En ordhärva

kratt`a subst. ~n krattor 

ORDLED: kratt-an

2 hand vard.: hit med ~n!

HIST.: sedan 1914; se kratta1

Krattpratet, på somliga bloggar, fick mig att minnas en rolig historia som jag hörde i min barndom. Kanske ska jag säga en så kallad rolig historia, för de flesta roliga historier är väl inte så roliga — varken då eller nu. Men då, var historier som berättades i blandade sällskap, om än inte roliga, så mycket snälla och anständiga.

Woman with a Rake, circa 1928-32

Kasimir Malevich

1 ett redskap för rensning av sand och jord bestående av en tvärslå med små pinnar, fäst på ett långt skaft {1räfsa}

HIST.: sedan ca 1645; till fornsv. kratta 'riva; klösa'; gemens. germ. ord; ljudhärmande

Och historien då. Jo, det var en svensk piga som fått plats i Norge, när hon kom hem och hälsade på efter ett par månader, ”kunne hun ikke huske noen svenske”. Men på natten när hon blev tvungen att göra ett besök på hemlighuset, som på den tiden innebar att man var tvungen att gå över gårdsplanen, trampade den arma pigan på en kratta som någon slarvig person lämnat på marken, varpå den flög upp och skaftet slog henne i ansiktet. Då rann svenskan till och hon utbrast: ”fördömda harschka”.

Det tycks som man i många dialekter, helt logiskt, använder olika varianter av ordet harv, för kratta.


harv subst. ~en ~ar 
ORDLED: harv-en
• ett jordbruksredskap med pinnar eller trissor för uppluckring av jorden och bekämpning av ogräs {→årder}: ogräsharv; pinnharv; rullharv
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. harf, urspr. 'ngt som man kratsar, krafsar med'; besl. med lat. carpere 'rycka; plocka'; jfr charpi

här`va subst. ~n härvor 

ORDLED: härv-an

• (viss mängd) uppnystat garn e.d.: garnhärva; linhärva; en ~ strumpgarn

BET.NYANSER: a) utvidgat om oordnad, till synes hoprafsad mängd av ngt {→virrvarr}: en ~ av taggtråd; en enda ~ av ben och klubbor i målområdet b) överfört tilltrasslad och oöverskådlig situation ofta om brott e.d. som är under utredning: narkotikahärva; en svår ~ för polisen att reda ut; en enda ~ av motsägelser

KONSTR.: en ~ (ngt), en ~ (av ngt)

HIST.: sedan 1624; till äldre härva 'vinda upp garn'; trol. bildat till harv

  

Att folk skriver som krattor är väl mer regel än undantag i dag.

3 person som är dålig på att utföra ngt (vard).: vilken ~ han är; han skriver som en ~
HIST.: sedan 1856; eg. 'ngt avskrapat, dåligt'; till 2 kratta


Dessutom kan man ju kratta manegen....

Från min hängmatta

Förmodligen mer dekorativt än bekvämt.

Från min hängmatta

When the snow is still blowing against the window-pane in January and February, and the wild winds are howling without, what pleasure it is to plan for summer that is to be! Small shallow wooden boxes are ready, filled with mellow earth (of which I am always careful to lay in a supply before the ground freezes in the autumn), sifted and made damp; into it the precious seeds are dropped with a loving hand. The Pansy seeds lie like grains of gold on the dark soil. I think as I look at them of the splendors of imperial purples folded within them, of their gold and blue and bronze, of all the myriad combina-tions of superb color in their rich velvets. Each one of these small golden grains means such a wealth of beauty and delight! Then the thin flake-like brown seeds of the annual Stocks or Gillyflowers; one little square of paper holds the white Princess Alice va-riety, so many thick double spikes of fragrant snow lie hidden in each thin dry flake! Another paper holds the pale rose-color, another the delicate lilacs, or deep purples, or shrimp pinks, or vivid crimsons, — all are dropped on the earth, lightly covered, gently pressed down; then sprinkled and set in a warm place, they are left to germinate. Next I come to the single Dahlia seeds, rough, dry, misshapen husks, that, being planted thus early, will blossom by the last of June, unfolding their large rich stars in great abundance till frost. They blossom in every variety of color except blue; all shades of red from faint rose to black maroon, and all are gold-centred. They are every shade of yellow from sulphur to flame, — king's flowers, I call them, stately and splendid.

