"O dear me," wailed Polly, burrowing
deeper within the folds of the
black alpaca apron.
från Ben Pepper, av Margaret Sidney, (1905)
illustrerad av Eugenie M. Wireman
Bara de som är uppfödda på böcker från förra seklets första hälft — eller ännu äldre — förstår vad jag talar om. Hur ofta har jag inte läst om barn och ungdomar som i förtroliga stunder suttit vid fötterna av en äldre person — men jag har aldrig sett det i verkligheten. Inte ens min mor, som varit med ett bra tag, kan erinra sig att hon suttit så, eller sett någon annan göra det.
Jacinth sat down on a stool at Lady
Myrtle's feet and looked up in her face.
från Robin Redbreast, av
Mary Louisa Molesworth, (1842-1921)
illustrerad av Robert Barnes
Men med tanke på hur ofta det förekommer i böckernas värld, så måste det väl rimligtvis ha varit tämligen vanligt, även i verkligheten.
Jamen det har du ju alldeles rätt i – vilken intressant iakttagelse! Ett bokbeteende som inte har någon motsvarighet i verkligheten?
SvaraRaderaKarin,
RaderaMen hur kan så många skriva om det, om det inte existerar i levande livet?
Kruxet är nog att de som var med om det, inte längre finns i livet.
Att sitta vid någons fötter, var väl ett sätt att visa vördnad - och kanske ett sätt att visa sin tillgivenhet, i en tid när man nog inte kramades lika vilt som vi (somliga) gör nu.
Margaretha