervositet ... Och så på med mössan ...

Mats lydde mekaniskt som under intrycket af en suggestion.

– Så där ja! Nu skall jag hjälpa dig med det här. Hon tog hårtofslappen och fäste den behändigt vid hans ansikte med en klibbig vätska, hvilken hon hade med sig i en flaska, fattade sedan Mats i armen och förde fram honom till en spegel, 

sägande:

– Känner du igen den där?

Mats gaf till ett utrop af förvåning. Icke det minsta i den bild, som spegeln återgaf, var af honom själf. Hansåg nu snarare ut som en profryttare och vände sig med förvåning mot Judit sägande:

– Hvad i Herrans namn betyder det här spektaklet?

– Helt enkelt, att jag icke vill, att ingeniör Wickert och de andre, nej, icke ens din s. k. vän Järker skall känna igen dig. Dessa äro alla dina farligaste fiender, och råkar du ut för dem ännu en gång, så hvem vet hvad de kunna göra dig för onda.

ur "Till Klondyke,1899, en svensk guldgrafvares öden" av Axel Kerfve, illustrerad av Ejnar Torsslow.

 

Du har väl inte tänkt bege dig ut i vida världen utan en resmössa‽ Det var väl det jag misstänkte, att somliga av er inte har ägnat huvudbonaden en tanke. Nåväl, saken är lätt avhjälpt med Wilhelminas wirkbok, wirknål, rött och vitt garn — grovlek på garn och virknål framgår inte; här lämnas det öppet för det personliga skapandet.

Om Axel Kerfve (1863–1938), vet man inte så mycket, men gillar du deckare har du kanske något att hämta där, eftersom han var en av de första svenskar som gav sig på den genrern. Men han var produktiv och skrev dessutom ungdomsböcker — både flickböcker och indianböcker, och så redigerade han kokböcker.

Han hade en hel uppsjö av pseudonymer: Adil Ehrenclou, Alva Krondal, Birger Trolle, Erik Axelsson (där har vi det igen, men nu som pseudonym), Gunnar Grane, Gustaf Wide, Hervor Krone, Kurt Lange, Tor Hallström, Sven i Skratthult och Tor Svenske. När jag läste listan, slog det mig plötsligt att jag har en flickbok, "Nutidsflickor", av honom — köpt antikvariskt för 5:-. Tur att den inte var dyrare, för jag minns att jag tyckte den var tråkig. Eller snarare ansträngt klämmig, med en jargong som inte låter naturlig. Fast å andra sidan vet jag ju inte med säkerhet hur tonårsflickor talade med varandra 1929.

Om Ejnar Torsslow hittar jag inga personuppgifter, men ser att han tycks ha spottat ur sig mängder av påsk- och julkort.

Grattis Georg Philipp!

Georg Philipp Telemann

 14 mars 1681 - 25 juni 176

Kan bara inte låta en av mina favoritkompositörers födelsedag, gå oförmärkt förbi. Georg Philipp växte upp i en välbergad borgelit familj, där musikeryrket inte stod högt i kurs. Därför konfiskerade modern alla sonens instrument och skickade iväg honom till Zellerfeldt för att studera. Hennes avsikt var att Georg Philipp skulle bli jurist, men den sortens musikalitet trycker man inte undan så enkelt. Redan vid tiden för sin studentexamen hade Georg Philipp på egen hand lärt sig behärska blockflöjt, orgel, violin, viola da gamba, traversflöjt, oboe, chalumeau, altfiol och bastrombon! 

Bygga hus med Gutenberg

 För mig som gillar både gamla kataloger och hus, blir det fest när Gutenberg levererar en huskatalog. "Bennett's Small House Catalog" från 1920 är en guldgruva för alla husnördar. Katalogen erbjuder ritningar, och virke till över femtio olika hus — och inte bara själva huset utan diverse tillbehör, som skåp och tvätthoar, sådant som husköparen annars ofta fick köpa till från annat håll.

 Många, för att inte säga de flesta av husen, känns bekanta, precis som i Sverige så finns det en handfull hus som man varierar, och första gången jag besöker någon, så är ofta det första jag lägger märke till vems hus det liknar, om det är en spegelvänd variant av andra vänners hus.

När jag tittade på dessa ritningar kom jag att tänka på samtalet, som funnits på några bloggar, om huruvida amerikanska hus har en tambur, eller om man kliver rakt in i vardagsrummet. Den här katalogen stärkte mig i min uppfattning att det lika ofta finns en tambur, som att det inte gör det.

 

 Det här är alltså småhus, som de såg ut för nästan hundra år sedan, jag tror inte att något av dem har mer än ett badrum — att jämföra med dagens badrumsfrosseri. 