All these and many more are planted. For those that do not bear transplanting I prepare other quarters, half filling shallow boxes with sand, into which I set rows of egg-shells close together, each shell cut off at one end, with a hole for drainage at the bottom. These are filled with earth, and in them the seeds of the lovely yellow, white, and orange Iceland Poppies are sowed. By and by, when comes the happy time for setting them out in the garden beds, the shell can be broken away from the oval ball of earth that holds their roots without distur-bing them, and they are transplanted almost without knowing it. It is curious how differently certain plants feel about this matter of transplan-ting. The more you move a Pansy about the better it seems to like it, and many annuals grow all the better for one transplanting; but to a Poppy it means death, unless it is done in some such careful way as I have described.

Miss Frances Lewis in a Hammok, 1904

Childe Hassam

Vad passar väl bättre att läsa i hängmattan, än en bok om en liten vacker trädgård. Så kan man låta boken falla ned på magen och fantisera om trädgården man ska ta’ itu med när man samlat krafter där i hängmattan. 

Eftersom Childe Hassam har illustrerat Celia Thaxters bok ”An Island Garden”, kan jag inte tänka på den ena utan att tänka på den andra.  Hela boken finns utlagd på nätet. Alla som har eller har haft en trädgård, känner igen kampen mot sniglar och andra växtmarodörer, och alla hennes odlarmödor — och glädjen över att lyckas få det att växa. och visst är det en god idé att så ömtåliga växter i äggskal!

Låter det bekant, är det därför att jag skrivit om boken tidigare.

Celia Thaxter in Her Garden

Childe Hassam

Another enemy to my flowers, and a truly formi-dable one, is my little friend the song-sparrow. Literally he gives the plot of ground no peace if I venture to put seeds into it. He obliges me to start almost all my seeds in boxes, to be transplanted into the beds when the plants are sufficiently tough to have lost their delicacy for his palate and are no longer adapted to his ideal of a salad. All the Sweet Peas, many hundreds of the delicate plants, are every one grown in this way. When they are a foot high with roots a foot long they are all transplanted separately. Even then the little robber attacks them, and, though he cannot uproot, he will "yank" and twist the stems till he has murdered them in the vain hope of pulling up the remnant of a pea which he judges to be somewhere beneath the surface. Then must sticks and supports be draped with yards of old fishing nets to protect the unfortu-nates, and over the Mignonette, and even the Poppy beds and others, I must lay a cover of closely woven wire to keep out the marauder. But I love him still, though sadly he torments me. I have adored his fresh music ever since I was a child, and I only laugh as he sits on the fence watching me with his bright black eyes; there is something quaintly comical and delightful about him, and he sings like a friendly angel. From him I can protect myself, but I cannot save my garden so easily from the hideous slug, for which I have no sentiment save only a fury of extermination.

Från min hängmatta

Ännu en anonym bild som sätter fart på fantasin. Vem var hon, damen med katten och hundarna, som ägnade sig åt ”porch sitting”? Var bodde hon, när togs bilden och av vem? Vad skulle hon ha tänkt, om hon vetat — då för omkring hundra år sedan — att bilden skulle visas på något som heter Internet?

Från min hängmatta

There is one piece of advice, in a life of study, which I think no one will object to; and that is, every now and then to be completely idle — to do nothing at all.
                                                            Sydney Smith

Grattis Harriet!

 Harriet Martineau

12 juni 1802 – 27 juni 1876

En spännande författare som arbetade hårt för att bilda allmänheten — på alla områden, inte bara när det gällde jämställdhet.

