Liberi

 Ännu ett ord att lägga till min ordsamling där det kommer i gott sällskap med andra utrotade ord som kan vara bra att ha.

Portrait of Alexander von Humboldt

okänd konstnär

Men det vill jag bara ha sagt att en bokflod till, och vi har böcker i diskhon i köket. Signe Andersson gillar inte sådant.  En bokflod, för resten! En bok. Nästa bok som kommer denna familj till handa får vi hänga i ett snöre utanför fönstret. För nu är det så fullt med böcker även i tamburen så man får plocka Eyvind Johnson i folkupplaga ur galoscherna när man ska ut och det regnar. Fast det finns naturligtvis andra åtgärder man kan vidta, och vi är våra vänner så innerligt tacksamma för alla goda råd vi fått. Man kan köpa en herrgård med bibliotek med inbyggda bokhyllor från golv till tak, där butlem klänger kring väggarna och vördsamt nedplockar Wodehouse i halvfranskt åt mat mor. Det är bara så förskräckligt svårt att få tag på en bra butler i dessa tider. Detta råd tål dock att tänka på. Men det finns ett annat som jag vänder mig rysande bort ifrån. Det finns de som säger att man kan rensa ut böcker. Jaja, det gives kanske människor som kan det. Känslokalla typer. Brutala naturer.  

Känns det igen? Jag känner igen vartenda ord. Vill du läsa hela "E. o. biblioteksassistent sökes!" så hittar du Bangs kåserisamling "Slarvigt men mänskligt" hos Litteraturbanken.

Även om det ser ut som Alexander har ett bord för hemlösa böcker, så tror jag inte att han behövde ha Eyvind Johnson i galoscherna.

LIBERI, sbst.1, l. LIBRI, sbst.1, m. l. f. (2Mack. 2: 13 (Bib. 1541), Wallenius Proj. F 4 a (1682)) l. n. (Svart G1 120 (1561), Wallenius Proj. F 4 a (1682); best. -et l. -t; pl. = l. -er; l. LIBRERI, sbst.; pl. -er; l. LIVERI, sbst.1, n.; best. -et.

Ordformer

Etymologi

[jfr ä. t. liberei, eng. library, fr. librairie, it. o. span. libreria, ävensom lat. libraria, boklåda, bokhandel, librarium, bokskrin, mlat. librarium, bibliotek; till lat. librarius, som hör till l. har samband med böcker o. d., till liber, bok (se LIBRETT)]

(†) bibliotek. VarRerV 32 (1538). 2Mack. 2: 13 (Bib. 1541). Alexandria, här haffuer Ptolomeus Philadelphus ett skönt Liberij vprättat.

101

dagar kvar 

i

På tacksägelsedagens kväll

 

Cornucopia

Ruth Addinall 

Våra grundläggande sociala friheter har blivit så invanda att vi inte längre observerar dem, än mindre känner någon tacksamhet över dem.

                                                ur Motsägelser, 1968

                                                  av Werner Aspenström

 

Huvudsaken

 

Woman Wearing a Black Bonnet and Dress, 

Blue Shawl, and White and Pink Bow  

Christiana Jane Herringham 

Se honom planterad på en taburett – lik en tall på en klippa – i  ma chère mères rum på Ramm. Se äfven der, försjunken i en stor  Emma – lik en fågel i sitt bo – muntra fröken Hellevi Husgafvel. Se  ståtelig och lik – blott sig sjelf, ma chère mère tillbakalutad i ett  hörn af soffan, med slurkan åter hög på den höga pannan;

Början av det här citatet från Fredrika Bremers bok "Grannarne", från 1837, hade jag med häromdagen, men jag klippte av det innan jag kom till nästa intressanta ord, slurka.

Av sammanhanget kan man ju slutat sig till att det är någon slags huvudbonad, men hurdan hade jag ingen aning om.. Och fortfarande har jag bara en svag aning om hur den kunde tänkas ha sett ut:

(förr) om olika slags (åtsittande, i sht kvinnliga) bahytt- l. mössliknande huvudbonader.

I just "Grannarne" förekommer ma chère mères bahytt ett flertal gånger, men annars är det ont om slurkor i de böcker jag förfogar över. 

Ma chère mère har jag uppfattat som ett manhaftigt fruntimmer med ett huvud för sig, och som inte ligger för pynt och flärd, så kanske såg den ut som på Christiana Jane Herringhams målning här ovan. 

Liksom all annan klädsel var ju bahytten ett modeplagg som ständigt förändrade — ibland var brättet så utskjutande att det fungerade som skygglappar, andra gånger så långt och smalt att jag kommer att tänka på de där "strutarna som motorcyklister hade förr i tiden. De kallades förresten kyss-mig-om-du-kan bahytter.

