Men staden för öfrigt – ja, och ändock är uti hela Wadstena stad just kojorna, hvad jag älskar och tycker oförlikneligt om. I alla de sneda, smårutiga fönstren, hvart du kastar ögat in ifrån gatan, ser du magra, flinka händer, som knyppla spetsar på dynor vid fönsterposterna; och på hvarje gård stå körsbärsträd, som i rik, hvit välsignelse luta sin blom emot takens gröna grästorf, hvilken ej räcker högre upp, än sjelfva de små körsbärsträden. Älskade bilder.
Jag tyckte mig tillbaka i Medeltiden, och i hvarje litet hus föreställde jag mig nunnors händer, sysselsatta med klosterarbeten. Dock är det inga nunnor, utan mest gubbar och gummor, som nu för tiden knyppla spetsar i Wadstena.
ur Törnrosens bok V-VII, andra boken, av Carl Jonas Love Almqvist
Spetsknypplerskan, 1885
KNYPPLIG, adj.
(†) knölig, knottrig. Roten (av sprängörten) .. är lik en rofva til skapnad, men knyppelig och tågfull. Dahlman Humleg. 107 (1748).
Tänk att jag aldrig funderat över varför det heter knyppla! Frågan är förstås om ojämnheter och små knölar borde vara något utmärkande för knypplade spetsar.
Det var viktigt att ge föräldralösa och handikappade möjligheter att försörja sig själva, och knyppling ansågs som en lämplig utkomstkälla för många — som för Matthias Skönberg, som lärt sig knyppla vadstenaspetsar och spela fiol, här avbildad av Isak Kjölström i Sten Lindroths "Svensk lärdomshistoria".
N:o 64
Om jag fick min gröna tröja
Färdig snart till pingste-tid,
Skull garnering den upphöja,
Capuchonen blifva vid;
Jag skulle pien i fållar sätta
Och bröstremsan knyppla fin;
Mitt knä-förkläd se'n upptvätta
Och min stubb av carmosin.
Så skull jag den park besöka,
Där naturens enkla prakt,
Tycks all konstens höjd föröka
Med sin frihet och sin magt.
I de tysta Carlbergs lunder
Skull jag sjunga himlens pris.
Men vad ser jag? Vad för under?
Se Johanna och Louise!
C. M. Bellman
