Sommarmorgon

Det är inte mycket som går upp emot att ta sin frukost och vandra ut till lämplig sittplats i trädgården — också en mulen dag som i dag, med relativt hög luftfuktighet.

De flesta fåglarna har slutat sjunga, bara några enträgna duvor hörs koande från skogen, och så har jag ju den lilla rödhaken som alltid håller mig sällskap allt under det att den tjattrar.

 Breakfast-Time (1887)

Hanna Pauli  

Nej, jag har inte något faktotum, så den här sortens frukostbord ses alltmer sällan här.

"Breakfast in the Garden" 

Frederick Carl Frieseke

Lite mer åt det här hållet har jag det, även om jag får erkänna att min frukostklädsel inte kan mäta mig med den här damens — dessutom misstänker jag att Friesekes hushåll höll sig med ett par pigor.

Lördagar är den dag i veckan då jag har bestämt mig för att aldrig ha dåligt samvete — varken för att jag vadar i dammtussar eller knappt tar mig fram i den överdådiga vegetationen runt huset.

Efter en lång samvaro med Gutenberg, beger jag mig ut i sagda vegetation för att plocka vinbär till lunchen — jag kommer tillbaka med hallon, både tama och vilda, somliga stora som tomteluvor andra minimala. Men goda är de allesammans.

Jag trasslar in mig i de av regnet nedslagna lupinerna. På en lupinstjälk sitter en rejäl larv, av en sort jag aldrig sett tidigare. Det är svårt att leta efter saker på nätet, när man inte vet vad man ska söka på, så jag är glad när jag i en av mina böcker hittar en bild på en likadan larv.

Den här ekspinnaren har jag snott

på nätet, men just nu har jag tappat

bort adressen dit.

Tallspinnare tror jag att det är, men jag hittar inga bra bilder på nätet av sådana, däremot finns det bilder av ekspinnare som ser nästan likadan ut. Men eftersom vi har ont om ekar här så gissar jag att den kommer från någon av de tallar som inte älgarna lyckats utrota.

Den röker inte vattenpipa, men påminner starkt om larven som ger Alice goda råd.

John Tenniel

 

Dagens ord

Men staden för öfrigt – ja, och ändock är uti hela Wadstena stad just kojorna, hvad jag älskar och tycker oförlikneligt om. I alla de sneda, smårutiga fönstren, hvart du kastar ögat in ifrån gatan, ser du magra, flinka händer, som knyppla spetsar på dynor vid fönsterposterna; och på hvarje gård stå körsbärsträd, som i rik, hvit välsignelse luta sin blom emot takens gröna grästorf, hvilken ej räcker högre upp, än sjelfva de små körsbärsträden. Älskade bilder.

Jag tyckte mig tillbaka i Medeltiden, och i hvarje litet hus föreställde jag mig nunnors händer, sysselsatta med klosterarbeten. Dock är det inga nunnor, utan mest gubbar och gummor, som nu för tiden knyppla spetsar i Wadstena.

               ur Törnrosens bok V-VII, andra boken, av Carl Jonas Love Almqvist

 Spetsknypplerskan, 1885

 Georg Pauli 

 KNYPPLIG, adj.

Ordformer

(knyppe-)

Etymologi

[jfr sv. dial. (Finl.) knypplog, full med små ojämnheter, avledn. av knyppla, ojämnhet, kluns, knöl; besläktat med KNYPPEL, KNOPP]

(†) knölig, knottrig. Roten (av sprängörten) .. är lik en rofva til skapnad, men knyppelig och tågfull. Dahlman Humleg. 107 (1748).

Tänk att jag aldrig funderat över varför det heter knyppla! Frågan är förstås om ojämnheter och små knölar borde vara något utmärkande för knypplade spetsar.

Det var viktigt att ge föräldralösa och handikappade möjligheter att försörja sig själva, och knyppling ansågs som en lämplig utkomstkälla för många — som för Matthias Skönberg, som lärt sig knyppla vadstenaspetsar och spela fiol, här avbildad av Isak Kjölström i Sten Lindroths "Svensk lärdomshistoria".

N:o 64

Om jag fick min gröna tröja

     Färdig snart till pingste-tid,

Skull garnering den upphöja,

     Capuchonen blifva vid;

Jag skulle pien i fållar sätta

     Och bröstremsan knyppla fin;

Mitt knä-förkläd se'n upptvätta

    Och min stubb av carmosin.

Så skull jag den park besöka,

    Där naturens enkla prakt,

Tycks all konstens höjd föröka

    Med sin frihet och sin magt.

I de tysta Carlbergs lunder

     Skull jag sjunga himlens pris.

Men vad ser jag? Vad för under?

    Se Johanna och Louise!

                        C. M. Bellman