De verkade förfärlig otrevliga att bära, så jag kan mer än väl förstå att Mrs Batty Tootal har tagit av sig sin slurka.

Mrs Batty Tootal  

John Hunter

102

dagar kvar 

i

Dryckesvanor

  The conspirators did not drink whisky or vodka or any of the more fiery liquors. They drank tea-with-lemon, sucking it, in the Russian fashion, through a cube of sugar wedged between their teeth. Even the Gentiles amongst them tried to drink that way, though they were not skilful at it, and would much sooner have drunk beer than tea. But seeing that tea it was, and no help for it, they would have preferred to drink it out of pint cups, strong as ink, with any amount of milk and sugar. But they felt it more anarchistic to suck their tea through cubes of sugar; it was Russian, international even; it gave the tea a faint flavour of dynamite.

                                                ur "Five Silver Daughters", 1934

                                             av Louise Golding

The Tea Party, 1903 

Andrei Petrovich Riabushkin

Det var i går morse när jag började läsa "Five Silver Daughters", som jag blev påmind om alla målningar jag sett på nätet, där man dricker på fat. Huruvida man även dricker på bit är svårt att avgöra, men nog tycker jag att det ser ut som det som mannen i grön skjorta, håller i handen, skulle kunna vara en sockerbit.

En vanlig föreställning tycks vara att man drack ur fatet därför att kaffet svalnade snabbare där, men på "Kungligt kaffe" läser jag:

"Vi frågade författaren och docenten i måltidskunskap Richard Tellström om kaffedrickandet på den här tiden.

Koppen var serveringskärlet, men det var fatet man drack ur. 1700-talets kaffekoppar hade fat med mycket höga kanter, så höga att de väl rymde det som rymdes i själva koppen, säger Richard.

Man skulle ju kunna tänka sig att det fanns praktiska anledningar till att kaffet hälldes upp på fatet som att det snabbare kom ner i temperatur. Richard Tellström berättar dock att det inte fanns något sådant skäl utan det var helt enkelt det serveringssätt som man vid tiden ansåg korrekt."

Att det ansågs för bonnigt var kanske sant vid förra sekelskiftet, då det nog var vanligast att dricka på fat, på landsbygden. Men när det kaffet introducerades på 1700-talet — om det var comme il faut eller ej att dricka på bit, på den tiden har jag ingen aning om, men jag har en känsla av att vanan att dricka kaffet med grädde och socker kom senare.

Woman Taking Coffee

Louis Marin Bonnet

Dricka på bit 

En brun sockerbit  

till hett kaffe  

drucket på fat   

mormor drack så  

vände på koppen  

spådde i sumpen   

men berättade aldrig  

vad hon såg  

kändes lite knepigt   

sumpen i pannan  

gavs till pelargonerna  

inget fick förfaras

            Överlevaren

Med sin målning "Kaffegumma" från 1895 visar den finska konstnärinnan Anna Sahlstén att man i slutet av 1800-talet börjat dricka på fat på landsbygden, här i Norden.

Man kan ju blanda starkare saker än socker och grädde i sitt kaffe:

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron 

till angenäm styrka och smak

Så diktar Evert Taube i andra versen på Calle Schewens vals.  Det får mig att minnas en gång när jag följde med mina kusiner på en ungdomsträff i deras kyrka. De bodde då i Omaha, Nebraska som ju är gamla svenskbygder, vilket betydde att stor del av församlingen hade sina rötter i Sverige. Det enda jag egentligen minns av träffen är det anförandet som prästen höll. Han kom in på svenskens kaffevanor och hade en teori om att det inte var kaffet svenskarna var beroende av, utan snarare av de starka dryckerna som de spetsade kaffet med. Jag sa inget, men jag undrade i mitt stilla sinne hur mycket han kände till om Sverige. Visst har kaffekask varit vanligt på sina håll, men vid den här tiden då många svenskar utvandrade så blomstrade både nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, där många avstod från alkohol. 

Inte bara svenskarna hade upptäckt att man kunde spetsa sitt kaffe:

Pharisäer, Tyskland Smygdrickarens favoritdrink En pharisäer är en kaffedrink som är populär i Nordfriesland-regionen i nordvästra Tyskland. Drinken består av svart kaffe, en dos rom och vispgrädde på toppen. Enligt legenden uppfanns pharisäer inför ett dop här 1872. Prästen var strikt nykterist och då de församlade ville dricka alkohol hällde de rom i sitt kaffe och täckte med vispgrädde för att dölja doften av rom från prästen. Denne upptäckte dock tilltaget och utbrast ”ihr pharisäer!” – ”era fariséer!”

I tider som dessa är kanske boken "The Virtue and Use of Coffee With Regard to the Plague And Other Infectious Distempers", 1721, by Richard Bradley, lämplig läsning.