I sin bok ”Household Education” från 1849 skriver hon:
It is a common saying that every child thinks his father the wisest man in the world. This is very natural; as parents are their children's fountains of knowledge. To them their children come for anything they want to know: and by them they are generally satisfied. But every wise parent has occasion to say, now and then—"I do not know, my dear." The surprise of the child on first hearing that there is anything that his parents do not know fixes the fact in his mind. When he has once discovered that his parents have something more to learn, he becomes aware — and this also ought to be fixed in his mind—that their education is not finished; and that it is their business, as it is his, to learn something more every day, as long as they live.

Många av hennes böcker finns hos Gutenberg.

Från min hängmatta

Almanckor och klockor finns för att mäta tiden, 

men det betyder inte mycket eftersom vi alla 

vet att en timme kan vara evighetslång, eller 

passera i en blink, allt beroende på hur vi 

använder den.

                                      ur ”Momo” av Michael Ende

The Hammock

Joseph Rodefer DeCamp 

En sagoroman om tiden och tidstjuvar, kan väl vara lämplig lektyr en tidlös sommardag i hängmattan. ”Momo — eller kampen om tiden” av Michael Ende, är fascinerande läsning — både för barn och vuxna. En bok som passar för högläsning, tycker jag, därför att den är spännande och det händer mycket som inbjuder till diskussion i den. Jag tycker om illustrationerna, men i min tyska upplaga står inte vem som gjort dem, men jag har för mig att det är författaren.

"Denn Zeit ist Leben. Und das Leben wohnt im Herzen.
                                                           Michael Ende

Om morötter

"Flockarna icke sällan handsbreda under blomningen, men sammandraga sig sedan så att de något likna vissa fogelbon...

...Rostad skall den kunna nyttjas i stället för kaffe. Men allmännast användes den till mat. Morötter utgöra dessutom ett ypperligt boskapsfoder, som göder bra och gör mjölken mycket gräddrik och tjenlig till smörberedning. Äfven örtståndet är ett nyttigt boskapsfoder; bladen kunna ock lagas som spenat."

   Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

The Cook

Jean Baptiste Santerre

Imagine! Eating carrots five time a week or more Cold slash your risk of stroke by an asounding two-thirds, or 68 percent compared with eating carrots but once a month or less! That’s the dramatic finding of a recent large-scale Harvard study that trackad nerly 90000 women nurses for eight years. Spinach was also a particularly potent stroke deterrant. Part of the protection comes from beta carotene in carrots and spinach.

                            Ur ”Food — Your Miracle Medicine” av Jean Carper 

Det innebär att jag lever farligt eftersom jag inte äter morötter så ofta. Faktum är att jag visserligen tycker om råa morrötter, men inte äter det så ofta. Det vill säga det blir lite oftare nu, efter ett möte med en okänd dam vid konsums morotsbinge. Vi kom att tala om sagda grönsak, och jag nämnde att jag tyckte det var svårt att förvara morötter. Hon talade då om att hon lät dem ligga kvar i plastpåsen i vilken hon också la’ en bit hushållspapper. Detta enkla knep gör att jag nu vågar köpa fler morötter, än tidigare, eftersom morötterna håller sig fräscha länge, på detta vis.

 Jag inte bara äter mer morötter, morotstankar började göra sig gällande. Ordet morot har jag alltid trott kommit sig av att moroten växer på pinnmo — och då tänker jag närmast på den vilda, som finns på min sommarö.

mo subst. ~n ~ar 
ORDLED: mo-ar
1 grusig, torr slättmark vanl. högt belägen och bevuxen med tall: tallmo
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. mo(r) 'sandhed'; besl. med isl. má 'skrapa; gnida'; av omdiskuterat urspr.

