Sommarläsning en julisöndag

 Nu äro smultron och blåbär mogna. Ack, vilken fröjd att plocka  dem, träda dem på strån och föra en hel näverskäppa full hem!
                                                                                  ur Juli avThekla Knös

Woman Reading 

Frederick Childe Hassam

Noveller och korta berättelse är perfekt sommarläsning, när man inte bara vill läsa, utan också njuta av sommaren.  Kapitlet "Juli" i Tekla Knös bok Året. Teckningar ur barndomslifvet (1868) är perfekt utomhusläsning, då humlorna nynnar förbi och rödhaken tjattrar i nyponbusken.

Vad som också gjorde Juli månad särdeles kär för mig var, att då  kunde jag vara säker att i den mörka granskogen få råka min lilla vän  Linnæa borealis. Första gången jag såg denna fina, älskliga blomma följde  jag min far på en lång vandring. Dagen var het och jag var trött. Vi  gingo genom vilda skogen. Utmattade satte vi oss att vila på den mjuka  mossan som betäckte stenarna. Solstrålarna bröto in i den djupa skuggan,  ormbunkarna nickade, och ett stilla men mäktigt sus hördes i kronorna av  de höga träden. Jag låg med huvudet i min fars knä, ingen av oss talade.  Jag såg upp mot den klara, blå himlen, som lyste fram mellan grenarna.  En ljuv doft andades nära mig, det var som en ängel med paradisets blom-  mor osynlig varit närvarande. Då sade min far sakta: »innocue vivito: Numen adest.» Jag förstod ej  orden, men fäste en frågande blick på honom. Då började han berätta mig  om Carl von Linné, om hans kärlek till blommorna, om de stora upptäckter  han gjort och hur man i avlägsna främmande länder blott kände Sverige som  Linnés fädernesland. Många sköna ord av Linné sade mig min far och berättade om hans fattigdom som gosse, hans flit och gudsfruktan. De latinska  ord han nyss yttrat hade den store blomsterkungen skrivit över sin dörr  för att alltid påminna sig, att Guds blick vilade över honom.
                                                    ur Juli avThekla Knös

193

dagar kvar 

i

Lördag med Gutenberg

  Stories Pictures Tell, Book 3, av Flora L. Carpenter, är en bok från 1918, avsedd att få barn intresserade av konst. Jag gillar idén, även om man talar med barn på ett litet annorlunda sätt i dag — det är i alla fall vad jag hoppas. Boken presenterar några välkända målningar (i svartvitt), och berättar lite om dess tillkomst, och om personerna på bilden.

"Penelope Boothby or the mob cap" 

av Sir Joshua Reynolds

Boken har en lärarhandledning, och förmodligen är avsikten att läraren ska berätta om bilden med hjälp av texten. Varje kapitel inleds med "Questions to arouse interest, så följer några frågor som förefaller vara riktade till rätt unga barn — som till den här målningen: Where do you think this little girl is sitting? Does she look as if she were sitting still or moving? Do you think she is happy, sad, full of fun, or mischievous? What has she on her head? How is her hair combed? How is she dressed? What has she on her hands? In what way is she different from the little girls we know? What can you see behind her? How many like this picture? why?

Den här lilla flickan var tre år när bilden målades, och hon levde bara i ytterligare tre år, det som först fångade mitt intresse var huvudbonaden. Den här sortens mössor kan man ju se på många målningar, men inte förrän nu visste jag att de kallas för "mob cap" (mobcap eller mob-cap). Wikipedia skriver bland annat:  "The origin of the term mobcap is a compound of mob 'dishabille, casually dressed' + cap. It may be modeled on Dutch mop(muts) 'woman's cap'.  During the French Revolution, the name "mob cap" caught on because the poorer women who were involved in the riots wore them, but they had been in style for middle class and even aristocracy since the century began."

 En annan målning som presenteras är "Woman Churning" av Jean François Millet 

Det är uppenbart att inte ens för hundra år sedan visste barn hur man kärnade smör, så här kommer en utförlig beskrivning av hur man gör. Så här inleds den rätt långa texten:

The story of the picture. When the artist, Jean François Millet, was a little boy he lived in the country where nearly all the people knew how to churn and make their own butter. No doubt he often watched his grandmother churn and helped her, too. He must have liked to see her pour the milk into the big pans, which she then set away in a cool place until all the cream had come to the top. Then she would skim the cream from the milk, put it into the big wooden churn, and begin to work the churning rod up and down, up and down, until her arms grew so tired that she was glad to rest them a while and let him churn.

Jag följde en gång med mina schweiziska vänner till förskolan där de arbetade, just den dagen hade de en diskussion kring Carl Larssons bild av en kvinna som står i köket på Sundborn och kärnar smör — det blev en livlig diskussion, och det var intressant att se hur mycket barnen la märke till av alla detaljerna i bilden.