Tea Drinkers, 1946 

Sergei Sudeikin  

103

dagar kvar 

i

Sittmöbler

 Man sitter alltid bäst på egen bänk.

 Väl suttet är hälften spisat.

A Comfortable Chair, 2017   

Mary Mabbutt

 Det mesta kan man ju sitta på — sin nästa till exempel, vilket inte rekommenderas — då är nog en "promenadkäpp vars handtag kan fällas ut o. tjäna till att sitta på" bättre, man kan sitta efter rang — i katedern — till bords, om man inte väljer att sitta på det — att sitta emellan är aldrig bra, men i knäet på någon, eller i tankar, är bättre varianter — fast det var inte vad jag tänkte på när jag började skriva. Det jag hade i tankarna då var lite bekvämare sittmöbler.

The Artist's Sister at a Window 1869,   

Berthe Morisot 

Se äfven der, försjunken i en stor  Emma – lik en fågel i sitt bo – muntra fröken Hellevi Husgafvel.

                                                skrev Fredrika Bremer i "Grannarne"

Emma ett slags stoppad vilstol (med hög rygg); fåtölj.

Men varför den kommit att kallas för emma, tycks ingen veta säkert. Jag läser:

"emma, helstoppad fåtölj i nyrokoko med rundad rygg och korta armstöd. Namnet har ovisst ursprung och tycks endast förekomma i Sverige. I ett modereportage från Paris i tidskriften Konst- och Nyhets-Magasin för Medborgare af alla Klasser (1821) används Emma som färgangivelse: ”Blonda Damer nyttja Flors-Turbaner af Emma-färg (et slags röd brunt)”. Som stolsnamn är termen känd sedan 1830-talet och uppträdde under århundradets andra hälft även i sammansättningarna hopslagsemma, kungsemma och vilemma, ingendera med klarlagd innebörd".

Det finns en teori om att den saknade armstöd, därför att armstöd var till hinders för damer i krinolin. En av mina gammelmostrar köpte en emma därför att armstöd hindrade henne från att sticka, vilket hon alltid gjorde framför teven.

Vi kröpo upp i Causeusen, vi talte, vi greto, vi skrattade tillsammans, och Serenas ömma och kloka ord lättade betydligt mitt  hjerta.  

                                      också detta från "Grannarne"

Kåsös är ett annat lustigt namn på en sittmöbel:

(i kulturhist. fackspr., i sht förr) liten, för två personer avsedd, stoppad o. helt överklädd soffa (att sitta i vid samspråk o. d.); särsk. om dylik möbel så inrättad att de båda personerna sätta sig på var sin sida om det S-formiga ryggstödet o. därvid komma att sitta med ansiktet mot varandra. 

Avsikten var tydligen att man skulle föra spirituella samtal med sin partner för namnet kommer från"fra. causeuse med samma bet.; till kåsera, sedan 1837".     

Riktigt bra målningar av soffor med s-format ryggstöd är svåra att hitta. Men jag inser när jag far runt på nätet att många kallar även små soffor för kåsöser — och jag inser att även jag har en utemöbel som ibland kallas för kåsös, fast den såldes med det "nysvenska" namnet "love-seat"

 Och nu har det blivit dags att sitta kväll — vilket jag nyss lärde mig är att "sitta uppe om aftonen.

104

dagar kvar 

i

105

dagar kvar 

i

106

dagar kvar 

i

Utan mål och mening

 

An Autumn Stroll

 Daniel Ridgway Knight  

det skulle kunna vara jag i mina 

bekväma och lappade kläder

tänker jag när jag på min promenad stannar och tittar hur en robotgräsklippare planlöst far runt på en stor gräsmatta — åtminstone förefaller det helt planlöst. Den stannar, backar och tar ny sats, men det vill sig inte så den backar ytterligare några centimeter, tar ny sats — men inte heller nu går det, så gräsklipparen gör helt om och kör i vad som ser ut som ett ärevarv. Och så börjar den om från början — det ser ut som om den mest står och buttar på några grässtrån innan den ger upp och tar en sväng mitt på gräsmattan innan den börjar om.

Chambermaid

 Henri Boutet

tycker hon ser mer ut som en sömngångerska 

än en kammarjungfru, vilket jag förmodligen 

också gör när jag velar runt med dammtrasa 

och vattenkanna

Det slår mig att det nog är så jag ser ut när jag velar runt — i regel blir jag inte hejdad av grässtrån, men väl av blommor som behöver vattnas eller planteras om, och på väg därifrån tar det stopp vid något annat, kanske något som ska bäras upp på övervåningen. Om jag nu får till det och verkligen kommer upp för trappan kan jag ge mig på att det finns något annat som får mig att byta riktning och fortsätta det planlösa hushållsarbetet. 