2 (knappast plur.) en kornig jordart på gränsen till sand: pinnmo
HIST.: sedan 1649; se mo 

Men så är det tydligen inte alls — se här:

mo`rot subst. ~en morötter 
ORDLED: mo--rot-en
• en näringsrik, långsträckt rotfrukt med rödgul färg: morotsfärgad; morotsland; morotspuré; morotssaft; rårivna morötter; ~en är rik på karotin; kalops med morötter
BET.NYANSER: a) om motsvarande (flockblomstriga) växt b) överfört belöning som ställs i utsikt för visst arbete: Englandsresan var en effektiv ~ för klassen
IDIOM: käppen och ~en hot och lockelser
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. mororot; efter lågty. morwortel med samma bet., till more 'morot' och wortel 'rot'; jfr murkla

mur`kla subst. ~n murklor 
ORDLED: murkl-an
• (typ av) säcksvamp med kägel- eller sadelformig, veckad fruktkropp vanl. ätlig efter förvällning: hattmurkla; murkelstuvning; stenmurkla; toppmurkla; rapphönsbröst med stuvade murklor
HIST.: sedan 1639; efter ty. Morchel med samma bet., till Möhre 'morot'; jfr morot

I min kokbok “The Best of Shaker Cooking”  finns det flera intressanta morotsrecept. Vad sägs till exempel om 

”Carrots in Cider #2”

Enfield Shaker Village, Connecticut

3 cups sliced carrots 
3 tablespoons butter
1 cup cider (maybe more)
½ teaspoon salt
¼ pepper

Slice carrots Fairy thin, add water, cider and seasonings. Cook slowly in covered pan until carrots are tender. Add butter. Remove cover for last 2 minutes of cooking. Serves 4 — 5.


Om uttrycket ”morot och piska” säger Pelle Holm:
Behandla ngn med moroten och käppen (eng. with a carrot and with a stick); med anspelning på Winston Churchills tal vid presskonferensen med de amerikanska journalisterna i Washington 25 maj 1943: Vi ska behandla den italienska åsnan från båda ändarna, med moroten och käppen; med syftning på löftena om fördelar för brytning med Tyskland och på bombning och hot om den förestående invasionen.
Hos Wikipedia kan man läsa tillägget: Men talesättet förekom i engelska redan 1789. I andra språk är moroten ersatt av sötebröd (tyska) eller pepparkakor (ryska).

Morot

NÄRINGSVÄRDE PER 100 G

Energi 186 kJ

Energi 45 kcal

Protein 1 g

Fett 0,2 g

Mättade fettsyror 0,1 g

Kolhydrater 9 g

Fibrer 2 g

C-vitamin 6 mg

D-vitamin 0 mcg

Folat 14 mcg

Järn 0,2 mg

Zink 0,3 mg

Kalcium 24 mg

Näringsinformationen kommer från Livsmedelsverkets livsmedeldatabas, version 2012-01-26

Från min hängmatta

Jag har aldrig betraktat hängmatteliggande som en kvinnlig sysselsättning — men det är lätt att få den uppfattningen när man ser på målningar av hängmattor — ytterst få av dem visar män i hängmattorna. Förmodligen därför att kvinnor, eller i alla fall deras klädsel, är mer pittoresk än mäns.

Pappaledig tiger

Läs om hur jämställdheten spritt sig till djurvärlden. En velourtiger?

Från min hängmatta

Girl in a Hammock

Jules Octave Triquet

Som barn tyckte jag om att gunga i hängmattan — helst skulle någon vuxen ge mig fart. Kruxet var bara, att de vuxna i min närhet var tämligen obenägna att stå där och putta på mig i hängmattan.

Till slut löste mor det genom att knyta fast ett långt rep i ett närbeläget träd, ge mig den andra änden som jag likt ringaren i Notre Dame, kunde dra i. 

Fågelskor

Läs om fåglarna Scruffy och Chubby som har överlevt tack vare sina skor.

Grattis Cole!

