tisdag 16 februari 2016

En emanciperad antifeminist

Eliza Lynn Linton
10 februari 1822 - 14 juli 1898

Eliza var bara fem månader när hennes mamma dog. När hennes far kyrkoherden tillfrågades om hur han skulle klara av att fostra sin tolvhövdade barnaskara på egen hand, svarade han:
"I shall sit in my study and smoke my pipe, and commit them to Providence." 
Och, fortsätter Frederick Sessions sin artikel:
This he did, breaking the monotony of his secluded life by wielding the rod among his rude tribe of passionate lads and high-spirited girls, and spending the nights in prayer for them.
Eliza tycks ha varit en vildbasare, "the little dare-devil girl" omtalas hon som. Som vuxen talade hon om sin barndom som olycklig, med återkommande konflikter med sin konservativa far, som hon varken sympatiserade med politiskt eller religiöst.  Fadern tyckte att studier var helt onödiga så i tonåren studerade hon på egen hand, språk, filosofi, historia och både den modern och klassiska litteraturen. På vilket vis den uppfostringsmetoden påverkade resten av hennes liv, kan jag inte uttala mig om, men klart är att familjelivet inte passade henne, så tjugotre år gammal tog hon sitt pick och pack — samt pengar som skulle räcka i ett år — och flyttade till London. Där avsåg hon att försörja sig på sin penna. Efter en tid fick hon plats på "The Morning Chronical", där hon arbetade som allt i allo i två år — den första engelska kvinnan som fick en avlönad tjänst på en tidningsredaktion, tjugo guineas i månaden.
För den intresserade finns mycket att läsa om Eliza på nätet, så jag hoppar över vistelser i Frankrike, giftermål (och separation) och mycket hårt arbete, som gjorde henne välkänd, gav henne vänner inom det literära etablissemanget och sist, men inte minst, gav henne en inkomst som hon kunde leva på.
Vad som intresserar mig är hur denna kvinna, som i mitten på 1800-talet, tyckte att det var självklart att en kvinna skulle stå på egna ben och förfoga över sin egen inkomst, kunde bli en uttalad antifeminist.
Jag fortsätter att läsa artiklar om henne och framför allt, vad hon själv skrivit. De kanske mest kända av hennes antifeministiska böcker är :
I den första delen av "The Girl of the Period" avslutar hon förordet:
I think now, as I thought then, that the sphere of human action is determined by the fact of sex, and that there does exist both natural limitation and natural direction. This creed, which summarizes all that I have said in extenso, I repeat with emphasis, and maintain with the conviction of long years of experience.

Nu ska jag lägga band på mig och inte citera merparten av hennes böcker, men jag rekommenderar dem verkligen. Men innan jag slutar vill jag dela med mig av början på "The Girl of the Period"

Time was when the phrase, "a fair young English girl," meant the ideal of womanhood; to us, at least, of home birth and breeding. It meant a creature generous, capable, modest; something franker than a Frenchwoman, more to be trusted than an Italian, as brave as an American but more refined, as domestic as a German and more graceful. It meant a girl who could be trusted alone if need be, because of the innate purity and dignity of her nature, but who was neither bold in bearing nor masculine in mind; a girl who, when she married, would be her husband's friend and companion, but never his rival; one who would consider his interests as identical with her own, and not hold him as just so much fair game for spoil; who would make his house his true home and place of rest, not a mere passage-place for vanity and ostentation to pass through; a tender mother, an industrious housekeeper, a judicious mistress.
We prided ourselves as a nation on our women. We thought we had the pick of creation in this fair young English girl of ours, and envied no other men their own. We admired the languid grace and subtle fire of the South; the docility and childlike affectionateness of the East seemed to us sweet and simple and restful; the vivacious sparkle of the trim and sprightly Parisienne was a pleasant little excitement when we met with it in its own domain; but our allegiance never wandered from our brown-haired girls at home, and our hearts were less vagrant than our fancies. This was in the old time, and when English girls were content to be what God and nature had made them. Of late years we have changed the pattern, and have given to the world a race of women as utterly unlike the old insular ideal as if we had created another nation altogether. The Girl of the Period, and the fair young English girl of the past, have nothing in common save ancestry and their mother-tongue; and even of this last the modern version makes almost a new language, through the copious additions it has received from the current slang of the day.

