Jo, jag är nog fortfarande rätt grinig, men jag roar mig efter bästa förmåga och vet att det gradvis kommer att tona bort. Jag blir grinig när jag är trött, det är bara så, och ringer det då osjälvständiga och negativa människor, då blir jag omåttligt och oresonligt tvär. Är jag se'n så dum att jag ger mig ut på nätet och läser sån't som retar mig, får jag nog skylla mig själv.
Nej, det är inte åsikter som går stick i stäv med mina, som retar mig mest — det är hur osjälvständigt och oreflekterat man uttrycker sig. Ni hör, det är småsaker som får mig att tippa över. När vuxna människor uttrycker sig som omogna tonåringar, blir jag beklämd. "Jag älskar snö. Not!" eller "Me like." Vad är det för pidgin English? Jo, jag vet, det har funnits länge, tillsammans med alla förfärliga förkortningar som jag ondgjort mig över tidigare. Jag tolkar det som en oförmåga att se sitt eget värde, som den man är med sin unika idiolekt.
Det går åt mycket ved när det är -26°, vilket det var när jag vaknade. Än har jag inte vågat mig ut för att samla ihop snö till dagens disk och spolbehov. Det får bli lite senare.
Inte underligt att mössen drar sig inåt — det är i alla fall vad jag tror att de har gjort. Älsklingen for runt som en galning i köksfarstun i går, låg och passade vid en byrå, som tydligen dolde något smaskigt. Men jag tror inte att han fick lön för mödan, efter en dryg halvtimme drog han sig ovilligt in till brasan och snarkade i kapp med resten av familjen.
Alla illustrationerna av Blanche Fisher Wright