Cole Albert Porter

9 juni 189 -15 oktober 1964

Från min hängmatta

Figures of two Arican men carrying a European man, 

Congo (ivory), height: 11.5cm cms 

Visst är den fin, den lilla gruppen — trots att det är elfenben. Eftersom den gjordes på 1800-talet, får brottet kanske anses preskriberat.

Från min hängmatta

  Afternoon in the Hammock

 Walter Launt Palmer

Problemet är ju inte att hitta något att läsa, utan snarare att göra ett urval av allt som finns att läsa. Då kan det ju tyckas lite märkligt att läsa om böc-ker. Jag har förstått att somliga aldrig läser om böcker, medan andra liksom jag ständigt åter-vänder till sina favoritböcker. Just när jag skriver favoritböcker, blir jag osäker på om det verkligen är rätt ord. Det behöver inte nödvändigtvis vara en favoritbok för att jag ska läsa om den, det kan vara ett stycke, eller ibland bara en mening som jag av någon anledning behöver titta närmare på — och när jag ändå sitter där med boken, så läser jag om den av bara farten. Det kan vara en stämning, en beskrivning eller en rolig formulering som får mig att återvända till just den boken.

Lucy Maud Montgomery hör till de författare jag återvänder till med oregelbundna mellanrum. Mest känd är hon nog för ”Anne på Grönkulla”, som visserligen är nöjsam, men jag tycker mycket bättre om de tre böckerna om Emily. Nu när jag läst några böcker om författaren och hennes självbiografi (mycket kortfattad) ”The Alpine Path”, inser jag också att Emily till stora delar är självbiografisk. 

Av alla sina böcker, tyckte Montgomery själv bäst om ”The Story Girl”, där flera av de rätt osannolika berättelserna faktiskt är sanna, upplevda av författaren eller hennes förfäder. 

”The Story Girl” finns både hos Gutenberg och Bokus, och ett smakprov ur boken kan du få i ett av mina gamla inlägg. 

Från min hängmatta

Turning in — and out again, plate from

 'The Adventures of Johnny Newcome

 in the Navy' by John Mitford (1782-1831)

 engraved by W. Read, 1818

Det är bestämt det här som Olgakatt är rädd för att det ska hända henne, om hon lyckas kravla sig upp i en hängmatta. Personligen är jag mer rädd för att jag aldrig kommer ur den.

Tappra vänner

Trots att jag försummar mina krukväxter å det gruvligaste, muntrar de upp mig och förgyller min vardag.
Jag har ett fönster full med Aloe massawana, växter som ytterst sällan har fått en skvätt vatten — än mindre omtanke och uppmärksamhet. Ändå blommar de regelbundet, ofta flera av dem samtidigt, det är imponerande när tio krukor samtidigt ståtar med stänglar med brandgula små klockor.
I går när jag beundrade dem, och tackade för deras uthållighet, föll min blick på en lika försummad kaktus, och jag upptäcker att den också blommar. Mig veterligt, har den inte gjort det tidigare. Ljuslila blommor i toppen på kaktusen. Ska så småningom konsultera min kaktuslitteratur, för att se om jag kan få ett namn på den.

Som om dessa under inte var nog, har jag en urgammal svärmors tunga, som för flera år sen föll isär. I väntan på att få tid (lust, ork) att plantera bladen som lossnade, satte jag dem bara i en vas med vatten — där står de fortfarande. Och blommade nyligen, precis som påskkaktusen (vad jag tror är en påskkaktus).
Bilderna från nätet.

Från min hängmatta

The Arbour 

Sir Alfred Munnings 

Den som är lycklig nog att ha en evighetslång sommar framför sig — den sortens oändliga sommar som sommarloven representerade när man var tio år — kanske ger sig i kast med alla sju delarna av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Är du inte fullt så ambitiös, så kan jag rekommendera Owe Wikströms läsvärda blogginlägg ”En glimmande stig genom ordskogen – om skönheten hos Proust”.

