Kaijo no Fuji, from the second volume of
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai
Ännu ett sommarprogram som får tankarna att fara runt som en exalterad loppa på rymmen. Yukiko Duke talar bland annat om Japan, kärnkraftsolyckan, Hiroshima och om hur det är att leva med, och i, två kulturer. Det gjorde mig glad att höra att hon såg det som en förmån att tillhöra två kulturer. Bara för några dagar se'n talade jag med en ung kvinna som hade en fot i Frankrike och en i Sverige — jag tror banne mig inte att hon hade något positivt att säga om något av länderna, det var bar synd om henne för att hon inte fått leva ett liv som alla andra. Att hon behärskade två språk var ju rätt OK, men att det var en förmån hade hon aldrig tänkt på!
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.
Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!
Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.
Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.
Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!
Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.
Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.