The Girl of the Period is a creature who dyes her hair and paints her face as the first articles of her personal religion — a creature whose sole idea of life is fun; whose sole aim is unbounded luxury; and whose dress is the chief object of such thought and intellect as she possesses. Her main endeavour is to outvie her neighbours in the extravagance of fashion. No matter if, in the time of crinolines, she sacrifices decency; in the time of trains, cleanliness; in the time of tied-back skirts, modesty; no matter either, if she makes herself a nuisance and an inconvenience to every one she meets; — the Girl of the Period has done away with such moral muffishness as consideration for others or regard for counsel and rebuke. It was all very well in old-fashioned times, when fathers and mothers had some authority and were treated with respect, to be tutored and made to obey, but she is far too fast and flourishing to be stopped in mid-career by these slow old morals; and as she lives to please herself, she does not care if she displeases every one else.
Så fortsätter hon att tala om hur förfärliga dagens (1860-talets) engelska kvinnor är, osedliga med sitt färgade hår, målade ansikten och kläder och som visade delar av kroppen som inte var avsedda för andras blickar — bara de amerikanska kvinnorna är värre!

Jag fortsätter att läsa i hopp om att förstå denna motsägelsefulla kvinna som till stora delar levde ett liv som feministerna förespråkade, samtidigt som hon tog avstånd från det.
Så här skrev man om henne 1898 i The New York Times:
Her dislikes were many, not to persons, but toward modern society ways, thoughts, and manners. . . . . It is difficult to understand how a sweet-faced old lady with white locks, gold spectacles, and a placid manner wrote such sharp, incisive words.

måndag 15 februari 2016

Är du givmild, konventionell och lever hälsosamt

eller är du kreativ?

We need a better piling system.
x

för det tycks vara så att i en lagom stökig omgivning, föds mer konstruktiva och kreativa idéer, medan den som har ett prydligt arbetsbord tenderar att vara mer konventionellt social än kreativ. 
Nu är det inte så enkelt som att ett ostädat skrivbord genererar kreativa idéer — läs mer om studien som Kathleen Vohs och hennes medhjälpare vid universitetet i Minnesota har genomfört.


söndag 14 februari 2016

Grattis Anna!


Grattis Anna!
14 februari 1847 - 2 juli 1919
x
Kvinnosakskvinna, predikant och läkare.
Anna som föddes i England kom redan som barn till U.S.A., när hennes familj emigrerade — uppgifter om årtalen, när vad hände i hennes liv varierar, kanske skulle det vara klokt att läsa hennes självbiografi, "The Story of a Pioneer," som finns hos Gutenberg.
På den tiden kunde man göra anspråk på mark, genom att bo och bruka marken i ett visst antal år, blev man rättmätig ägare av den. Det gjorde Annas pappa, det vill säga han gjorde anspråk på mark i norra Michigan dit han skickade sin hustru och fem minderåriga barn, att uppfylla statens krav — själv stannade han i bebodda trakter och engagerade sig i arbetet mot slaveriet.
Annas mamma  som föreställt sig trakten som de leende jorbrukslandskap hon var van vid från England, blev chockad, och djupt deprimerad när hon insåg vad hon gett sig in på. Obruten mark 16 mil från närmaste järnvägsstation och med över 6 mil till en handelsbod, var inte vad hon tänkt sig.
Det blev Anna, som vid det här laget var tolv år, som tillsammans med sina syskon fick fälla träd, hugga upp veden och gräva en brunn — förutom allt annat arbete som faller på en nybyggares lott.
Livet blev inte lättare med åren, ett par av hennes syskon dog, och Anna blev som femtonåring lärare. Efter att ha studerat teologi blev hon vid tjugofyra års ålder pastor i metodistkyrkan. Hon fortsatte att studera, frös och svalt ända tills hon 1886 var färdig läkare. Då var hon redan engagerad i kvinnosaksfrågor och kom snabbt att bli en av rörelsens ledande personer.
När Anna 1911 deltog i Internationella kvinnorösträttskongressen i Stockholm, predikade hon i Gustav Vasa kyrka.

Baka en skyttel

Sätt en fin vetedag — en med ägg, smör, korinter och kummin i. Sedan formar du degen till små skyttlar — det är enkelt, kruxet är att när skyttlarna jäst, är likheten med skyttlar inte särskilt stor!
 Rutland Plum Shuttles kallas de, efter orten där traditionen uppstod — men riktigt varför man bakar och ger bort de här skyttlarna på just valentindagen, har jag inte lyckats lista ut. På ett ställe läser jag:
Where in other areas flowers and other presents were given to loved ones on Valentine’s Day, in Rutland Plum Shuttles were offered – indeed they still are, at least to children. In earlier times it is said that they were carried about on the day, perhaps in the hope of meeting a loved one, or of impressing someone who took your fancy and was deemed worthy of an impromptu gift. 
Visserligen är det en brittisk tradition, men blir dina bullar lika oformliga och klumpiga som mina, kan du alltid kalla dem för amerikanska skyttlar, eftersom dessa ofta är av ett grövre snitt än våra smidiga gamla svenska skyttlar.

fredag 12 februari 2016

Precis så är det!


Grattis Grattis Jan Ladislav!

 Jag fortsätter att grunna på hur jag ska organisera noterna, under tiden tittar jag på omslagen som täcker in hela skalan från förfärligt till konstnärligt. Läser namnteckningar med datum, och tillägnan — och inser att jag har mina släktingars minibiografier framför mig. 
Jan Ladislav Dussek 
12 februari 1760-20 mars 1812
x
Upptäcker att det är dags att gratulera en av pojkarna, Jan Ladislav som kom från en musikalisk släkt med många professionella musiker. Som så många av sin kollegor började han studera musik tidigt men tycks inte ha påbörjat sitt musikaliska resande förrän han var några och tjugo. 
Många av den tidens välkända personer — som Katarina den stora och Marie Antoinette — uppskattade och beskyddade honom.
Tyvärr gick det utför för honom, den en gång så söte pojken blev med tiden så fet att han inte nådde fram till klaviaturen, förmodligen var det fetman i kombination med en svaghet för starka drycker som lade honom i en alltför tidig grav.

torsdag 11 februari 2016

Genant!


Medan jag njöt morgonens frukost, ramlade det in ett mejl från min kusin i Kalifornien. Hon uttryckte vad så många andra av mina vänner har sagt och skrivit:
  I'm writing because of the early electoral success of that idiot, Donald Trump.  I'm embarrassed about how my country looks to the world when this attention-seeking creep of a billionaire makes the statements that he does about foreign relations, immigration, or just about anything!
        Please tell anyone you know that while Donald Trump has tapped into financial support from wealthy contributors, anyone with a good brain sees him as  huckster.  I actually hope he wins the Primary elections in June, because that would make much more likely that we'll have a Democrat again as President.

Ja, nog är årets amerikanska val spännande!

onsdag 10 februari 2016

Mord, familjeliv och en elefant

min Hannibalina har inget
med inlägget att göra, annat
än att hon är en elefant
 x
vEn bok fylld av främmande dofter, men även lukten av svett och avlopp, maträtter och djur som jag aldrig hört talas om, namn som jag inte kan uttala och så Ganesha, en "elefantvalp" som polismannen Chopra får av sin farbror samma dag som han går i pension.

Det var Ganesha som fick mig att läsa den här boken trots att det är en deckare, nu när jag läst drygt halva boken har jag ännu inte bestämt mig för om jag gillar den eller ej. Som deckarrecensent är jag nog inte särskilt tillförlitlig, men elefantdelen gillar jag, liksom doften av Indien.

Vaseem Khan som är född och uppvuxen i London, arbetade i Indien undr tio år, innan han 2006 återvände till England. "The Unexpected Inheritance of Inspector Chopra" är första boken i en planerad serie om Chopra och hans elefant.

tisdag 9 februari 2016

Grattis Amy!