Det enda som hjälper är att sätta sig ned med en bok — så då gör jag det.

Lesende Frau im roten Sessel

August Macke    

107

dagar kvar 

i

108

dagar kvar 

i

Ska det vara sex eller åtta ben?

 och kan man äta sin kaka medan man sitter på den?

La Dame au Canape, c.1927 

Jules Pascin

Jag talar alltså om kanapéer — oftast stavat med k när man avser sittmöbeln och med c när man menar bakverket — Men det beror lite på när texten skrevs. 

 Hemma hos oss finns en kanapé, alltså en soffmöbel. Vi bara föll för den en gång  i en antik möbelaffär, den var gräsligt dyr. Den ser lika galen ut var vi ställer den. Det är en sån där sidenklädd soffa i vilken franska mätresser låg utsträckta med stort behag på 1700-talet, så man kan ju med oro undra vilket behov den fyller i vårt liv. 

Bangs beskrivning (ovan) liknar de som olika uppslagsverk tillhandahåller — minus mätressen. De flesta tycks vara överens om att det är en "stoppad vilsoffa med uppsvängd huvudända". Men det finns tillräckligt många avvikande uppfattningar för att jag nästan har gett upp om att få veta mer om denna möbel — en möbel som av många anses som obekväm. 

Någonstans — jag minns inte längre var — läste jag att en kanapé ska ha sex eller åtta ben. Det är svårt att hitta kanapéer med mer än fyra ben, för den här soffan ser ju inte ut som en kanapé.

 Louis XIV Canape, c.1710 

Innan du googlar på kanapé så se till att du har gott om tid att läsa allt du hittar — för det är multum!

Den ätbara canapén är antingen en smördegshistoria, eller små piffiga smörgåsar. Recept på den förra finns det i parti och minut på nätet, bilden som jag snott från "Bakodyssen", visar ett bakverk bakat efter ett recept "Sju sorters kakor".

Auf dem Kanapee. 1872 

Wilhelm Trübner

Inte vad jag kallar kanapé, och särskilt bekväm verkar den inte — hon får väl trösta sig med bakverket hon har i handen, som inte ser ut som en canapé, och så har hon ju en bok till hands.

109

dagar kvar 

i

Drömmar

 

Dreams II

Heinrich Vogeler

Aedh wishes for the Cloths of Heaven

Had I the heavens' embroidered cloths, 

Enwrought with golden and silver light, 

The blue and the dim and the dark cloths 

Of night and light and the half light, 

I would spread the cloths under your feet: 

But I, being poor, have only my dreams; 

I have spread my dreams under your feet; 

Tread softly because you tread on my dreams.

                                                        W.B. Yeats

110

dagar kvar 

i

Jag vill ha en

 lojebänk!

Girl Resting on a Sofa  

Beatrix Whistler

Exakt hur en dylik tingest ser ut framgår inte av SAOB:s tämligen kortfattade beskrivning av ordet. Förmodligen är det ingen som vet, eftersom ordet inte tycks ha använts sedan 1700-talet.

"ett slags stoppad bänk att ligga o. vila på" är den kortfattade beskrivningen som står till buds, och eftersom jag är loj, så vore väl en slik bänk vara något för mig — fast bänk låter ju inte så värst bekvämt. 

Det finns ju ett antal olika benämningar på möbler avsedda att vila på, så det står var och en fritt att välja — men ordet kan nog användas för alla slags dagbäddar. Så det tänker jag göra.

111

dagar kvar 

i

Oktoberhatt

 

Piffig kanske — men nog verkar den lika obekväm som årets andra hattar.

Att odla en pumpa

 

 For to Be a Farmers Boy, 1897

Winslow Homer

Kommer ni ihåg hur Almanzo i Laura Ingalls Wilders bok "Farmer Boy" drar upp en jättepumpa?

 Work was not so pressing now. Almanzo had time to weed the garden, and to hoe the row of potato plants he was raising from seed. He had planted a few potato seeds, just to see what they would do. And every morning he fed his pumpkin, that he was growing for the County Fair.  Father had shown him how to raise a milk-fed pumpkin. They had picked out the best vine in the field, and snipped off all the branches but one, and all the yellow pumpkin blossoms but one. Then between the root and the wee green pumpkin they carefully made a little slit on the under side of the vine. Under the slit Almanzo made a hollow in the ground and set a bowl of milk in it. Then he put a candle wick in the milk, and the end of the candle wick he put carefully into the slit.  Every day the pumpkin vine drank up the bowlful of milk, through the candle wick, and the pumpkin was growing enormously. Already it was three times as big as any other pumpkin in the field.

Så många gånger jag har tänkt att jag borde prova om även jag skulle kunna få en pumpa till min tacksägelsepaj. Men det har stannat vid tanken.

112

dagar kvar 

i