Ex libris

Libraries are not made; they grow.

                                 Augustine Birrell

                                          1850-1933

Visst är det så, för det är med böcker som med (andra) vänner, de växer till på ett charmigt och ofta oväntat vis. Ibland vet jag varken när eller var en bok (eller människa) dök upp första gången. Andra böcker (och vänner) minns jag exakt när, var och hur vi möttes. När jag nu tar i dem (böckena, alltså), ramlar både glada och vemodiga minnen över mig.

Men de böcker som får mig att önska att böckerna kunde tala, är de gamla böckerna — böcker som jag bara kan ana hur de kommit till oss. Böcker med hälsningar från okända personer, böcker med dedikationer av författare jag aldrig hört talas om (och en del som jag både hört talas om och känt), och så böcker med vackra exlibris.

Jag har ingen aning om vem Carrie var, och jag undrar om hon alltid läste i skenet av stearinljus, iklädd romantiska kläder, med jugendbroderier. 

Visste ni att det finns en "exlibrisförening"? Den tycks inte vara så stor, och när jag tittar på namnen på styrelseledamöterna, så slår det mig att det bara är karlar — är exlibris ett manligt intresse, kanske nöjer sig männens äkta hälfter med att baka kaffebröd till styrelsemötena? 

Läser man bara e-böcker, så lär man inte ha så stort behov av exlibris — det har väl förresten inte varit någon rusning efter sådana, under de senaste femtio åren. Lite synd tycker jag, men jag som faktiskt haft några olika exlibris, har varit oförlåtligt slö med att klistra in dem i mina böcker. Det är inte utan att jag känner mig lockad att göra några nya, med en dator är det ju inte svårt (om skrivaren fungerar).

 

Är det någon, som liksom jag, tror att ett bokägarmärke är ett bokägarmärke, så läs wikipedias artikel om exlibris, där man får lära sig att det äldsta bevarade svenska exlibriset är från tidigt 1400-tal, och att det finns en mängd olika slag.