Music

   The neighbour sits in his window and plays the flute.
   From my bed I can hear him,
   And the round notes flutter and tap about the room,
   And hit against each other,
   Blurring to unexpected chords.
   It is very beautiful,
   With the little flute-notes all about me,
   In the darkness.

   In the daytime,
   The neighbour eats bread and onions with one hand
   And copies music with the other.
   He is fat and has a bald head,
   So I do not look at him,
   But run quickly past his window.
   There is always the sky to look at,
   Or the water in the well!

   But when night comes and he plays his flute,
   I think of him as a young man,
   With gold seals hanging from his watch,
   And a blue coat with silver buttons.
   As I lie in my bed
   The flute-notes push against my ears and lips,
   And I go to sleep, dreaming.


Amy Lawrence Lowell
9 februari 1874 - 12 maj 1925

m

Bortglömd är hon definitvit inte, Amy, men kanske inte heller så välkänd som hon förtjänar — i alla fall inte i Sverige. Själv upptäckte jag henne när jag hälsade på i en gammal bondgård i New Hampshire, och i en bokhylla hittade ett välläst exemplar av "American Verse from Colonial Days to the Present". Det var Amy Lowells dikt "Patterns" som fick mig att dra mig undan sällskapet, jag tog boken och sökte upp ett hörn av trädgården med makalös utsikt över bergen. För att locka in mig till måltider och socialt liv, fick jag boken i present, en bok som vid det här laget är ännu mer sönderläst. 
Trots alla olikheter får Amy mig att tänka på Selma Lagerlöf, kanske är det målmedvetenheten och självmedvetenheten. Hon är en, av många, som jag skulle vilja dela måltid med. 
Amy räknas som en av föregångarna och nyskaparna inom den moderna amerikanska poesin. Det finns mycket om henne, och av henne, på nätet — sök på hennes namn och läs!
x

Fragment

          What is poetry?  Is it a mosaic
           Of coloured stones which curiously are wrought
           Into a pattern?  Rather glass that's taught
          By patient labor any hue to take
          And glowing with a sumptuous splendor, make
           Beauty a thing of awe; where sunbeams caught,
           Transmuted fall in sheafs of rainbows fraught
          With storied meaning for religion's sake.

söndag 7 februari 2016

Mormors nothylla


Det är flera år sedan jag gjorde ett nedslag i mormors nothylla senast — när jag lyfter ut en trave noter, förstår jag mer än väl varför. De är så många, och en del så trasiga att jag inte har en aning om var jag ska börja, och hur jag ska organisera dem. 
Och när jag börjar googla på namn och titlar, så rinner dagarna i väg, och jag får inte något annan gjort. 
Det händer rätt ofta att jag inte får något napp på varken kompositörer eller titlar, men denna schlagdänga från 1917 finns inspelad på på svenska och engelska.
Kompositören Fred Fisher är en ny bekantskap för mig, liksom textförfattaren Joseph McCarthy, men vem som översatt texten till svenska, är en väl förborgad hemlighet.  Att Einar Nerman gjort omslaget är inte svårt att se — och för säkerhets skull har hans namn kommit med i högra nederkanten. 
Och så här låter den på svenska med Ernst Rolf:


THEY GO WILD, SIMPLY WILD, OVER ME
Fred Fisher (m) Joseph McCarthy (l) (disputed work)  1917

as rec by Eddie Cantor  1918
also rec by- Marion Harris & Jerry Lewis

I hate to talk about myself,
But here's one time I must!
Your confidence I'll trust,
I have to speak or bust!

It's funny how I get the girls,
I never try at all;
I seem to hypnotise them,
I'm bound to make them fall!

They go wild, simply wild, over me!
They go mad, just as mad as they can be!
No matter where I'm at,
All the ladies, thin or fat,
The tall ones,
The small ones,
I grab them off like that!

Every night, how they fight over me!
I don't know what it is that they can see!
The ladies look at me and sigh,
In my arms they wanna die!
They go wild, simply wild, over me!

I get so many pretty girls,
I give a few away!
They bother me each day,
They're leading me astray!