Rädslor

Nej, jag kommer nog inte att övergå till häst och vagn, 

trots allt kräver hästen ändå mer tillsyn än en bil.

För en tid sedan bestämde sig min bil för att hit men inte längre kör jag. Så där stod jag på en glest trafikerad landsväg, med två mil kvar till slutmålet — där jag skulle vara om 40 minuter.
Efter en stund kom en bil, och jag klev ut i vägen och viftade, men bilen svepte bara förbi, liksom nästa bil. Jag får tillstå att jag blev rätt irriterad — tyckte väl inte att min tantuppsyn såg så hotfull ut. 
Men senare på dagen när de praktiska problemen var lösta, började jag fundera på hur jag skulle ha gjort. Jag tror nog att jag skulle ha stannat, men med tanke på hur mycket elände man läser och hör om, kan jag i viss mån förstå att unga kvinnor inte stannar. 

Nog är det skrämmande att vi har (med visst fog) blivit så rädda av oss att det finns mycket vi låter bli. Allra sorgligast tycker jag nog att det är att man som förälder inte vågar släppa ut sina ungar, på samma vis som när jag var barn. Då var det inte frågan om att köra sina barn till ställen som låg inom gång- eller cykelavstånd — eller om man kunde åka buss eller tunnelbana. 

Från min hängmatta

A Lazy Afternoon

Henri Gaston Darien

What is one to say about June, the time of perfect young summer, the fulfillment of the promise of the earlier months, and with as yet no sign to remind one that its fresh young beauty will ever fade. 

.................................................         Gertrude Jekyll 

Angelica Garnett

The Artist's Daughter

Vanessa Bell, 1879-1961

Angelica Garnett, dotter till Vanessa Bell och Duncan Grant, dog för en månad se'n. Du kan läsa hennes dödsruna i The Guardian.

Från min hängmatta

I was lucky enough not to face any required summer reading lists until I went to college. So I still think of summer as the best time to read for fun. 

.......................              Margaret Haddix 

Vad läser ni i era hängmattor?  
Även om ni liksom jag hellre sitter i en skön stol, så är det kanske klokt att inte släpa ut alltför tungt gods — och nu tänker jag snarare på bokens format, än på innehållet. Böcker som krossar näsan, om man nickar till, är väl inte så kul.
Jag rekommenderar gärna Karen Blixens tunna lilla bok ”Babettes gæstebud”. Den skrev ursprungligen på engelska, men översattes till danska 1952 och till svenska 1964. Jag hittar den inte på svenska, men hos adlibris kan man köpa den för 51:-

Grattis Raoul!

Raoul Dufy 

3 juni 1877 – 23 mars 1953 

My eyes were made to erase all that is ugly.

.............................    Raoul Dufy

 The Beach at Sainte-Adresse, 1902

Pedistal Table, Rue Seguier, 1909

Jeanne with Flowers, Raoul Dufy, 1907. 

Recolored by Laura Joy Lustig, 2003.

Le Champ de blé, 1929

 Landschaft mit Feldern und Dorf, 1930

The Kessler Family on Horseback, 1932

Portrait de Mme Raoul Dufy

Från min hängmatta

The Hammock

Edward Killingworth Johnson

Rest is not idleness, and to lie sometimes on the grass under trees on a summer's day, listening to the murmur of the water, or watching the clouds float across the sky, is by no means a waste of time. 
................................................... John Lubbock 

Från min hängmatta

Long stormy spring-time, wet contentious April, 

winter chilling the lap of very May; but at length

 the season of summer does come. 

...........................................  Thomas Carlyle

Girl in a Hammock, 1873

Winslow Homer

För många tycks sinnebilden för sommar vara en hängmatta och en bok — gärna med sjöutsikt. Så är det även för mig, fast jag tycker det är obekvämt och långtråkigt, och sällan nyttjar någon av mina hängmattor.  Men jag hänger gärna upp dem, bara för att det ser så somrigt och inbjudande ut. 

