torsdag 21 januari 2010

London — en gång för länge sedan

So hour by hour be Thou my Guide,
That by Thy power, no step may slide.

När jag i höstas läste om Olgakatts besök i London blev jag tvungen att leta fram mitt album från en resa min väninna och jag gjorde på 70-talet. Eftersom min kompis M aldrig varit i England beslöt vi att råda bot på denna brist i hennes uppfostran. Vi var båda fattiga studenter, men lyckades hitta en enmans-resebyrå som hade ett par billiga resor kvar. Minns jag inte fel så betalade vi omkring 500:- för en vecka, då ingick frukost och matkuponger.

Med på resan var en en gymnasieklass där merparten av eleverna var berusade redan på Arlanda.
Vi landade i London på kvällen och klev på en buss som körde mot sta'n och portionerade ut passagerare vid diverse hotell. Efter ett par timmar var bara några få passagerare — och så skolklassen — och vi kvar på bussen. Nå'n gång efter midnatt, när vi nästan gett upp om att få sova den natten visade sig sista anhalten vara vårt lilla hotell — någonstans i norra utkanten av London. Just då hade vi ingen aning om var vi befann oss.
Tacksamma ramlade vi i säng i ett stort rum med burspråk mot gatan. Om klassen gjorde något väsen den natten, var vi för trötta för att uppfatta det..


Vår ambitiösa plan var att varje dag besöka ett museum före lunch och ett efter. Det klarade vi i två da'r, se'n nöjde vi oss med ett museum på förmid-dagen — efter lunch tog vi da'n som den kom och strosade runt på sta'n. Dök det upp ett galleri tittade vi in, hittade vi invandrade gossar som målade rutiga hus talade vi med dem.






Vår kassa tillät inga överdådiga inköp men en hatt var köpte vi.

När vi på trötta fötter med lite inhandlad mat, drog oss hemåt någon gång mellan sex och sju på kvällen, då mötte vi eleverna som hade sovit det värsta ruset av sig. Då var de på väg ut för att festa. Frampå småtimmarna återvände de — mycket upprymda. Deras klasslärare som kallades Älgen, hade rummet bredvid vårt — och alla gossar som passerade dörren dunkade på den och skrek "nu ska vi knulla älgen".
Redan första dagen hade änglabarnen sönder låset till badrummet/toaletten — och eftersom det var ett stort rum kunde man inte sitta med foten mot dörren, utan M och jag fick alltid följas åt, så en av oss kunde hålla igen dörren. För det mesta låg någon av eleverna på knä vid den vita tronen när man skulle dit.


Bara en av eleverna skiljde sig från sina klasskamra-ter — en kille som vi träffade i frukostrummet varje morgon och som berättade om sina utflykter. Han hade redan före resan tagit kontakt med studenter i London, och nu fått låna en cykel och umgicks bara med sina engelska kamrater.



En enda av de organiserade utflykterna följde vi med på, den till Strattford-upon-Avon, som avslutades med ett besök på Royal Shakespear Theatre därstädes.
Och en dag träffade vi min väninna Ann, som när hon ringde till hotellet för att tala med mig, sa' mitt namn och la' till att hon är svenska, inte förstod varför hon möttes av ett skratt. Inte gott för henne att veta att vi bara var svenskar där.
Trevligt att komma ut på landsbygden, på ett ställe stötte vi på Morris dansare. Det visade sig att Ann kände en av dem, så vi strålade ihop senare på kvällen för att avsluta kvällen tillsammans med dem på en pub.


Killen som lånat en cykel hade blivit så förtjust i den att han ville ta den med sig tillbaka till Sverige. Han kunde få köpa den, men problemet var hur han skulle få den med sig. Efter några samtal med flygbolaget blev han lovad att få ta' den med sig om han inte hade något annat bagage. Så när vi stod på flygplatsen, och väntade på att få gå ombord på planet, drog han upp byxbenet och visade att han hade pyjamasen under jeansen. Han hade tagit på sig så mycket av sina kläder som det bara gick, de få grejor som blev över hade han fått hysa in hos kompisarna.

Oj, så länge sedan det var!

10 kommentarer:

  1. Lisette,
    Med den sortens minne jag har, upplever jag ett antal nostalgitrippar varje dag.
    Margaretha
    idiot savant

    SvaraRadera
  2. Ja, jösses vad man har upplevt märkliga billighetshotell i London!Jag minns ett med en duschkabin mitt i rummet på heltäckningsmattan. Vi var tre fattiga studenter som delade det rummet.Toan var i korridoren men dusch hade vi! Men fulla skolklasser har jag sluppit, tack och lov.

    SvaraRadera
  3. Olgakatt,
    De är ju de märkligaste ställena man minns bäst. Nu när du säger det, så kommer jag ihåg ett hotellrum i Syd-Tyskland där vi också hade en duschkabin mitt på golvet - det var uppenbarligen värdinnans stolthet!
    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Spännande minne du berättar... Den fina tröjan på sista bilden???

    SvaraRadera
  5. Mira,
    Köpte garnet på rea i Falun - rätt tunt. Stickade se'n på fri hand med rosengångsmönster. Rapporten är relativt liten och lätt att hålla reda på. Min filisifi är att om man inte har något mönster så kan det ju inte bli fel...
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Åh. minns vårt hotell i Rom, där vi var på studieresa, också i början på 70-talet. Ett gammalt slitet pensionat Jag ådrog mej en elakartad halsfluss och låg med frossa på hotellrummet medan resten av gänget besökte Pompeji.
    Resan hem, med tåg genom Europa har jag bara mycket dimmiga minnesbilder av

    SvaraRadera
  7. Ninna,
    Ah, dimmiga tågresor är verkligen något man kan leva utan!
    Hoppas att du har haft möjlighet att återvända och se Pompeji med friska ögon!
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Nej, så roligt att få se dig! Det är precis så jag minns dig. Teaterfröken, scoutfröken och läsfröken, minns du att vi alltid slogs om vem som skulle få hålla dig i handen?

    SvaraRadera
  9. Pella,
    Ja, det var väl bara något år efter vår tid tillsammans. Fast läsfröken var jag bara tillfälligt, och aldrig i din skola - inte vad jag minns i alla fall. Du kanske tänker på min mamma.
    Jo, jag minns att vi skojade om att man borde vara bläckfisk.
    Margaretha

    SvaraRadera