There's lots of fellows go with girls
And never get their drift;
I always get the women,
It's just a natural gift!

They go wild, simply wild, over me!
They go mad, just as mad as they can be!
No matter where I'm at,
All the ladies, thin or fat,
The tall ones,
The small ones,
Why, I grab them off like that!

Every night, how they fight over me!
I don't know what it is that they can see!
I can never be alone,
I have to choke the telephone!

och så här låter refrängen på svenska:
Allihop är de galna i mej
allihop splitter tokiga i mej.
För sånt finns ingen bot,
uppå hela jordens klot
från Skottland till Gotland
de ligger för min fot.
Blott jag ler strax de ger allt åt mej.
Aldrig nånsin det hänt att nån sagt nej
Och jag tar hela livet glatt
ty jag ser så tydligt att
allihop är de galna i mej.
k

lördag 6 februari 2016

Väckelse


Vaknar jag tidigt, sätter jag på radion i hopp om att somna om till något sövande prat. I morse hamnade jag mitt i morgonandakten, och just när jag kände att jag höll på att glida tillbaka till drömlandet sa biskopen något som gjorde mig klarvaken — av glädje.
"... ett av de vackraste ljuden som finns, knarret av vårens första tulpanstjälkar ... de spröda blommorna besegrar vinterns kyla"
Det var inte budskapet som gladde mig, fastmer det personliga ordvalet. Äntligen en människa som väljer sina ord, och inte faller i den kladdiga ordtunnan, med samma fantasilösa ord som alla andra använder! (ett ord som man inte använt i mer än drygt 30 år, ett ord med minst fyra svenska synonymer).

Och på tal om tulpaner så medförde en gäst en bukett tulpaner härförleden, naturligtvis blev jag glad, och som god värdinna höll jag mun när hon sa att hon inte kunde leva utan tulpaner så här års. Men när hon en stund senare sa att hon inte kunde leva utan böcker, var det slut på min artighet, och jag undrade om hon skulle taga sig själv av daga om hon inte hade tulpaner och några böcker. Nja, det  var väl inte direkt så hon menade — men vad menar folk när de säger att de inte kan leva utan det ena eller andra? 
Det finns massor med saker som jag inte vill leva utan — men det enda jag inte kan leva utan är vatten, mat och syre. Precis som jag kan bo var som helst, även om det finns platser jag väljer framför andra — om jag har ett val.
k
Where in this small-talking world can I find
A longitude with no platitude?
                                                        Christopher Fry

fredag 5 februari 2016

Fikmyndigheten

en myndighet jag inte hört talas om, tänkte jag, men insåg snabbt att jag läst för fort — hade jag läst som en normal västerlänning, från vänster till höger, uppifrån och ned hade jag sett att det rörde sig om en felaktig avstavning, det stod kollektivtra-fikmyndigheten. Men nog vore det på tiden att vi fick en myndighet som såg till att det blev ordning och reda på fik- och fikafronten!


Som det här med ungdomsbakelser, i min "Sju sorters kakor" från 1946 står det så här:
v
Ungdomsbakelser
2 ägg, 100 gr. socker, 80 gr mjöl, 1 tsk bakpulver.
Ägg och socker röres 10 min. och mjölet med det förut iblandade bakpulvret nedröres. I en smord plättlagg lägges klickar av smeten, som gräddas i medelvarm ugn. En del kakor beströs under gräddningen med hackad mandel och socker och böjes över en käpp. Det blir Schäferhattar. En del kakor får svalna, hälften av dem bestrykes med sylt, de övriga glaseras och lägges ovanpå, varefter kakorna skäres mitt itu och garneras med en strimla syltat apelsinskal, en nöt, ett bär eller vad man har till hands. Dessa bakelser kallas Halvmånar. Av samma smet gör man också Rulltårta. Den gräddas i en liten välsmord långpanna, stjälpes upp på sockrat papper, bestrykes med varm sylt, fruktmos eller chokladkräm och hoprullas kvickt från ena långsidan. Får svalna omlindad med pappret.
b
Jag gillar det där med att man använder vad man har till hands — men kan inte låta bli att undra över hur man gör ungdomsbakelserna!
På nätet hittar jag ett recept för ungdomsbakelser, men det ser helt annorlunda ut:
b
Receptet på Ungdomsbakelser kommer från Eva-Britt Larsson, Skeppsta, Västra Stenby. Receptet har hon fått från äldre släktingar, men det återkommer i många av de handskriva vaxduksböckerna från trakterna kring Motala och Vadstena.