I sus och dus

Ligger på min divan och läser missromaner allt under det jag äter chokladpraliner. Återkommer när både böcker och praliner är slut.

I dag för 170 år sedan

upptäckte Lester Howe och hans granne Henry Wetsel en grotta på sina ägor. Lester hade länge undrat varför hans kor alltid samlades i närheten av ett buskage, varma dagar, och inte i skuggan av träd som andra kor. En närmare undersökning visade att det blåste svala vindar från ett hål i marken bland buskarna. Vindar som kom från en under-jordisk grotta som man tror började formas för sex millioner år sedan.
Redan 1843 öppnade Lester Howe grottan för allmänheten, och byggde ett hotell ovanpå den. Han kom så småningom på obestånd och sålde marken, en förening bildades och 1929 kunde man åter öppna grottan för besökare.
Mycket finns att läsa om grottans historia.


Jag är lite osäker på om hela filmklippet syns — om inte så kan man titta på det här.

Råttan på repet

 För att kunna flytta sängen, blev jag tvungen att flytta två bokhyllor. För att kunna flytta bokhyl-lorna,  blev jag tvungen att plocka ut alla böcker — oooooh så mycket damm. Nu ligger alla, fortfaran-de dammiga, böcker i högar på golvet, och jag är inte riktigt säker på var jag ska ställa bokhyllorna. Det gör inte så mycket, för jag har ändå inte så många tillfällen att flytta på dem — men det ser inte så prydligt ut. Inte är det lätt att ta’ sig fram heller.
Men sängen står där jag vill ha den, så att jag kan se ut genom fönstret från den.

Det fanns mycket spännande i hyllorna, som jag inte visste fanns där. Det var min fars bokhyllor, och böckerna säger nog en hel del om honom. Fotoböcker i parti och minut — böcker som ingen människa längre behöver. Vem vill läsa ”Samtal om färgfotografi, mjukteckning och blådämpning m.m.” eller Nya korrektionsmedel mot färgstick vid Agfacolorfilm” nu för tiden? Möjligtvis har några få av böckerna samlarvärde, om man är intresserad av fotokemi och mörkrumsarbete på 30-talet.

Samma sak gäller nog för alla böcker om bilar och motorer,”Das praktische Autobuch”, är kanske inte längre så praktisk. Jag är inte heller så säker på att många orkar igenom en bamsebok med titeln ”Motorfahrzeuge auf Strasse und Werkplatz”, då är kanske Ralph Naders ”Unsafe at any Speed” mer lättillgänglig. Och den som gillar när det går undan i svängarna kanske tycker att boken ”Fart, en bok om racersporten och dess mästare” från 1933, är spännande.

Så är det alla böcker om folkbildning och nykterhet, jag är inte säker på att jag kommer att ge mig i kast med ”En frihetskamp genom seklerna — den svenska nykterhetsrörelsens historia”, då är kanske den tjocka boken med titeln ”Federalism” mer intressant.

Många, väldigt många, av böckerna och manualer-na är så vackra att jag hoppas att någon gång få tillgång till min skanner igen  —  då ska ni får se på underbara omslag och illustrationer i tidskriften ”Svensk motor-tidning” från 1923.

,

Så var det, det där med modern telefoni — det har inte varit annat än elände med vår telefon se’n vi skaffade IP-telefoni. Det hjälper föga att man på Telia är artig och vänlig när telefonen inte går att använda!

Och blogger har fnatt.

Grattis Hilda!

Hilda Olsson (Kerstin Hed)

21 maj 1890 -15 augusti 1961 

Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.

Det var långt mellan byarnas tjäll — 

men på halkiga vägar de kommo ändå 

till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord 

på bygdens sävliga mål 

kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd 

stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok — 

det var blickar med längtan och dröm, 

som förstummats och stängts vid dagens tramp 

vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl, 

det var Sörgårds och så några fler. 

Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp 

av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått, 

men den lyfte dock tanken på färd 

och skänkte en glimt av vår tid och dess liv, 

av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld — 

men de unga, de sågo ändå, 

hur rymden vidgades, mer och mer, 

över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt 

av en hög, förunderlig makt — 

det var ungdomens heliga allvar, som än 

ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät 

kring ensliga planer och hus, 

och man tänder en lampa — så stod det kring dem 

som en brinnande cirkel av ljus!

Med dagens mått, omodern diktning, och förmod-ligen en av anledningarna till att Hilda Olsson i dag är tämligen bortglömd. Än sjungs väl Spel-Olles gånglåt — men hur många vet att det är en dikt av Hilda Olsson?

Ändå gav hon ut 17 diktsamlingar och två prosa-böcker, mottog Illis Quorum 1955 och föreläste en hel del under sitt liv. Min far hörde henne på Wendelsbergs folkhögskola på 40-talet och var mycket imponerad av henne.

Även jag är imponerad av denna kvinna som skötte alla sysslor som hörde till på en bondgård under förra seklets första hälft, och skrev sina dikter, på kvällarna, efter avslutat arbete.

Hon tillhörde vad som kallades Hedemorapar-nassen, som bestod av Martin Koch, Kerstin Hed, Nils Bolander och Paul Lundh, och ofta besöktes av andra författare och konstnärer.

Konsten att huka sig

Squat

Alma Aguado

en nog så viktig konst — särskilt för oss kvinnor som vid behov inte kan slå en parablel i upprätt tillstånd. Det kräver förstås samarbetsvilliga knän, och helst lite avskildhet. Av någon anledning tycks kvinnfolk inte vara lika benägna, som män, att visa hela världen att även vi måste ge utlopp för våra naturliga behov.

I en kommentar hos Olgakatt, mindes jag den gamla (goda?) tiden då man fick dra i strängen för bara 25 öre — och Olgakatt undrade om man i dag vid behov får betala med kort på centralstationen i Stockholm. Kanske någon har erfarenhet av Stockholm centrals damrum — finns förresten damrummet kvar — med amper toalettmadam?

De flesta av oss har nog rätt många minnen från trängande situationer — och hur vi löste dem. En tämligen desperat lösning tog min väninna till när hon var i London och inte hittade en enda toalett. Det var sommar, och det var på de korta kjolarnas tid. Hon satte sig till slut på en mur i en park, drog diskret upp kjolen, vilket på den tiden nästan gjorde sig själv när man satte sig, och lät naturen ha sin gång, medan hon försökte se ut som om hon satt och väntade på någon.

Själv har jag under årens lopp haft ett antal caper — ett mycket bekvämt plagg, som ger bäraren en märklig silhuett om man har mycket att bära. Dessutom kan capen vid behov fungera både som omklädningsrum och toalett — man justerar sin klädsel därunder så att man vid lämpligt tillfälle (när man tror att man är någotsånär ensam) kan huka sig och se’n, beroende på plats och årstid, låtsas som om man är geolog, botanist eller ento-molog, medan man lättar på trycket.

Den varma årstiden, utan ytterplagg, rekommende-rar jag lång kjol — visserligen kan det vara knepiga-re att få av sig underbyxorna utan cape, men när det väl är gjort, kan man slå sig ned och med räkna ståndare och pistiller på blomstren — för vilket jag rekommenderar att alltid bära med sig ett försto-ringsglas.

Bilresor på vägar utan skogsdungar eller rastplat-ser, kan vara påfrestande.  Har man en bil med fyra dörrar, är det bara att öppna både fram och bakdörr mot vägrenen och huka mellan dörrarna.

Förresten ljög jag när jag sa’ att kvinnor inte kan slå en parabel — jag har en väninna som alltid har med sig en ”peeniss” av papp. Inte bara praktiskt i sko-gen, utan också när man tvingas nyttja snuskiga toaletter.