En ny dag

Jo, jag är nog fortfarande rätt grinig, men jag roar mig efter bästa förmåga och vet att det gradvis kommer att tona bort. Jag blir grinig när jag är trött, det är bara så, och ringer det då osjälvständiga och negativa människor, då blir jag omåttligt och oresonligt tvär. Är jag se'n så dum att jag ger mig ut på nätet och läser sån't som retar mig, får jag nog skylla mig själv.

Nej, det är inte åsikter som går stick i stäv med mina, som retar mig mest — det är hur osjälvständigt och oreflekterat man uttrycker sig. Ni hör, det är småsaker som får mig att tippa över. När vuxna människor uttrycker sig som omogna tonåringar, blir jag beklämd. "Jag älskar snö. Not!" eller "Me like." Vad är det för pidgin English? Jo, jag vet, det har funnits länge, tillsammans med alla förfärliga förkortningar som jag ondgjort mig över tidigare. Jag tolkar det som en oförmåga att se sitt eget värde, som den man är med sin unika idiolekt.

Det går åt mycket ved när det är -26°, vilket det var när jag vaknade. Än har jag inte vågat mig ut för att samla ihop snö till dagens disk och spolbehov. Det får bli lite senare.

Inte underligt att mössen drar sig inåt — det är i alla fall vad jag tror att de har gjort. Älsklingen for runt som en galning i köksfarstun i går, låg och passade vid en byrå, som tydligen dolde något smaskigt. Men jag tror inte att han fick lön för mödan, efter en dryg halvtimme drog han sig ovilligt in till brasan och snarkade i kapp med resten av familjen.

Alla illustrationerna av Blanche Fisher Wright

En sval skönhet

-27,3°C

Kyla

Woman Warming her Hands
Laura Sylvia Gosse

.

När jag i tonåren hamnade i Winnipeg i Kanada var jag inte beredd på hur kallt det kunde vara på prärien. Vindarna från söder, var alltid kalla — och jag tyckte att det alltid blåste från söder. Huset var rätt gammalt med de typiska brittiska fönstren som skallrade i blås-ten och släppte vinden rakt igenom huset.
På den tiden, sparade man varken på olja eller elektri-citet i Sverige, jag var van att gå lättklädd inomhus, och sova i små larviga nylonsärkar (hur kunde jag!). Familjen jag bodde hos i Winnipeg hade rediga fla-nellpyjamas — vilket var mer än välbehövligt eftersom de stängde av värmen varje natt.

Men när jag förra vintern hade en miniserie om frusna minnen hade jag glömt bort hur jag frös på nätterna i Winnipeg.
Läser i min dagbok från första december:
Förutom flanell lakanen har jag sex filtar ett täcke och så behåller jag överkastet på. Och jag har alltid en jumper under nattlinnet och använder lusekoftan som damasker, så jag har det inte så förfärligt kallt.

Värmande nagellack

Säsongens hetaste nagellack, står det i annonsen. Det skulle behövas i dag när det är –18°. Undrar om man kan stryka det över hela kroppen?

Tänk om jag skulle införskaffa lite nagellack – fast det är så jobbigt att pyssla med, tror jag fortsätter att använda mina varma nålbundna vantar.

okänd upphovsman, bilden

funnen på nätet

Kleopatra använde sig av olja, puder, henna eller gummi arabicum för att färga sina naglar. I Kina användes under Mingdynastin en blandning av bivax, äggvita, gelatin, växtfärger och gummi arabicum. Dagens nagellack är en variant av billack. Det stora genombrottet för nagellack kom under 1930-talet från Hollywoods kändisar.

