tisdag 2 december 2008

Hur mår vi idag?


Jag hör till dem som har svårt att acceptera tilltals-ordet ni. De flesta av oss som var med före du-reformen tyckte nog att det var befriande att inte behöva grunna på hur man skulle tilltala sina medmänniskor. Jag har en känsla av att det är mest unga människor som niar — och jag blir lika irriterad varje gång det händer. Att det är ett sätt att visa respekt tycker jag är struntprat — jag kan vara utstuderat ohövlig även om jag säger Ni till någon. Faktum är att det är ännu enklare att vara stroppig och hålla distansen om man niar, fröknar eller ingenjörar folk.

Nu var jag inte så gammal när konventionerna började luckras upp, men jag minns att jag hade kamrater som blev stötta när de blev duade i affärer — och då var vi i yngre tonåren! Jag tyckte bara att det var besvärande. Fru Risberg i Risbergs bokhandel envisades med att kalla mig lilla fröken och jag tyckte alltid att det var lika pinsamt. Minns ni Risbergs bokhandel — först låg den på Drottninggatan inte så långt ifrån högskolan, se'n flyttade den ner på Sveavägen. Vilken bokhandel!

Men för att återgå till niandet — det kan bli löjligt när man inte vet hur man ska tilltala varandra. Jag blev sjuk en sommar när jag var i Stockholms skärgård och fick hämtas med helikopter. Det var naturligtvis veckans samtalsämne på den lilla ön så när jag kom tillbaka var alla nyfikna på vad som hänt. En dag när jag tog en stilla promenad mötte vi en av ö-borna som efter mycket hummande sa': "Det ses lite blekt ut."

5 kommentarer:

  1. Jag minns hur min pappa tilltalade min farmor i tredje person.
    -Ska hon ha mer potatis?

    Risbergs bokhandel på Sveavägen - ja, vem kan glömma?

    SvaraRadera
  2. Ja, så var det ju - jag hade en klasskamrat som inte duade sina föräldrar. Ibland blev det lite krystat: "Har mamma köpt den idag - den passar mamma väldigt bra. Var köpte mamma den?" Om en kofta hennes mamma visade oss att hon köpt. Jag som alltid har använt mina föräldrars förnamn var förundrad.
    Men jag vet att min mormor och hennes syskon tilltalade sina föräldrar med I - tänk dig det med Viby iet!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Jag sa aldrig du till min farmor och vi bodde i samma hus och träffades varje dag. Min pappa sa ni till henne. Det är ändå bara 40 år sedan. Skönt att det har förändrats!
    Kanske att de som idag säger ni vill visa någon form av vördnad för de äldre? Och så blir man bara irriterad.

    SvaraRadera
  4. Jag tror faktiskt inte att det är ett sätt att visa vördnad - i så fall kunde de ju tala så tydligt att man förstår vad de säger! Snarare är det ett ogenomtänkt accepterande av hur andra i deras närmaste omgivning gör.
    Min mamma kallade sina föräldrar vid förnamn - det tyckte hennes mostrar var så stötande att när hon fick vykort från sin far undertecknat med Ivar, ändrade det till Daddy!
    Margaretha

    SvaraRadera