Städlön

Girl Sweeping, 1912

 William MacGregor Paxton  

Nej, jag höststädar inte — jag städar av nödtvång. Nu när jag fått hjälp med att putsa fönstren, så märks det så förtvivlat väl i vilket stort behov huset är av en rejäl rengöring. Så jag skrider till verket. Jag städar i små pass, så länge energin räcker — och kommer aldrig upp i några åttatimmarsdagar. Det betyder att det är tredje dagen jag ägnar mig åt det stora rummet — som är stort.

 Där i ett hörn står en spargris, det är en present som mor fick av en avgående klass — då hängde en jättelång tejpremsa, med fasttejpade mynt ut ur springan. Den där grisen har stått i olika hörn i huset, och varje gång jag städat så har jag bara makat på den med foten. Nu lyfte jag upp den, såg att smutsgrisen behövde en tvagning, och gav den en omgång.

Jag ser att min nasse har hängt med i 59 år — bortsett från att den är en aning avskavd på ena örat, så måstes jag säga att den är fräsch för sin ålder. 
För att komma åt innehållet måste en stor kork i buken avlägsnas — jag vet att det ska finnas ett antal korkskruvar i huset, men var?

Jag försöker med den klassiska rånmetoden — en bordskniv och massor med tålamod. Efter att ha förbrukat större delen av mitt tålamod, och bara en ettöring ligger på bordet, inser jag att det måste till en laparoskopi. Med det tålamod jag har kvar, och en vass kniv lyckas ingreppet och jag kan glädja mig åt min lön: 96 öre i helt obrukbara mynt. 
Vad det blir för timpenning har jag ännu inte lyckats klura ut.

Den äldsta slanten, en tvåöring, är från 1942, och till min förvåning såg jag att de nyaste var präglade så sent som 1970.