Från Wikipedia

Ännu ett kallt minne

Eftersom jag inte hade någon möjlighet att lämna stugvärmen (ja, ja, allt är relativt och jämför med -27° så känns till och med + 14° rätt varmt) igår, fick jag börja dagen med att hämta ved. När tempera-turen sjunker under 20 grader går det inte att hålla en hyfsad värme i vårt gamla hus. Då stänger vi in oss i stora rummet, där öppna spisen finns, sveper in oss i filtar och tänker varma tankar.
Jag har nog tänkt att det vore smart — och varmt — att sova i stora rummet, men det har bara inte blivit av. Inte förrän i går när jag gjorde slag i saken och hämtade mina sängkläder från mitt mycket kalla sovrum. Att sova i ett kallt rum är helt OK — men det är inte skönt att lämna sängvärmen. Och det var gott att somna med en liten brasa som sprakade i spisen.

Det är lite lustigt att mina flesta kalla minnen, inte alls är vinterminnen. Tvärtom är flera av dem sommarminnen — kanske för att man inte förväntar sig kyla då (fast jag borde veta bättre) och inte alltid är rustad för den.

Jag tror att det var mitt sista sommarlov, sommaren innan jag skulle upp i tolvan, och alltså var sexton år, som jag var med föräldrarna till Arolla i Schweiz. Som enskilt arbete hade jag valt att teckna alpväxter under sommarlovet — där uppe på 2000 m fanns inte många växter att teckna av i midsommartid. Men längre ned i dalen fanns det så det räckte och blev över.
Vi var säsongens första gäster, och första natten förstod vi varför — det var KALLT. Är man i Schweiz för att vandra har man gott om varma kläder med sig, och vi sov i så gott som alla plagg vi hade med oss. Mössen krallade i väggarna och där låg vi och huttrade i full vandrarmundering med mössorna neddragna till nästippen.

.

Jag kikade just på bilder från Arolla, på nätet, det var roligt och en gnutta vemodigt. Hotellet vi bodde på är utbyggt och mondänt — vilket var det sista det var den sommaren vi var där.

Ett kallt minne

Alla dessa kataloger med sommarkläder som väller in, känns inte så värst aktuella. Kanske reagerar andra annorlunda, men jag hackar nästan tänder när jag ser alla shorts och sommarklänningar. Så jag lägger un-dan katalogerna och tänker att jag tittar en annan dag — och den da'n brukar aldrig komma.

Ett annat kallt minne gör sig påmint. När jag hälsade på en väninna i Colorado blev jag presenterad för en kompis till en kompis, som var svenska. Hon blev en aning för förtjust i mig — hon hörde nämligen till den sortens utlandsvensk som inte kunde finna sig till rätta i sitt nya hemland, och naturligtvis saknade vänner eftersom hon klagade på allt. Hon saknade, Kalles kaviar, saffransbullar, sill och mammas kött-bullar. Alla hennes grannar var konstiga, språket var konstigt och bankerna och så vidare i det oändliga.
Så ville det sig inte bättre än att Eva (som hon inte hette) skulle hämta en bil i grannstaten, och den väninnan som skulle följa med för att köra den andra bilen tillbaka blev sjuk och jag lovade att ställa upp eftersom ingen annan ville tillbringa mer än en halvtimme med Eva.
Resan var bortåt 40 mil, mest på småvägar först på slätten och se'n högt upp i bergen, så när jag kommer till Eva och märker att hon tänker åka i långbyxor och en tunn tröja, och inte har något bagage, blev jag milt sagt förvånad.
Jag frågade vad hon tänkt sig att vi skulle leva på, och vad vi skulle göra om vi fick punka eller något annant inträffade. Hon hade inte tänkt alls.
Två timmar försenade kom vi iväg, med en rejäl matsäck, extra ytterkläder, filtar och ficklampa i bilen. Det här var i oktober, och jag var inte särskilt angelägen om att bli sittande i hennes rishög på en enslig väg.
Dessutom hade jag ringt min kompis och sagt att om hon inte hörde ifrån oss på kvällen så fick hon skicka ut en räddningspatrull. Det var väl mest sagt på skoj, men jag hade faktiskt onda aningar och eftersom det här var före mobiltelefonernas tid, tyckte jag att det var obehagligt att ge sig ut på småvägar utan att någon visste var vi fanns.
Och visst blev vi sittande, just när vi i skymningen lämnade slätten och blåsten och började klättra uppåt. Vi hade hittat ett matställe och var relativt mätta när bilen hostade till och vägrade att gå längre. Så där satt vi mitt ute i ingenstans. Jag byltade på mig, tog en ficklampa och gick för att se om jag kunde hitta några bostäder. Vi hade inte passerat någon bebyggelse på mer än en halvtimme, så jag fortsatte framåt. Efter tjugo minuter insåg jag att det inte var någon idé att fortsätta. Det var kallt och kusligt, jag hörde ljud som jag misstänkte kom från vilda djur. Har nog aldrig i hela mitt liv gått så fort som då, och det var en lättnad att komma tillbaka till bilen som åtminstone gav oss ett visst skydd för väder och vind. Men kallt var det, och det hade börjat snöa, ett fönster gick inte att dra upp ordentligt, så filtarna kom väl till pass. Vi lindade in oss och drack varmt te — termosen var jättebra, det enda som var bra, den hade hållit värmen, så att det kändes som nybryggt. Det blev en lång väntan. Drygt tre timmar tror jag att vi satt där, innan vi såg strålkastarna av en bil komma emot oss. Samtidigt som det var en lättnad var det lite läskigt, vi visste ju inte om det var "vän eller fiende".
Det var vän — en polispatrull som gett sig ut på vägarna för att leta efter oss. Eftersom vi hade kört rejält fel, hade det tagit lång tid att hitta oss. Vi satt på en väg som inte ledde någonstans.

Klippiga bergen är fantastiska (eller är det singularis?) — med rätt klädsel, vid rätt tidpunkt och med fungerande fordon!

Kylan har kopplat en halvnelson på mig

Jag börjar en tanke, men den förfryser i regel innan jag kommer till slutet av den. Likadant med mina in-lägg, tror att jag har fem eller sex påbörjade sådana som ligger frystorkade i en mapp, och väntar på bätt-re och varmare tider.
En del kraft har gått åt till biluslingen som inte startar. Nytt batteri för tusen spänn och motorvär-mare inkopplad — ändå vill han inte. Och bilkillen kliar sig i huvudet och ska återkomma för att ta' med sig bilen till verksta'n.

Naturligtvis kommer en massa kalla minnen vand-rande, som den gången när jag glömde stänga fönstret innan jag la' mig. Det var -42° ute, och jag vaknade genomkall och visste inte hur jag skulle komma till fönstret utan att frysa ihjäl på vägen.

Eller som den vintern vi hade flyttat till det här huset. Vi hade haft hantverkare som bland annat hade tapetserat den före detta kallgarderob som nu är mitt sovrum. Så blev det kallt och jag vaknade en natt och skulle vända på kudden — men det gick inte, den hade frusit fast vid väggen. När vi petade bort tapeten i hörnet av rummet så såg man rakt ut!

Nykonstruktion

Nästan minus trettio när jag beger mig ut, väl påbyl-tad med en julklappshalsduk (från bloggvännen Maureen) över ansiktet som gör att känner mig som en arktisk "koflicka". Om det funnes sådana. Tur att jag kan vägen, för glasögonen immar snabbt igen.

Associationen till "kopojkar" får mig att minnas hur det var en gång i världen när det inte fanns TV. Och inte var engelska språket så utbrett heller. På den ti-den gick barnen, i synnerhet gossarna på bio och såg cowboyfilmer. Min mor var lärare, och när det ringde ut efter en lektion, hörde hon hur pojkarna, medan de rusade ut ur klassrummet ropade åt varandra att de skulle skynda sig för de skulle ut och "handsuppera".
Ja, det tog en minut eller två innan hon förstod ny-konstruktionen. Hoppas ni också förstår den!

Te under björkarna

får nog vänta några månader. Just nu är det -24,6° — och lika vackert nu på kvällen med månskenet som det var på da'n med den lågt stående solen. Men jag får nog tillstå att jag uppskattar sommarkvällarna i trädgården mer än braskvällarna.

