Solbad

om förhållandet att avsiktligt utsätta kroppshuden (l. del av den) för direkt solbestrålning (för att erhålla solbränna l. i medicinskt syfte o. d.). Ljusbad genom elektriska lampor samt solbad må .. nämnas såsom otvifvelaktigt lämpliga för mången nevrasteniker. (1901). Många föredraga att ha två baddräkter, en för själva badet och en för solbadet.  (1945)

Dame im Liegestuhl

 Paula Modersohn-Becker

Än har det inte blivit så många stunder i solen, men i går flyttade jag ut på västertrappen med te och bok, i hopp om att fånga några D-vitaminer. Det är kallt om fötterna, dit solen inte når, men skönt upptill, så jag blundar och låter boken ligga.  Så hör hör jag den  den — en humla som nynnar någonstans i närheten. 

Value the industrious bumble bee
Working all of the teeming daylight hours.
Fertilising crops for you and for me, 
Taking pollen from the sunlit flowers.
Flying on the season's warm, scented breeze
Unlikely pilot of the summer sky.
Your antennae navigating with ease
The paths by which your queen, and we, rely.
How long without the bee would we survive? 
Seeker of ambrosia where you alight, 
Collecting nectar for your busy hive,
Tunefully humming on your fertile flight, 
Working all of the teeming daylight hours, 
Taking pollen from the sunlit flowers. 
                                Barry Stebbings

Jag öppnar ögonen, men ser den inte, däremot ser jag en sädesärla som struttar runt på en av de få snöhögarna som finns kvar. 
Konstaterar att det blir vår även i år, och minns första gången jag hörde ordet solbad. Jag var kanske fem år, och tyckte det var ett omåttligt roligt ord, bada gjorde jag ju hela sommaren i Östersjön, men att bada utan vatten på en balkong i Karlstad fann jag märkligt.
Och nu när jag läser vad SAOB har att säga om saken, minns jag även att vi på barnkrubban (ja, det var i hedenhös) en och en, i bara mässingen och med solbrillor på näsan, sattes framför en sollampa.

"Wisteria And Wagtail" 

Katsushika Hokusai

Konstaterar att japanska ärlor inte ser ut som våra svenska — och att blåregn kan jag bara drömma om att plantera i zon 4.

Ett ännu spretigare inlägg

Kaijo no Fuji, from the second volume of
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai

Ännu ett sommarprogram som får tankarna att fara runt som en exalterad loppa på rymmen. Yukiko Duke talar bland annat om Japan, kärnkraftsolyckan, Hiroshima och om hur det är att leva med, och i, två kulturer. Det gjorde mig glad att höra att hon såg det som en förmån att tillhöra två kulturer. Bara för några dagar se'n talade jag med en ung kvinna som hade en fot i Frankrike och en i Sverige — jag tror banne mig inte att hon hade något positivt att säga om något av länderna, det var bar synd om henne för att hon inte fått leva ett liv som alla andra. Att hon behärskade två språk var ju rätt OK, men att det var en förmån hade hon aldrig tänkt på!
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.

Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!

Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.

Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.

What a thing friendship is —
World without end!
000000000 R. Browning

0

The Yoro Falls in Mino Province

av Katsushika Hokusai (1760-1849)

0

1970 träffade jag Reiko från Japan på ett scoutläger och vi har fortfarande kontakt med varandra. Varje år skickar hon mig vackra japanska kalendrar — årets kalender med japanska träsnitt. Inte kan jag slänga de gamla; förra årets kalender hade bilder av Higashiyama Kaii (1908-1999). Han reste mycket och var särskilt förtjust i norra Europa. Det är intressant att se vår Skandinaviska natur genom ett japanskt filter. Det påminner mig om när jag såg en man stå och fotografera från sin bil rakt ut i en hage. Först förstod jag inte vad han fotograferade, se'n såg jag att det var en björkdunge och att mannen hade ett asiatiskt utseende. För en asiat måste våra vackra björkdungar te sig mycket exotiska.

För mig betyder jul och nyår förnyad kontakt med alla de vänner och släktingar som jag inte umgås regelbundet med. Och naturligtvis massor med minnen — och massor av mejl och brev att besvara. För nuvarande har jag 78 mejl i en fil som heter besvara! Det är mest roligt men också en aning stressande....

I morgon ska jag träffa en av mina gamla elever — hon bor numera i London och kommer bara hem på besök på skolloven med sina söner.

Nancy från Kanada har nyss ringt — vi träffades också på ett scoutläger — 1964.

Jag håller helt med Robert Browning — vad skulle livet vara utan vänner.