6 stora ägg
4 1/2 dl strösocker
300 g smör
7 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
sylt
glasyr: cirka 3 dl florsocker och 2 - 3 msk vatten
mandel, cirka 100 g
  
Rör socker och smör vitt. Tillsätt äggen ett i taget. Blanda vetemjöl och bakpulver och tillsätt blandningen. Smörj och bröa 2 långpannor, 30 x 40 cm, eller använd bakplåtspapper. Plåtarna skall placeras något lägre än mitten av ugnen under gräddningen. Grädda kakorna, en långpanna i taget, i 200 grader, cirka 20 minuter. 
Bred sylt över en kaka, gärna hallonsylt, och lägg sedan andra kakan ovanpå. Bred gärna glasyr över och strö på hackad mandel. Den som inte vill ha glasyr kan istället pudra florsocker över kakan före serveringen. Då blir inte kakan fullt så söt.
Skär kakan i bitar, cirka 4 x 5 cm. 
v
Det är uppenbart att vi behöver en myndighet som kan se till att svenskt fika blir standardiserat.

torsdag 4 februari 2016

Grattis Honor!

Honor Charlotte Appleton 
4 februari 1879- 31 december 1951


Honor både skrev böcker och illustrerade böcker, i synnerhet barnböcker. Men trots att hon var både välkänd och uppskattad, har jag inte lyckats hitta en enda bild av henne själv, på nätet — men hennes illustrationer dräller det av.
 Det går att läsa var hon var född (i södra England), och vid vilka skolor hon studerade, men inte så mycket mer. Kan det möjligtvis ha berott på att hon var kvinna, och att det mesta av hennes konst vände sig till barn?
För några år sedan skrev jag helt kort om H. C. Andersens "Snödrottningen", som hon har illustrerat.
 Hennes första bok, "The Bad Mrs. Ginger", som kom ut 1902, finns att läsa här. Dessutom har Gutenberg ett par av hennes böcker.

måndag 1 februari 2016

Vad är i ett namn?

Det som vi kallar ros
Skulle ju dofta lika underbart
Vad det än hette. 

mina björnramar ser varken ut som
björnramar, eller smakar björn.
f
Och det gäller inte bara rosor — bakverkens smak har (tack och lov) inte alltid någon koppling till dess namn. Dagen innan Anne-Marie, bloggade om sina björnramar, hade jag bakat kakor med samma namn, men som inte har mycket gemensamt med de wienerbrödsliknande bakverk Anne-Marie skrev om. Som nästan alltid med populära maträtter och bakverk, finns det ju en uppsjö med olika recept, och somliga hävdar att just deras recept är det ursprungliga.

mina elefantöron såg faktiskt ut som
elefantöron innan jag flottyrkokte dem
v
Nu är det inte recepten jag börjat fundera över, utan alla fantasifulla namn — och då i synnerhet djurnamn — man har gett sina bakverk. Det var då det slog mig, att vi nog ska vara glada över att katt-tungor och elefantöron, inte smakar som katt-tungor och elefantöron. Eller att trollhjärtan och lussekatter smakar som de gör, att apbröd inte smakar apa har jag redan skrivit om.
Så finns det bakverk med tveksamma namn — men så vitt jag vet är det bara den omtalade chokladbollen som fått ett nytt namn — judebröd, tattarbröd och n-kakan har så vitt jag vet inte inte givits korrekta namn, inte än. Hästskor låter hårdsmält, men man behöver inte känna sig som en kannibal när man äter dem — däremot är jag lite tveksam när det kommer till aristokrater och pratmakare. 
Men ungdomsbakelser låter väl lovande?