Nyårsnoja, återbruk & barnarbete

Varenda radiopratare jag hört i dag, och det är rätt många, har inlett sitt program med att tala om att det är årets sista dag, varenda kotte som springer här, och det är många kottar, liksom de flesta texter jag läser — i tidningar eller på nätet — tjatar om samma sak. Inte ens jag som för det mesta är mer än veckvill, har lyckats missa det.

Jag har till och med tagit ned en del almanackor, för att kunna hänga upp några av alla man dränks under, denna tid på året.
Jag börjar, ack så långsamt, inse att jag nog aldrig fattat det stora med ett nytt år — varje dag är ju början på ett nytt år, och bjuder på all världens möjligheter. För mig känns det mer hanterligt att ta en dag i taget, snarare än ett helt år.
Och som varje år undrar jag nu igen var folk har förvarat det gamla 2013, kanske är det så att de ägnar sig åt återbruk, bara dammar av ett gammalt 2013 — eller heter det uppgraderar kanske?
Sedan rätt många år, har varje kommun med självaktning en miljökalender, ofta med mycket fina bilder och bra information om sopsortering och miljötänkande.
En av de kalendrar jag tagit ned ger goda råd inför julhelgen:
— köp färre men finare saker
— köp upplevelser istället för saker
— lägg till en vegetarisk rätt på julbordet
— kultur är hållbart — ge bort, böcker, musik, teaterbiljetter m.m.  (ja tack, gärna ett paket m.m.)
— låt barnen sortera alla julklappsförpackningar mot en extra veckopeng.
Inget fel på de råden, men det där med att ge barnen i uppgift att sortera skräpet får mig att minnas hur man i min barndom diskuterade huruvida barn skulle får ersättning (mutas) för att utföra arbeten i familjen. Jag har ingen aning om hur det är i dag, annat än jag hört rätt små barn förhandla om ersättningen för att utföra vissa jobb.

I vår familj var det aldrig tal om ersättning för att få vardagen att fungera — jag tror inte ens att det föll oss in att jag skulle få betalt för att plocka undan, gå och handla eller stryka (som jag gillade). Kanske är det därför som jag är så urbota efterbliven, och ointresserad av affärsliv. 

Fast det vete hundan om det bara är fostran — jag saknar förmodligen rockefellergenen.