I början av katalogen finns till och med en ordersedel, för hugade spekulanter — tyvärr verkar det inte som om firman finns kvar, det finns andra med liknande namn, på andra orter, men just det här företaget kan vi nog bara drömma om.

Peter, slagen till en slant

  Ja, bokstavligen slagen till en slant — för i år när det är 150 år sedan Beatrix Potter föddes, så får britterna en 50 pence slant — i färg! — med Peter Rabbit på ena sidan. (När får vi färgmynt med Pippi, Pelle Svanslös o ch Alfons?) 

 Peter släpptes lös den 29 februari, och innan året är slut kommer ytterligare några av Beatrix figurer att präglas.

Emma Noble heter myntdesignern som fått äran att skapa mynten.

 Här kan du läsa den spännande berättelsen on om Peter Rabbit.

"The Royal Mint" ger ut fler jubileumsmynt detta år, bland annat kommer man att kunna bära omkring Shakespeare i sin börs.

Grattis Dennis!

 Han blir pensionär i dag, Dennis the Menace, seriefiguren som Hank Ketcham skapade. Enligt Wikipedia föddes serien, när Hanks son Dennis var fyra år, och vägrade att sova middag. Dennis mamma Alice, rusade in till sin make och " in utter exasperation, exclaimed, "Your son is a menace!"

Tyvärr blev inte förebilden Dennis liv lika idylliskt som seriefiguren Dennis. Han hade det jobbigt i skolan, skickades till internatskola och han och hans far kom att gå skilda vägar.

Trots att Dennis följt med sin tid när det gäller tekniska prylar, så är det en serie som visar upp den rara förstadsfamiljen, med hund, katt och den amerikanska kärnfamiljens alla attribut. En nostalgisk resa till tider som var.

Resonemanget låter farligt bekant.

Mormors nothylla

Notsorteringen fortsätter, liksom mapptillverkning, så att jag ska ha någon stans att göra av noterna. Somliga melodier känner jag till, en del finns att lyssna till, på nätet — andra känner jag inte till, och hittar ingen information om dem.

The Times and The New York Times both express the opinion that the film, and the singing voices of Gaynor and Farrell, are all tolerable if not exactly worthy of praise. Despite the sugary sentimentality, the film is engaging, while the cinematography and special effects are impressive.  

Dagens sång "(I'm a Dreamer) Aren't We All" ur filmen "Sunny Side Up" från 1929, kände jag inte till, även om många av filmens andra melodier hörde till mors standardrepertoar.

Hittar några filmklipp, och förstår den något ljumma recensionen filmen fick — i dag är det väl mest lustigt att titta på den, och förundras över vad man förväntades skratta och gråta åt, på den tiden.

Slutar med ett supersmörigt klipp av en sång som mor och jag ofta sjöng.

 Mormors nothylla 1

Mormors nothylla    2

Mormors nothylla    3

Mormors nothylla    4

Mormors nothylla    5

Mormors nothylla     6

Mormors nothylla     7

Mormors nothylla     8

Mormors nothylla     9

Virka tills dagen dör

och verka med, för den delen — för när jag förirrar mig till lådor och skåp hittar jag så mycket som jag får lust att tackla.

 

Min tanke, när jag travade iväg till verkstaden var att bobbina garn — gå raka vägen hem och spola upp det garnet. Men säg mig när jag lyckas hålla mig till mina genomtänkta planer! 

  Jag tittade i några lådor i en arkivhurts — oooooh, det skulle jag inte ha gjort. Förutom beskrivningen till en uddspets, en kartong till en knypplad bild, anteckningar som inte längre är till någon glädje och varpordningar, på baksidan av udda papper, som inte heller är till någon större glädje eller nytta, så fanns massor med vävnotor, skisser, klotter och användbara anteckningar. Jag kommer inte bara att virka tills dagen dör — jag skulle kunna verka tills jag dör!

Upptäckte dessutom bortglömda broderade bonader. Var jag ska ha dem, har jag ingen aning om — det första bekymret är hur man rengör bortåt hundra år gamla textilier. Någon som vet?

Behöva ni nya underärmar?

 Då kan jag å det varmaste rekommendera "Den nya Wirkboken, en fullständig anvisning till Alla slags Wirkningar såväl med hvit som med kulörta garner, efter Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert. Till unga Landsmaninnors tjenst, bearbetad av Wilhelmina Stålberg.