Min lektyr är minst sagt blandad — jag varvar konst-böcker med en av bibliotekets avlagda böcker: -"Strindbergs systrar berätta om barndomshemmet och om bror August". Boken är tryckt 1926 och på försättsbladet finns en lapp inklistrad som berättar att man läste boken i A.B.F.s studiecirkel 1928-1929, och så namnen på deltagarna — bara karlar!

Dessutom så har jag börjat på "Charlotte's Web" av E. B. White, en av mina favoritförfattare, och inte bara när det gäller barnböcker, jag återkommer med jämna mellanrum till hans essäer. "Charlotte's Web" finns översatt till svenska, men jag minns inte vad den har för svensk titel, och jag rekommenderar den till såväl vuxna som barn! Den är illustrerad av Garth Williams, som också har illustrerat Laura Ingall Wilders böcker.

Grå timmen

Bara -11°, men tillräckligt kallt för att en dagslång brasa är det enda alternativet.

Börjar dagen med att betrakta tre rådjur som strövar runt huset — förmodligen en mamma med sina telningar. Det ser kallt ut, särskilt som det var -19° i morse. Tre fläckar i snön under köksfönstret visar var de haft sitt nattläger. Jag sover gärna ute, och jag vill ha det svalt i sovrummet — men bara tanken att sova i snön när det är så kallt, får mig att huttra.

Varma minnen en kall dag

00

One kind word can warm three winter months.

0000000000000000000000 Japanese proverb

00
Det knarrar under fötterna och som alltid när det gör det, går mina tankar till Funäs med promenader på sjön, skidturer på fjället och slädpartier. Visst har jag "snöknarr"minnen från sydligare nejder men av någon anledning är det alltid Funäs som ligger överst i minneshögen.
-19° här hemma i morse, så jag går 600 meter norrut för att kolla att allt är väl i verksta'n. Där har det varit -22,5° i natt.
Så kommer jag hem och hittar ett mejl från Adelboden (Schweiz) i inkorgen, vilket ord förresten — inkorg. Och ännu fler minnen ramlar över mig, som när vi spände sälskinn under skidorna och gick rakt upp för berget där vi gjorde upp eld åt medhavd lunch med varma drycker för att se'n rulla ihop skinnen och susa ned på en bråkdel av den tid det tog att gå upp. Eller det som jag tycker är ännu roligare än att åka skidor, att gå ut i nysnön med snöskor.
0
Om du inte redan sett Rutans musminnen så kvista över till henne.

Kallt men vackert

Ännu en fantastisk vacker morgon — men kall -9° nu, och det har varit ännu några grader kallare under natten.

Nu återstår bara att se om jag lyckas hålla mig på spåret idag och göra vad jag tänkt. Jag är lika lätt-distraherad som en treåring — eller kanske ännu mer, det krävs inte mycket för att jag ska spåra ur. Försöker intala mig att det är simultankapacitet när jag gör 17 saker samtidigt; men när dagen är slut har jag aldrig 17 utförda saker att visa upp så jag borde ju inse att jag inte klarar av mer än högst två saker samtidigt och inrätta mig efter det. Men min sangviniska natur får mig alltid att tro att den här gången går det nog.

I går lyckade jag i alla fall fylla den stora koppar-kitteln med ved — skönt nu när det är så kallt. Jag var mycket glad över handvärmarna (det röda hjärtat).

Nu är det nog dags att göra te — att förtäras inom-hus! Hur vackert det än är ute så föredrar jag stugvärmen. Men först ska jag rusa ut i garaget och tjudra bilen för första gången den här säsongen (= koppla på motorvärmaren).

E. jag ska försöka att skriva till dig snart — kan inte lova att det blir idag eftersom livet är överfullt just nu. Jag vet vad du tycker om andra språk, men du kan ju alltid titta på bilderna på den andra bloggen.