I vilket fall som helst må det vara tillåtet att drömma
om en värld utan heliga lokaler, utan mystifikationer,
utan utsmyckningar, utan subjektiva påståenden, utan
rangskalor och börsnoteringar, utan ”utvalda föremål”,
en värld där esteterna efter att ha fullgjort sitt historiska
värv villigt eller motvilligt drar sig tillbaka. Saker har
försvunnit förr från jordens yta: den mångomtalade ön
Atlantis, de hängande trädgårdarna, de dvärgelefanter
som en gång i tiden strövade omkring på Sicilien; få
ägnar sig i våra dagar åt det gamla arabiska meisirspelet.
av Werner Aspenström
Mitt konstinlägg, som jag lyckades lägga ut på fel dag, står kvar — det är bara att gå tillbaka några dagar.
Den gångna veckan har jag, bland annat, ägnat åt blå litteratur, som det är gott om på nätet.
I ”On Something” har Hilaire Belloc en skizz (det är var han kallar sina korta noveller) som heter”A Blue Book”, där vi får hans version av hur Atlantis upptäcktes — och försvann. Hilaire var en gravallvarlig satiriker, som här berättar hur de tre minnen som beskrev ön, och planerade dess framtid i detalj:
Your Commissioners recommend the building of a stone harbour out to sea without encroaching on the already exiguous dimensions of the land. They propose two piers, each some mile and a half long, and built of Portland rock, an excellent quarry of which is to be discovered on the property of James Barber, Esq., of Maryville, Kent County, Conn. The stone could be brought to Atlantis at the lowest rates by the Wall Schreiner line of floats. In this harbour, if it be sufficiently deepened and its piers set wide enough apart, the navies of the world could be contained, and it would be a standing testimony to the energy of our race, "which maketh the desert to blossom like a rose" (Lev. XXII. 3, 2).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar