lördag 31 juli 2021

Lördag med Gutenberg

Fast det blev bestämt mer om hallon, än om böcker.

Crimson in a background of green:

A sign, not of Yuletide, but of Harvest time

At the touch of one's tongue, 

Ripened red clusters detonate 

Bursts of sweet juicy goodness, 

Awakening taste buds

And firing the synapses

With undulating waves of pleasure! 

A deluge of deliciousness! 

    Moira Cameron


Fast så värst mycket tid för Johannes har jag inte så här mitt i bärskörden (börskursen, korrigerar mig stavningskontrollen, som lägger sig i det mesta — vad tror den om mig?). Så jag har  bara kollat vad som är nytt, och har nu en lista med tidskrifter och böcker som jag vid tillfälle, tänker fördjupa mig i.



Men ingen kontroll i världen kan lägga sig i vad jag tänker, så här med nässlor, gullris, ormbunkar och hallonsnår på ena sidan och älven på den andra låter jag tankarna löpa. Mest rör det sig om hallon — det finns en hel del att läsa om hallon på nätet, som legenden om hur hallonen fick sin röda färg:


Legend has it that raspberries were originally white until infant Zeus’ nursemaid, the nymph Ida, pricked a finger picking the pale berries for him, tinting them forevermore with her blood. Her tale, and the fact that raspberries date back to the first century, when the people of Troy picked them in the foothills of Mt. Ida, is immortalized in the botanical name for the red raspberry, Rubus Idaeus, where rubus means red and Idaeus means belonging to Ida.

Wild red raspberries were used as food, medicine, and pigment for art through the ages. Leaves and other parts of the plant were made into throat gargles, digestive cures, and soothers of morning sickness.


På ett annat ställe läser jag att man börjat (1916) torka hallon. Jag torkar en hel del, men hallon har jag inte försökt torka, eftersom min erfarenhet av att torka bär inte är så god. Jo, jag har ett svagt minne av att jag gjorde ”hallonläder” ett år. Det är torkat bärmos, som man sedan får skära eller klippa i lagom stora bitar. 

Några recept hittade jag också på nätet, vad sägs om hallonpankakor?


3 large eggs

1 cup milk

6 Tbsp melted butter

2 cups all-purpose flour 

1 Tbsp baking powder

1 Tbsp sugar

1/2 tsp salt

1 pint raspberries


In food processor or large mixning bowl with an electric beater, beat the eggs, beat in the milk, then the melted butter. Dribble in the flour, baking powder, sugar, and salt. Let the batter rest for 20 - 30 minutes, then gently fold in the berries. If the batter is very thick, add milk to make it runny.

Over medium heat, melt a little butter in a medium-size heavy pancake skillet. When it is hot, pour in enough batter to to make a pancake about 4 inches across. When bubbles has formed on the surface on the pancake — it takes 5 to 6 minutes, be patient — and the batter begins to dry, flip the pancakes over, and  cook for another 2 to 3 minutes on the other side.

   ur ”Mad about raspberries & strawberries” av by Jacqueline Hériteau  

https://archive.org/details/madaboutraspberr0000heri


Nä, det här blev inte vad jag tänkt — jag har ännu inte kommit till min läslista, ochinser att jag nog inte hinner med den i dag. De böckerna får pjag berätta om en annan dag.




söndag 25 juli 2021

I mitt krag- och kravlösa liv

Reader 

Daniel Cacouault


ger jag nu så mycket som flyger och far, i både krav och kragar.

Jag avser att njuta av livet, medan tid är. Till den ändan går jag igenom böckerna i novellhyllan, för att dels hitta något att läsa i skuggan, men också i jakten på en väntrumsbok; inte för stor, inte för tung men läsvärd.

Ett av mina val är ”The Rendezvous” av Daphne du Maurier. Varför har jag inte läst den tidigare, frågar jag mig, fast jag mycket väl vet varför.

Jag läste hennes ”Rebecca” när jag var tolv år och blev besviken — mina förväntningar var både ologiska och orealistiska, jag hade läst Kate Douglas Wiggins ”Rebecca of Sunnybrook Farm”, och trots att jag visste att det var olika författare till de båda böckerna så förväntade jag mig att Muriers bok skulle vara lika läsvärd som Wiggins.

När så en brittisk e-vän skickade ”The Rendezvous” för att mor skulle få något att läsa, under sina sista sjuka år, så avstod jag från att lösa den, trots att mor tyckte mycket om den.

Å andra sidan hade jag inte haft något riktigt bra att läsa nu, om jag inte varit så korkad då — för jag sitter som klistrad vid min bok.

Det är den sortens noveller som fångar mig från de första raderna, jag måste bara få veta hur det går!





fredag 23 juli 2021

En nödvändighetsartikel

 ”När jag kom ned från mitt rum, der jag i största hast tagit på mig en ren krage och en annan väst, stod pigan redan i förstugan och väntade på mig och bad mig stiga ned i lusthuset, der mamsellerna redan hade instal lerat sig med sitt främmande.”

   ur ”Svart på hvitt I (1876)

   av Frans Hedberg

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Frans_Hedberg


Det vill till att man alltid har ett antal rena kragar på lut, för att kunna vara presentabel, när så krävs. Då kan en kragask komma väl till pass.


Att kalla detta etui för ask är väl knappast


riktigt, om det än i hoprullat tillstånd ter sig som en sådan. Den undre figuren å bilden visar oss, hur  ”kragasken” i själva verket ser ut. Man förfärdigar den av en 35 cm. lång, 11 cm. bred remsa grått linne eller annat lämpligt tyg, förser den med stadigt mellanlägg och foder, det senare t. ex. av gult satin, varefter man kantar det hela med band. Längs båda långkanterna påsyr man 12 cm. breda satinremsor, viker dessas ytterkanter i en bred fåll och syr en bred dragsko. Dragskon sammandrages med snodder och etuiet knäppes igen med två tryckknappar. Förser man kragetuiet med ägarens monogram i korsstygn eller annat broderi, blir det naturligtvis så mycket trevligare.

                                                                  Eva

Ur Svenska Journalen 1926.

torsdag 22 juli 2021

Mey-krage

 ”Tage ursäktar sig och lämnar sin dam för att  bjuda upp ett oxygenolblont barn vid ett annat  bord. Beslutsamt reser sig den mörke pojken, som  har känt Violas ögon då och då under kvällens  lopp, går fram till henne och bugar sig allvarligt  och avmätt. De glider ut över golvet famn i  famn, vaggade på vågor av äventyr och hetta.  Kanske mitt öde ... Men genom sina långa svarta  ögonfransar lägger Viola märke till att hans  krage är en Meykrage ...”

     ur ”Astarte”(1931), av Karin Boye

https://bastmattan.blogspot.com/2020/03/slumpstovel.html?m=1


Och jag undrar i mitt stilla sinne vad en Meykrage är. Jag behöver inte fundera länge, för samma dag roar jag mig med att titta på en årgång av Svenska Journalen från 1926, och hittar den här annonsen:



Senare på dagen söker jag på ordet Meykrage, och hittar några rader hos Sörmlands museum:


”Löskrage, nervikskrage av pressat papper, vitt. Knapphål mitt bak och på båda framsidorna. Storlek 38. Text: Sport Mey ED ICH Leipzig. 

S.k. Meykragen - en engångskrage som inte tvättades utan slängdes efter användandet.”

https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/299371



onsdag 21 juli 2021

I kraglöst tillstånd

 


är det inte helt enkelt att ta sig i kragen.

Att hitta uttryckets ursprung är inte heller lätt — allt jag kan finna är vad SAOB har att komma med:


”KRAGE m. fl. — särsk. [jfr motsv. uttr. i t.] i uttr. som beteckna att ngn griper tag i ngns (rock)krage (jfr anm. nedan) o. därmed inleder slagsmål l. upptuktelse l. uppsträckning o. d.; äv. bildl. Gripa l. taga (stundom fattangn i (stundom vidkragen, förr äv. springa l. flyga ngn i kragen l. komma i kragen på varandra. (Kristus) griper dieffuulen och hans tiänare Herodem .. j kraghan. PErici Musæus 6: 91 b (1582).”


Att man 1582, i postillan, låter Kristus hugga djävulen (undrar hur hans krage såg ut) och Herodes i kragen, säger ju inget om originaltexten.


I min ungdom hände det att jag sydde fast kragar och manschetter på klänningar och blusar, men det var lika kortvarigt som min period med eyeliner och högklackat (mycket kort). 



Den här kragen har tillhört en av mina gammelmostrar — någonstans har jag nog ett fotografi av henne, där hon har den på sig.


”Så skulle de båda damerna försöka förtjena litet med sina händers flit. Beträffande qvinliga handarbeten är detta ett tröstlöst företag i vårt land, så framt inte alstren utmärka sig för något särskildt pikant eller konstnärligt. De virkade små kragar, som Fanny Bredin Iofvade sälja i staden,och  väntade sig stora ting deraf. Men Fanny skref att tre kronor stycket var det mesta hon kunde få, och så kostade garnet två och tjugofem och det gick åt fjorton dar att få en krage färdig...”

     ur ”Jonas Durmans testamente”(1892)

     av Alfred Hedenstierna

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Alfred_Hedenstierna


Precis som idag!

torsdag 15 juli 2021

Jag tror, jag tror

 Att jag lyckats slingra mig förbi bloggers dörrvakt - men hur förstår jag inte.


söndag 27 juni 2021

Snuvad på planerad sommarläsning

 


”There didn’t seem to be a disinfectant invented that could drown the Clark smell of grinding, abject poverty, very different from the decent, cottage variety with a red geranium on the window sill, which had been the worst Mrs. Fletcher had encountered up to now.”


Jag tyckte jag var ute i god tid, när jag redan i mitten av maj beställde en bok som jag länge sett fram emot att ha som sommarlektyr. Men jag började misströsta efter det tredje meddelandet om försenad leverans — och det gjorde jag rätt i för det kom snart ännu ett mejl med ny leveransdag, samma dag som jag skulle resa bort!

Så jag började inventera de egna hyllorna, i jakt på olästa böcker, och hittade en halvt bortglömd bok som jag fått av en brittisk e-vän:

”Good Evening Mrs. Craven” av Mollie Panter-Downes. 

Den består av tjugoen korta berättelser skrivna mellan 1939 och 1944, för ”The New Yorker”, ett brev i veckan.

Här berättar Mollie Panter Downes hur vardagen gestaltade sig för gemene man.

Hennes humor är lågmäld, och bister, jag kommer att leta upp flera av hennes böcker framöver.


https://en.m.wikipedia.org/wiki/Mollie_Panter-Downes



https://www.google.se/amp/s/www.independent.co.uk/news/people/obituary-mollie-panter-downes-1276749.html%3famp

fredag 25 juni 2021

Ågust och jag

 



eller det vore nog mer korrekt att säga jag och Ågust.


Min trädgård, som inte alls är min, är i alla fall en mycket liten inrättning, såsom en husbehofsträdgård skall vara, när man icke vill ha en trädgårdsmästare. Med aderton långa steg tar jag honom på längden och med lika många på bredden, så att han väl kan hålla en yta af 1/30 hektar eller 1/15, tunnland. Naturen och de höga hyrorna ha varit särdeles ogunstiga i valet af plats och jordmån åt min trädgård, men så har jag varit desto listigare i kampen mot de förenade fienderna. Den ligger nämligen i Stockholms skärgård på en bergknalle, utsatt för alla vindar utom den varma sydliga. Nordanvinden från Jungfrufjärden sopar rakt in, om den också kan ta en rundtörn i stugknutarna, och den lär vräka in all snö,som icke går åt nordligare, men det har jag aldrig sett, ty jag såg aldrig ön om vintern. Jordmånen är sandblandadt stengrus med litet mossmylla, och som jorden nyligen låg i gräsvall, finnes der ett öfverflöd af qvickrot. Qvickroten kunde jag väl ta döden på, men jag har också grannar, en som är gårdsägare, en som är arrendator, men båda drifva en storartad tistelodling på ömse sidor om mig, och hvilken vind som än blåser, så har jag tistelfröna hos mig.  


Ända sedan mina tonår har jag undvikit Strindberg, och jag vet varför. Jag gick en kort tid i en skola där vi anmodades att läsa Hemsöborna — det rubbade mina privata läsplaner, så efter ett par sidor gav jag upp och återtog min ursprungliga plan. Hade jag fått upptäcka honom på egen hand hade jag kanske blivit en strindbergsfantast, för så mycket har jag ju läst av honom att jag vet att det hade varit troligt.

Nåväl, nu försöker jag att reparera vad min barnsliga nyck förstörde, jag läser, och uppskattar, en del av hans mindre kända verk. Just nu är det hans ”Blomstermålningar och djurstycken” (1888). https://litteraturbanken.se/författare/StrindbergA/titlar/Blomstermålningar1888/sida/ix/faksimil

”Min trädgård” är den sista berättelsen i denna tunna (136 sidor) bok.


tisdag 15 juni 2021

Jag ett modelejon


Woman mending work
Jean-François 

 Då den andra fortfor att vara för djupad i läsningen börjar Sprattelin att hvissla på Aurora - valsen. — ” Sakram . . . . ! ” afbröt han sig straxt derpå, i det att tråden gick af för en  häftigare knyck af handen. Robert såg upp. ” Hvad gör du?” frågade han Sprattelin. — ’ Ah , jag sitter här i dimdunkligheten och funderar på lösningen af en bland samtidens vigtigaste frågor.” — ” Och huru lyder då den frågan?” — ” Den lyder: hvad hjelper det att kunna latin och grekiska, om man inte i nödfall kan lappa sina byxor? 

            ur ”Noveller och teckningar” (1851)

          av Fredrik Berndtson  https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Berndtson


Lyssnade du på kulturradion när de talade om boro? https://sverigesradio.se/avsnitt/1728192 

”Boro – nödens konst” visas 30 mars 2021 till och med 9 januari 2022 på Östasiatiska museet i Stockholm.”


Det handlar om hur fattigt folk lappade sina kläder, något man gjort i hundratals år, men först på 60-talet uppmärksammades det - och nu betraktas det som konst och har smugit sig in i modet.

Redan för en månad sedan skrev Viola om boro, och om att laga sina ägodelar, https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/boro-nar-lappa-och-laga-blir-konst.html?m=1 och jag mindes hur jag i barndomen kunde stå långa stunder utanför en ateljé på Södermannagatan, och betrakta kvinnorna som konststoppade plagg där inne.

Jag som har lapppat och lagat ända sedan jag var i tonåren, tycker att det är självklart, men när jag tänker efter så var jag nog den enda av mina jämnåriga som gjorde det. Att stadvända lakan och sprätta bort kragar - eller bara piffa upp gamla herrskjortor med roliga knappar och broderier, tyckte jag var roligt. Praktiskt också, men stoppa strumpor har jag alltid tyckt varit trist, men löste problemet med textillim jag limmade på färgglada lappar över hålen, och fick så småningom strumpor med inbyggda tofflor. Så höll jag på ända tills ”tofflorna” inte längre fick plats i skorna. 



Nu för tiden framlever jag större delen av mina dagar i fars gamla trädgårdsbyxor, och upptäckte nyligen att de behövde ännu en bot.



lördag 12 juni 2021

Lördag med Gutenberg

 

The Artists Wife in the Garden at Skagen Peder Severin Krøyer
Så här kommer jag att tillbringa de närmaste veckorna

Du store tid så många intressanta böcker Gutenberg har lagt ut den senaste veckan, jag som fortfarande läser Elizabeth Blackwell, har inte alls tid att ägna mig åt nytillkomna böcker. Men en av böckerna gör mig nyfiken, ”New Brooms” av Robert J. Shores (https://www.gutenberg.org/files/65583/65583-h/65583-h.htm), en bok med nöjsamma essäer, som passar utmärkt att sticka emellan med. Om författaren finns näst ingenting att läsa varken på nätet, eller i husets uppslagsverk. Men jag hittar en samling med anmälningar av ”New Brooms” - alla lika positiva - lika positiva som jag.


New Brooms, by Robert J. Shores, is a book for the essay lover. A whimsical turn of mind distinguishes this collection of papers on many subjects. They are written in the form of letters, letters supposed to be addressed to the editor of the Idler, and they come from sources as different as an old maid living in the country, a cook who philosophizes upon his art, and a gentleman defending beggars. Few of the problems, worries, amusements and ideas that stir our modern world but get their comment, a comment light but wise, mingling the serious with the playful in a delight¬ ful manner. Every one who enjoys sane and incisive opinions on life in its countless phases, expressed with originality and dis¬ tinction, will be sure to give this book a hearty welcome

             The Bookseller, New York

måndag 7 juni 2021

Läsvärd biografi

 



I år är det 200 år sedan Elizabeth Blackwell föddes, och vad kunde väl vara mer passande än att läsa hennes självbiografiska bok ”Pioneer Work in Opening the Medical Profession to Women Autobiographical sketches”. Den är intressant, rolig och lättläst. Det är svårt att fatta att det är 126 år sedan boken kom ut. Språket flyter och jag flyter med och försummar allt jag borde göra, och en del som jag måste göra.

Jag skrev om Elizabeth för 11 år sedan, och gav då en sammanfattning av hennes liv. Tyvärr leder de flesta av länkarna där inte någonstans.


”Pioneer Work in Opening the Medical Profession to Women Autobiographical sketches”

https://www.gutenberg.org/files/65496/65496-h/65496-h.htm


https://bastmattan.blogspot.com/2010/03/elizabeth-blackwell.html?m=1 


torsdag 3 juni 2021

Träffsäker novellist

”Oh, can’t he sing! Isn’t it marvelous, the way they all have music in them? It just seems to be right in them. Come on, let’s us go on over and talk to him. Listen, what shall I do when I’m introduced? Ought I to shake hands? Or what?”


 Och nu talar jag om Dorothy Parker vars noveller  ofta skildrar människans tillkortakommande. 


I hennes novell ”Arrangement in Black and White” är det en kvinna (”The woman with the pink velvet poppies turned round the assisted gold of her hair”) som för talan - jag tror att vi alla känner igen hennes sort. Kvinnan som talar oavbrutet i ett försök att tala om hur vidsynt hon är, hon har verkligen inget emot svarta människor.


Du kan hitta många av hennes novellsamlingar och dikter på nätet.


Here Lies: Collected Stories of Dorothy Parker

https://www.fadedpage.com/showbook.php?pid=20201113

måndag 31 maj 2021

Starkodder

 


Ibland ta’r det flera decennier innan jag kommer mig för att slå upp något. Pregoogle krävdes det ju att jag reste mig upp för att gå till bokhyllan, jag jag så småningom läst färdigt vad jag höll på med, kom jag inte alltid ihåg vad jag behövde slå upp.

Vad jag undrade över på somrarna fick vänta till hösten, för i stugan fanns inga uppslagsverk - om jag inte räknar föräldrarna - och jag föredrog att ta reda på saker själv, om min okunskap inte påverkade förståelsen av boken.

Mors gamla exemplar av ”Fickornas julbok” hade sin permanenta plats i stugan, förmodligen är det därför som jag först på senare år tagit reda på vem Starkodder var.

Den sedelärande berättelsen

”Starkodder” från 1927, handlar om den genomgoda, tillbakadragna och fattiga Oda som alltid är redo att sträcka ut en hjälpande hand till sina rika och tanklösa klasskamrater.

En berättelse som skrevs av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/11889


                Illustration av Maj Lindman

Den ursprungliga Starkodder har inte ett dugg med berättelsen att göra, men jag är ändå glad att jag äntligen kommit mig för med att täppa till ett hål i min allmänbildning.


Starkodder (Starkad, Starkader, eller Starkotter) var en fornnordisk sagohjälte som sägs vara född av en jätte - Odens 

Skyddsling, men inte omtyckt av Tor.

Läs om honom Wikipedia https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Starkad

Christen Pram har skrivit ett stort epos om Starkodder, men jag hittar det inte på nätet.

lördag 29 maj 2021

Lördag med Gutenberg


When peeling apples in the kitchen 1834
Elisabeth Alida Haanen

Som en del av er redan sett, (fb) så fastnade jag bland äpplena i dag - trots att det fanns en hel del annat intressant att utforska. Delvis berodde det nog på att jag, som bekant hyser en svaghet för recepthäften, men också för att jag gillar äpplen (om än inte lika mycket som Ariadne Oliver).


Inte har jag tidigare tänkt på hur mycket äpplen det finns både i konsten och litteraturen.

Gamle Almqvist är verkligen läsvärd, har du inte läst hans ”Tre fruar i Småland”, och inte har för avsikt att göra det, så tycker jag att du åtminstone ska läsa kapitlet ”Stora nyheter i Prostgården”.


HOS socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på efter-middagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blifvit ganska rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru tystast, dock snällast bedref det angenäma arbetet. Om mamma fick man tillstå, att hon ogerna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, emellan köket, der ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, der

skalningen, klyfningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. Prosten sjelf satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin högra hand, mot ena bordshörnet. Vid hans fötter på golfvet, emellan honom och hans älskade dotter Maria, stod det stora kålfatet, öfverfyldt med oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armboge på bordet thronade det outsäjliga stenfatet, hvari alla äpplena kastades, sedan de blifvit fullkomligt rensade; och hvarifrån de skulle utbäras och läggas glest och nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen af prostinnans egen hand sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades af tvenne jungfrur, på hvar sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid frukten nere i sina knän. Men Maria var den, som klyfde det skalade. Det tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: äfven måste man taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket af köttet med, och blir till intes. ”De krypa nog ihop ändå och blifva små, när de torkas,” sade prostinnan; ”skär nätt med knifvarne, flickor, och gör icke så tjocka skal der! Låt icke skalen falla på golfvet under stolarne, har jag sagt; och solka icke ned dem under fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåfvor! I nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det smakar ganska godt, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni skall få en på-tår.”

  ur ”Tre fruar i Småland”

av J. L. Almqvist



”Tre fruar i Småland”

https://litteraturbanken.se/författare/AlmqvistCJL/titlar/SamladeVerk25/sida/III/etext


When peeling apples in the kitchen 1834

https://www.meisterdrucke.us/fine-art-prints/Elisabeth-Alida-Haanen/665809/When-peeling-apples-in-the-kitchen.html


fredag 28 maj 2021

Framtidsdrömmar

 


Jag kan inte låta bli att avundas barn deras förmåga att helt och full gå upp i lekar, drömmar eller en bok. Häromdagen blev jag påmind om den tiden i mitt liv, när jag längst ned i en låda med pappersvaror hittade en ask. Så snart jag såg dess grå sammetsyta, visste jag vad det var. 

Min kompis Siv och jag var förmodligen elva år gamla när vi läste Enid Blytons böcker om tvillingarna O’Sullivan och deras kamrater på internatskolan S:t Clare. Vi var helt uppslukade av kamratlivet och alla hyss de hade för sig, och beslöt oss för att vi skulle starta en internatskola när vi blev vuxna. 

Vi nöjde oss inte med att bara bestämma att så skulle det bli, vi detaljplanerade driften av skolan, hur stor personalen skulle vara och vi lade schemata.

Det är här den grå asken kom in i bilden - vi införskaffade en anteckningsbok för att kunna skriva ned vad vi bestämde, och den behövde ju förvars på ett säkert ställe. Eftersom Sivs mamma arbetade i en juvelerarbutik, fick vi av henne den tjusiga grå asken. 

Det jag hade glömt ända tills jag öppnade asken var att vi som tecken på vårt kompanjonskap köpte oss varsin ring. Inte någon exklusiv ring, nej vår kassa räckte bara till guldfärgade plastringar. För att kompensera detta stilbrott så tog Sivs mamma med ringarna till arbetet och graverade in namnet på skolan i våra ringar. Och där i botten av asken ligger min bortglömda ring. 

Där kunde väl de nostalgiska minnena ha slutat, men bara några dagar senare hittade jag ett foto av mig själv. 




Det tog ytterligare några dagar innan jag råkade vända på fotot och såg att jag hade skrivit något där.

Vi var en fotograferande familj där far utförde mörkrumsarbetet, det innebar att då (liksom nu) svämmade hemmet över av foton. De foton som inte var tekniskt bra blev ofta liggande i en hög, det var förmodligen i en sådan hög som jag tog första bästa foto när jag behövde något att skriva på - det här fallet ett meddelande till min mor. Där står: ”Är ute och köper ring med Siv

måndag 24 maj 2021

Lite bättre har det väl ändå blivit

 

Det bli alltid böcker över när man försöker organisera sin boksamling, antingen är de för stora för att passa in i hyllorna, eller också är ämnet för udda.  En sådan bok kom jag över för lite sedan, en bok som passar in i båda ovannämnda kategorier - den låg underst i en hög med lika svårplacerade böcker, och vad mera är, jag kan inte minnas att jag sett den tidigare.      

Boken innehåller, i kronologisk ordning, klipp från olika tidningar- tyvärr framgår det inte från vilka.

Jag slår på måfå upp en sida - och häpnar, att det handlade om en av mina favoriter, Fredrika Bremers Hertha, är väl inte så häpnadsväckande, däremot förvånade det mig att det handlade om författaren Herman Bjurstens syn på kvinnosaken. Herman var en tämligen medioker författare - och en av mina förfäder, och hans kvinnosyn ger jag inte mycket för.


Det är skrivet i form av ett långt brev, 1856, till en icke namngiven ”Broder”. 


”Hertha är hos m:ll Bremer idealet för den sanna qvinnan, den verkligt emanciperade. - Då m:ll Bremer sålunda utan tvifvel skulle vilja se inom vårt fädernesland införd den uppfostrings- method för qvinnan, som i Hertha förmodas, så låtom oss se till, hvarthän en sådan method skulle föra och på hvilken  punkt vi skulle komma att stå såväl i borgerligt, som sedligt hänseende, i händelse av förf:s välmenande, men enfaldiga förslag blefve realiserade.


Hörom sålunda Hertha sjelf, då hon talar till sin syster Alma.

_ _ _ Är det inte underligt Alma, att man alltid frågar gossar, hvad de vilja blifva hvad de ha håg eller fallenhet för, och ger dem sedan tillfälle att lära eller utveckla sig efter deras böjelser, och att man aldrig gör så mot flickor. De få icke sjelfva tänka eller välja yrke eller lefnadsväg. Och jag skulle ha velat lefvat på vatten och bröd och varit öfverlycklig om jag fått lära hvad ynglingar lära vid akademien (således äfven hebreiska, fysik, latin, grekiska, filosofi, matematik, m:ll B?), fått i frihet med bryta mig min väg... 

_ _ _ (Läsare! sådan bör, enligt m:ll B, qvinnans bestämmelse vara, lika så väl och med samma rätt som mannens. Naturens bok synes numera för denna förf. vara en tillsluten skrift.)

_ _ _ ”Qvinnor” - säger hon ”ha af ålder varit kända för deras skicklighet som läkarinnor.” - ”Den rätta sårläkarinnan ser på såret, såsom en moder ser på ett sjukt barn”. (för m:ll B. Betyder det ingenting, hvar såret sitter, såsom snart skall visa sig)

_ _ _ Den blygsamma varelsen finner det ingalunda anstötligt att sköta ”Yngves knäskada”, att sitta dag efter dag vid den sängliggande patientens bädd och med sin mjuka hand förbinda en henne förut alldeles obekant ung mans sår”. - Detta kapitel har till öfverskrift ”Herthas del”. Om det varit fråga om foten, skulle jag inte ha sagt så mycket om det, men - knäet... det är i sanning långt gånget.

_ _ _ Och för att kröna verket, böra de unga flickorna studera tillsammans med ynglingar. _ _ _ _


söndag 23 maj 2021

Det är pingst

 


Det är pingst
och inga skyar samlas.
I vår egen själ 
brinna vita bloss.
Svalan svingas.
Pilar knoppa, 
slingras 
brinnande kring oss.

Videkvistar streta.
Vattnet skummar.
Liv är liv just här och just nu.
Vinden summar.
Är du fågeln där
som vit ristar 
vinden eller 
är den fågeln du . 

Inuti oss,i den 
mest förlösta stunden 
blir det pingst 
och ytterst 
blossa vi.
Ytterst rasslar 
blåsten kring oss — 
solen brinner 
inuti.

Det är pingst 
och förmiddagen sjunger.
Vägen vindlar — 
som i leken 
svindlar evighet.
Det är pingst — 
och liljorna i orden 
äro skurna,
brutna av en 
galen ung poet.
            Sven Alfons



lördag 22 maj 2021

På utflykt med Gutenberg och matsäck


Picnic 7

Pablo Picasso



Också - om ej hans dagbok ljuger -

skall på gästgivargårdarna

i Småland ätas mycket bra,

ifall man matsäck har som duger.

     ur ”Dumboms lefverne” 

av Johan Henric Kellgren


Det är picknickens dag i dag - men jag har skrivit om picknickar flera gånger, och tänker inte fördjupa mig i sådana nu.

Men eftersom jag nyligen gjort Winifred Kirklands bekantskap, jag inte undanhålla er en sådan intressant författare. Hon hörde till de tidiga feministerna i början av förra seklet.


”However happily we might talk in the library we always knew we were better without a roof, for in the blood of the born picnicker there is something that must always be running, dancing, flying. Out-of-doors, there were the little brooks to chuckle at us if talk delved too deep, and the pine-tops to fill all pauses with quiet music. We were the better picnickers because we lived for the most part in life’s schoolroom. We counted our picnic days and sorted them into due order of excellence, some better, some not quite so merry, yet all very good. But lately I had begun to wonder about the picnics, for the difference in the white, hill-girdled house is a husband. When our friends marry we always wonder about the picnics, for sorrow is always a third comrade to hold two friends’ hands the tighter, and to keep their feet more closely in step; it is happiness that may sever and un-self people.

This, our first married picnic, dawned as brisk and bright as any. The master is not with us. He departs each morning for a mysterious place called “The Works.” That is something I have always noticed in husbands, that tendency to go forth to “The Works.” Somehow no matter how hard women may toil for their daily bread, they never seem to belong to “The Works” of the world. The white house bustles with picnic preparations. It has to bustle when Jennie is in it. Jennie? Well, Jennie might be called the steam-engine at the middle of the merry-go-round. Some day I think the world will grow wise enough to stop talking about the servant question, and begin to study the philosophy that is still often to be found going about wrapped in a maid’s cap and apron. Jennie, a little person quick of foot, bounces up and down like a merry ball, and cries to the blue May morning while she butters sandwiches, “Picnic time has come again! Picnic time has come again!” Yet I never heard of Jennie’s going on a picnic; do people ever know, I wonder, how much of other people’s unselfishness must go to the making of anybody’s Eden?”

 _ _ _


It is the kind of morning for good wishes both for dogs and men. Knotted old farmers, seeing our picnic faces and picnic basket, grin and twinkle, sharing the May sunshine. The hills are a dim blue against a sky still softer. Boulder-strewn pastures, more brown than green, are starred with bluets. Far off there, below a shaggy stretch of pines, is a field so golden with dandelions that it quivers as if held by midsummer heat.


  Ur ”Picnic Pictures” som ingår i hennes ”The Joy of Being a Woman and other papers”.


Hela ”Dumboms lefverne” hittar du här

https://sv.m.wikisource.org/wiki/Dumboms_leverne

 

Ett tidigare picknickinlägg

https://bastmattan.blogspot.com/2017/09/you-get-away-or-whether-you-dont.html?m=1


lördag 15 maj 2021

Lördag med Gutenberg



Making  Apple Pie
Anonymous painter

Idag hade Johannes mycket att bjuda på - så mycket att jag inte visste vilken ände jag skulle börja i. Efter en stunds grunnande (medan jag diskade) började jag med reklamhäftena - jag hyser ju, som bekant, en viss svaghet för sådana.



Det första handlade om kvarg/kvark/keso, jag är lite osäker på vilket ord jag ska använda - kanske får jag ta till det gamla ordet ostkram, för det förefaller som dessa recept mest handlar om den släta kvargen. För recept är det, och många av dem tror jag är bra.



Baker's Coconut Recipes från 1922 har charmiga tidstypiska illustrationer, hur recepten är har jag svårt att yttra mig om - jag använder ytterst sällan kokos, och vet inte ens om vi i Sverige kan köpa motsvarigheten till de här konservburkarna med kokos. 



Men prova gärna, och berätta vad du tycker!


Bohemian Pie

1 apple

½ cup sugar

½ cup raisins

1 can BAKER’S Coconut

1 tablespoon cinnamon

Line a square pan with good pie dough—let it extend up on sides about an inch. Make a layer of apple, sliced thin. Sprinkle sugar and cinnamon over the apple. Sprinkle raisins over this, then the coconut. Cover with dough without any opening. Fold edge of lower crust over upper crust and pinch together. Wet well with cream, sprinkle with granulated sugar and bake slowly about an hour.



Utanskriften på ”Recipes: Hershey's Baking Chocolate” ser lite trist ut, och sånär som på ett foto av ”Everyday Chocolate Layer Cake”, finns inga bilder på bakverken. Men varför inte prova receptet på den tårtan - men kanske inte varje dag.



Everyday Chocolate Layer Cake”


2 cups sifted cake flour

2 teaspoons baking powder

½ teaspoon soda

½ teaspoon salt

⅔ cup shortening

1¼ cups sugar

1 teaspoon vanilla

2 eggs

3 blocks (3 ounces) HERSHEY’S BAKING CHOCOLATE, melted

1 cup milk

(1) Sift flour once, then measure and mix with baking powder, soda and salt; sift twice. (2) Cream shortening until softened; add sugar gradually, beating thoroughly after each addition. (3) Beat in vanilla, then eggs, one at a time, beating until light and fluffy after each. Add melted chocolate and stir until blended. Add flour mixture alternately with milk, beating until smooth after each addition. (4) Turn into 2 greased (8- or 9-inch) layer cake pans. Bake in moderate oven (350 degrees F.) to 25 to 30 minutes according to thickness of layer. (5) Frosting Suggestion: When cake is cold spread with Quick Chocolate Frosting.


Cottage Cheese Recipe Book

https://www.gutenberg.org/files/65327/65327-h/65327-h.htm


Baker's Coconut Recipes

The Franklin Baker Company 

https://www.gutenberg.org/files/65326/65326-h/65326-h.htm


https://www.gutenberg.org/files/65303/65303-h/65303-h.hmm

Recipes: Hershey's Baking Chocolate