Långsam lördag med Gutenberg

vilket inte alls är det samma som långtråkig! Snarare tvärtom.

Visst är den söt "rose-breasted grosbeak"

som kallas brokig kardinal på svenska?

Never before this summer (1870) have the king-birds, handsomest of flycatchers, built in my orchard; though I always know where to find them within half a mile. The rose-breasted grosbeak has been a familiar bird in Brookline (three miles away), yet I never saw one here till last July, when I found a female busy among my raspberries and surprisingly bold. I hope she was prospecting with a view to settlement in our garden. She seemed, on the whole, to think well of my fruit, and I would gladly plant another bed if it would help to win over so delightful a neighbor.

Ett av dagens fynd är "My Garden Acquaintance", av James Russell Lowell, en man jag inte känner särskilt väl. 

Det här är en kort, mycket kort, bok som jag trodde jag skulle ta mig igenom snabbt. Men det visar sig att det inte är läsning för den otålige, eftersom jag inte vet mycket om fåglar — i synnerhet inte de amerikanska, så får jag göra täta utflyter på nätet för att ta reda på vad James talar om. 

Många översättare har lyckats blanda ihop den amerikanska

trastfågeln "robin", med den europeiska rödhaken.

The robin has a bad reputation among people who do not value themselves less for being fond of cherries. There is, I admit, a spice of vulgarity in him, and his song is rather of the Bloomfield sort, too largely ballasted with prose. His ethics are of the Poor Richard school, and the main chance which calls forth all his energy is altogether of the belly. He never has these fine intervals of lunacy into which his cousins, the catbird and the mavis, are apt to fall. But for a' that and twice as muckle 's a' that, I would not exchange him for all the cherries that ever came out of Asia Minor. With whatever faults, he has not wholly forfeited that superiority which belongs to the children of nature. He has a finer taste in fruit than could be distilled from many successive committees of the Horticultural Society, and he eats with a relishing gulp not inferior to Dr. Johnson's. He feels and freely exercises his right of eminent domain. His is the earliest mess of green peas; his all the mulberries I had fancied mine.

  Skrikuv är väl inte det vackraste namn jag hört på en fågel, men vacker är den, och enligt James så låter den mycket bättre än sitt namn.

The screech-owl, whose cry, despite his ill name, is one of the sweetest sounds in nature, softens his voice in the same way with the most beguiling mockery of distance. J.R.L.

 For his cousin, the catbird, I have a still warmer regard. Always a good singer, he sometimes nearly equals the brown thrush, and has the merit of keeping up his music later in the evening than any bird of my familiar acquaintance.

Förutom att jag lärt mig en del om fåglar så har jag fått veta vem  Gilbert White var och att Cloaca Maxima byggdes si så där 600 år före vår tideräknings början!

Stilleståndsdagen

Older men declare war but it is youth that must fight and die. 

                                                Herbert Hoover

Poppies  

Sarah Paxton Ball Dodson

In Flanders Fields

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

                                                 John McCrae

Den här målningen får mig alltid att tänka på Flandern — eller rättare sagt på den här dikten av John McCrae. Jag har aldrig varit i Flandern, men är tämligen säker på att det inte ser ut så här, och lika säker är jag på att Sarah Paxton Ball Dodson inte avsåg Flanderns vallmor, när hon målade den här tavlan — för även om hon under några år bodde och studerade i Frankrike, så var hon död innan första världskriget bröt ut. Tavlan är förresten målad redan 1890. 
Från "Flanders Fields" är steget inte långt till Amy Lowells dikt "Patterns". Här kommer sista versen, vill du läsa hela dikten finns den här.

In Summer and in Winter I shall walk

Up and down

The patterned garden paths

In my stiff, brocaded gown.

The squills and daffodils

Will give place to pillared roses, and to asters, and to snow.

I shall go

Up and down,

In my gown.

Gorgeously arrayed,

Boned and stayed.

And the softness of my body will be guarded from embrace

By each button, hook, and lace.

For the man who should loose me is dead,

Fighting with the Duke in Flanders,

In a pattern called a war.

Christ! What are patterns for?

Grattis Amy!

Music

   The neighbour sits in his window and plays the flute.

   From my bed I can hear him,

   And the round notes flutter and tap about the room,

   And hit against each other,

   Blurring to unexpected chords.

   It is very beautiful,

   With the little flute-notes all about me,

   In the darkness.

   In the daytime,

   The neighbour eats bread and onions with one hand

   And copies music with the other.

   He is fat and has a bald head,

   So I do not look at him,

   But run quickly past his window.

   There is always the sky to look at,

   Or the water in the well!

   But when night comes and he plays his flute,

   I think of him as a young man,

   With gold seals hanging from his watch,

   And a blue coat with silver buttons.

   As I lie in my bed

   The flute-notes push against my ears and lips,

   And I go to sleep, dreaming.

Amy Lawrence Lowell

9 februari 1874 - 12 maj 1925

m

Bortglömd är hon definitvit inte, Amy, men kanske inte heller så välkänd som hon förtjänar — i alla fall inte i Sverige. Själv upptäckte jag henne när jag hälsade på i en gammal bondgård i New Hampshire, och i en bokhylla hittade ett välläst exemplar av "American Verse from Colonial Days to the Present". Det var Amy Lowells dikt "Patterns" som fick mig att dra mig undan sällskapet, jag tog boken och sökte upp ett hörn av trädgården med makalös utsikt över bergen. För att locka in mig till måltider och socialt liv, fick jag boken i present, en bok som vid det här laget är ännu mer sönderläst. 
Trots alla olikheter får Amy mig att tänka på Selma Lagerlöf, kanske är det målmedvetenheten och självmedvetenheten. Hon är en, av många, som jag skulle vilja dela måltid med. 

Amy räknas som en av föregångarna och nyskaparna inom den moderna amerikanska poesin. Det finns mycket om henne, och av henne, på nätet — sök på hennes namn och läs!

x

Fragment

          What is poetry?  Is it a mosaic

           Of coloured stones which curiously are wrought

           Into a pattern?  Rather glass that's taught

          By patient labor any hue to take

          And glowing with a sumptuous splendor, make

           Beauty a thing of awe; where sunbeams caught,

           Transmuted fall in sheafs of rainbows fraught

          With storied meaning for religion's sake.