 Vilka Charlotte, Minna och Jenny är, har jag inte lyckats klura ut, annat än att Charlotte var pseudonym för Emma Hennings — som jag inte heller hittar något om. Wilhelmina däremot finns det en hel del att läsa om, och med en hel del menar jag, för att vara tämligen bortglömd finns det en del att läsa, även om det innebär mycket klickande, många återvändsgränder och en del motsägelsefulla uppgifter. För att inte tala om alla intressanta urspårningar, där jag blir sittandes och klickar i en helt annan riktning än jag avsåg.

 Wilhelmina var ett oönskat barn, hon hamnade på barnhus, och skrev senare i livet att hon tillhörde:

"den säkert ganska talrika hopen af dem, öfver hvilka en mors öga aldrig strålat, som aldrig sjungits till sömns af en moders ljufva stämma, aldrig lyfts på en faders armar, men saknat mycket godt, som de erkända, de äkta barnen hafva att åberopa och erhålla." 

Hon blev tidigt fosterbarn hos fältkamrer Stålberg med fru, där: "uppfostran (blev här), enligt tidens riktning i detta hänseende, öfvervägande praktisk. Hon lärde att laga mat, baka, tvätta, stryka, sticka strumpor, sy linnesöm och brodera m. m., som då stod på den qvinliga uppfostrans program. Men redan tidigt visade hon hog för äfven andlig sysselsättning, och gaf luft åt sina inre känslor i dikten. Man kom underfund härmed, och hon blef strängt tillrättavisad. Hvad hade en stackars flickunge på parnassen att göra? Men på samma gång kunde man ej låta bli att i smyg för andra visa prof på hennes poetiska begåfning, för att skryta dermed. Man visar ju» äfven ibland abnormiteter för penningar. Så både uppmuntrad och undertryckt i denna sin utveckling, förde naturligtvis den unga ett glädjelöst lif, i hvilket hennes förstulna samqväm med sina drömda idealer voro ljuspunkter, under det att den trettonårigas hvardagliga sysselsättningar egnades åt att brodera “på hvitt“ att sy handskar åt handskmakare, förfärdiga tyllmössor åt nipperbodar samt äfven undervisa tre pensionärer, som föräldrarne togo till sig. Då fadren dog, blef genom ödets ironi just dottrens poetiska begåfning ett medel för den fattiga fostermodrens underhåll."   

Wilhelminas tillägnade studier kom alltså både henne och hennes mor till nytta. Hon gav lektioner,  författade och översatte böcker till svenska — i huvudsak från tyska, franska och engelska.

För fem år sedan gratulerade jag henne på hennes födelsedag, så jag fördjupar mig inte i hennes liv annat än lägger till detaljer som jag inte hade då. Som denna passus från övarsättarlexikonet, där det framgår att hon säkerligen var tvungen att producera översättningar (och förmodligen mycket annat) i högt tempo, för att livnära sig: Stålbergs penna nyttjades i de flesta genrer och anpassades efter tidens rådande litterära konjunkturer. Hon är ett typexempel på en författare som sällan fick välja sina ämnen själv utan anpassade dem efter marknaden. I ett brev till Aftonbladets nyblivne ägare Carl Fredrik Bergstedt (26/11 1851) ställde Stålberg frågan om hon kunde få medverka i tidningen som ”feuilletonist”. Hon sökte därigenom möjligheter att uppnå en någorlunda säker inkomst och underströk att hon intet annat ägde ”än mitt arbete att lefva af”. Senare i ett brev till bibliografen Christopher Eichhorn på Kungliga biblioteket (28/8 1866) erkände hon att hon inte förmådde erinra sig ”ens en tiondel af allt sådant skräp, som jag strött omkring mig, under min långa vandring på litteraturens bana”. Man får anta att de översättningar som Stålberg utfört inte heller stod högt upp på listan när hon skulle försöka summera sina dagsverken.

Förutom hennes böcker "En vinter i Härnösand" och En brefställare för damer ", är det svårt att hitta någon av alla de romaner hon skrev. 

 Men hos Projekt Runeberg kan du läsa ”Anteckningar om svenska kvinnor”, (en skattgruva) som hon skrev tillsammans med P.G. Berg, den gavs ut 1884 och är den första svenska kvinnobiografiska verket.

Samtidigt som hon författade och översatte var hon redaktör för tidskrifter med mode- och handarbetsinriktning och bidrog med otaliga småtexter till kalendrar, tidningar och antologier. Och det är väl här hennes virkbok kommer in, den lär hon ha översatt från engelska.

Så här stilig krage har jag aldrig virkat, men jag minns tonårens virkade kragar och manschetter, att bäras till jumper — det var inga höjdare, eftersom kragen alltid åkte på sned, och jag med min (o)vana att alltid kavla upp ärmarna, aldrig blev sams med manschetterna.