lördag 7 maj 2011

Efterlämnade spår



Minnet som gör sig påmint när jag läser Victorias inlägg, har egentligen inga som helst likheter med det hon talar om — om man bortsett från att jag har pippi.
Den sommaren jag var 17 år, och sommaren inte var ett sommarlov eftesom jag gått ut tolvan, reste jag med kort varsel till England. En bekant till mor organiserade resor med familjevistelse för ungdomar till England. Någon hade sagt återbud i sista stund, och hon ringde och frågade om jag kunde tänka mig att fara. Egentligen hade jag inte den minsta lust att resa, men packade ändå för resan och gav mig av — och fick det väldigt trevligt.
Efter diverse förvecklingar, där värdfamiljen stod på en en flygplats och jag landade på en annan — mitt i natten, för det här var på den tiden nattflyg var det billigaste alternativet — hittade vi varandra, familjen Fern och jag.
Vi tillbringade några dagar i London, innan vi bilade till Linconshire, där familjen bodde i en liten by som heter Rippingale. Där uppe på kullen bor vi sa’ de och pekade åt ena hållet, men jag såg ingen kulle. Först ett par dagar senare när jag fick låna en herrcykel och tillsammans med huset dotter gjorde en cykeltur, upptäckte jag att den lilla vägen lutade nedåt mot stora vägen. Det gick fortare och fortare och ingenting hände när jag bromsade som jag var van, genom att tampa bakåt! Tack och lov var trafiken på den inte särskilt stora, stora vägen minimal, så jag kom undan med bara förskräckelsen.
Det var en varm sommar, och jag gick min vana trogen alltid barfota — något som folk tyckte var mycket märkligt, och som jag kom att sluta med. För i värmen blev asfalten mjuk, och innan jag kom hem från en promed till byn hade jag tjocka sulor av asfalt under fötterna. Det visade sig nästan omöjligt att bli av med, utan att också bli av med huden. Hela familjen engagerade sig i min fottvätt, det ena starkare rengöringsmedlet efter det andra plockades fram — och jag tyckte nog att det var rätt pinsamt.

14 kommentarer:

  1. Jag gick också barfota när jag var liten - dock inte som sjuttonåring! Kommer ihåg att det värsta som kunde hända var att man trampade i en komocka. Men det var ju lätt att tvätta bort i jämförelse med asfalt...
    Ingrid, som har haft en hund som gillade att trampa i nylagd och varm asfalt.

    SvaraRadera
  2. Så småningom kommer man fram till associationen, haha! Nog har du pippi, alltid!
    Har aldrig tyckt om att gå barfota, särskilt inte sedan jag lärt mig om hur stelkrampsbacillerna trivs i jorden och i anaerob (syrefri) miljö - som lätt blir i sticksår i fötterna.

    SvaraRadera
  3. så svårt det har varit att lämna kommentarer ikväll, bara error.
    i lincoln har jag varit, en jättefin stad.
    mejlar.

    SvaraRadera
  4. Ingrid,
    Lika otäck asfalt har jag tock och lov aldrig träffat på igen, den satte sig som stora klumpar under fötterna.
    Ja nya komockor är ju varma och goa!

    Olgakatt,
    Har nog haft en enorm tur som aldrig skadat fötterna, getingar och taggtråd är nog det enda onda jag prickat in.

    Debbie,
    Jag hade också problem med blogger i går. Tror jag fick försöka tio gånger innan jag kunde lägga in bilden - och kommentarer på andra bloggar ska vi inte tala om.

    Margaretha
    som inte går barfota
    fullt så ofta nu för
    tiden

    SvaraRadera
  5. Jag kunde inte kommentera alls igår. Försökte på flera bloggar.
    Jag har aldrig kunnat gå barfota jag tycker det är så läskigt att bli skitig om fötterna! Så gör det ju ont.
    kramen

    SvaraRadera
  6. då var det inte bara mig. jag försökte också på flera andra bloggar, men det gick bara på en.
    vi gick alltid barfota när jag var barn, och mormor kollade varje kväll att vi tvättat fötterna!

    SvaraRadera
  7. JAG. jag veta att det heter
    då var det inte bara jag!!!

    SvaraRadera
  8. Pia,
    Men nu går det - tack och lov!
    Jag tycker sämre om att bli skitig om händerna än fötterna.

    Debbie,
    Visst vet jag att du vet hur det ska vara!
    Det är ok, fast i fortsättningen kan du kanske vara mer diskret. Svar kommer - nå'n gång...

    Margaretha

    SvaraRadera
  9. Du har en bra förmåga att få en annan att komma med i dina berättelser. Jag kunde känna hur bromsen inte tog, känna hur asfalten fastnade under fotsulorna...
    Jag är en obotlig barfotagångare under somrarna....då känns det bra när fotsulan får jordkontakt:).

    Karin

    SvaraRadera
  10. Tack Karin,
    Det är nog upplevelser vi har varit med o lite till kvinns.
    Margaretha
    som nyss njutit av
    en barfotapromenad

    SvaraRadera
  11. Rippingale lät så bekant att jag googlade, och såg varför. Min bästa väns mormor bodde i Dunsby, och vi var ofta där på påskloven. Det är ju inte långt därifrån, och som debbie säger är ju Lincoln en vacker stad.

    SvaraRadera
  12. Albertina,
    Vilket sammanträffande!
    Jag minns att jag hade lite svårt att skilja på Dunsby och Dowsby. Av någon anledning hade man med bynamnet i telefonnumret - fast jag är nästan säker på att telefonerna var automatiserade - men det var knepigt att skilja på Dunsby 349 och Dowsby 439!
    Det skull faktiskt vara roligt att komma tillbaka dit.
    Och Lincoln, minns jag också som en vacker stad - jag var så ledsen att jag inte hade kameran med mig för katedralen hade så vackra textilier.
    Margaretha

    SvaraRadera
  13. Det låter som din resa var mycket roligare än den jag gjorde när jag var 17 år och var hela sommaren i en engelsk familj. Allt jag gjorde var fel, jag hade för mycket vatten i badkaret, jag använde för mycket elektricitet och jag åt för mycket! Men jag träffade faktiskt min man på den resan, så det slutade ändå bra!

    SvaraRadera
  14. Kaja,
    Året efter Rippingale, var jag ledare för en språkresa till England och minns att några av tjejerna i gruppen hade precis de problem med sina värdfamiljer, som du talar om. De blev förbjudna att använda sina hårtorkar och herrn i huset gick demonstrativt och släckte ljuset innan de hade hunnit fram till ljusknappen.
    Inte hittade de sina blivande män heller - där hade du mer tur!
    Margaretha

    SvaraRadera