194

dagar kvar 

i

Grattis Camille!

självporträtt 1873

Camille Pissarro 

10 juli 1830 - 12 november 1903  

Naturligtvis vill jag gratulera Camille på hans födelsedag — denne impressionisternas impressionist, vänlig och omtyckt och som beskrevs som "klok, balanserad, vänlig och varmhjärtad".

Laundress on the Banks of the River (1855)

Entering a Village (1863)

 L'Hermitage at Pontoise (1867)

The Maidservant (1867)

Portrait of Jeanne (1872)

Portrait of Jeanne Rachel (Minette) (1872)

Jeanne Holding a fan (1873)

Girl Tending a Cow in Pasture (1874)

Female Peasant Carding Wool (1875)

Shoemakers (1878)

Portrait of Madame Pissarro 

Sewing near a Window 1878-79

By the Water (1881)

Cowherd (1883)

Cowgirl, Eragny (1887)

Young Peasant at Her Toilette (1888)

Goose Girl (1890)

 Haymakers Resting (1891)

The Cowherd 1892

Laundring Women. Eragny sur Eptes (1895)

Young woman mending her stockings (1895)

Portrait of Jeanne in a Pink Robe (1897)

 Jeanne Reading (1899)

Peasants Chatting in the Farmyard, 

Eragny (1895-1902)

självporträtt 1903

195

dagar kvar 

i

Det är inte bara min hjärna

som är dimmig — jag hävdar att även blogger drabbats.

697 Cloudy-brained computer, 2008

Urs Thomas-Kim

Så bloggar jag, liksom många andra, misstänker jag, vidare trots nya blogger — inte för att jag valt det, men därför att det är det enda valet om jag inte vill prova på något annat än blogger, vilket jag är för lat för.

Det mesta är sig likt, men problemen hopar sig om jag vill gå in och ändra något, eller bara skriva färdigt ett påbörjat inlägg. Det slutar ofta med att jag kopierar vad jag redan skrivit och klistrar in det och börjar om på en ny sida.

 Om det är jag eller blogger som är oresonlig, har jag inte lyckats lista ut, men besvärligt är det. När den här skylten dyker upp

kan jag varken kan spara eller gå vidare. 

Blogging

Don't know if I have no shame
Blogging about who to blame
Tongue in cheek, it’s all the same
Blogging is a losing game

Fond memories now erased
Yet no one has been amazed
As there is nothing new planned
My Brain could sure use a hand

Old posts that cannot be found
Please help and look all around
Got to get a helping hand
Blogging is a futile stand

Not going to lose my mind
Blogging I’m sure that you’ll find
Sometimes, can be so unkind
By those who remain unsigned

Just ignore the silly sods
Watch them praying to their gods
Now you know I have no shame
Blogging is a funny game. 

                        Gordon David

196

dagar kvar 

i

17 gram smultron

är vad som ryms i min hand.

  Smultron 1890

Albert Edelfelt

Det vet jag eftersom jag glömde min "smultronpåse" hemma för några dagar sedan. Vanligtvis får jag ihop ett drygt hekto smultron på min morgonpromenad — också den dagen då jag plockade i jackfickan, eftersom jag även då glömt påsen hemma. Vad som är hindersamt i dag är att jag ideligen trasslar in mina fingrar i det höga våta gräset. 

Det är ovanligt gott om smultron i år, och det förvånar mig att jag tycks vara ensam om att plocka dem. Kanske resonerar folk som min kompis som avstår, därför att en hund kanske kissat på dem. Jag invänder att det knappast är troligt att en hund eller räv är så pricksäkra. Vid en punkt på promenaden brukar det faktiskt lukta rävpiss, men sticker jag ned näsan i min påse så känner jag bara den ljuvliga smultrondoften.

 Doften av ett smultron är väl så effektivt som en madeleinekaka, och barndomens somrar väller över mig. Då, liksom nu, regnade det också en hel del — vilket inte heller då hindrade oss från att plocka smultron.  Glada somriga minnen från den tiden då sommarloven var evighetslånga och nutid var det enda tempus som betydde något.

En dag när Britta och Anna och jag åkte hölass med Norrgårdsdrängen, kom vi på ett smultronställe i ett stenröd ute på ett gärde, där vi hämtade höet. Där växte så mycket smultron, så jag har aldrig sett så mycket smultron. Vi kom överens om, att vi aldrig, aldrig, aldrig skulle tala om det smultronstället för pojkarna eller någon annan. Vi plockade smultron och trädde upp dom på strån, och  det blev tretton strån fulla. På kvällen åt vi upp dom med socker och grädde till.

                                            ur "Alla vi barn i Bullerbyn"

                                                                                  av Astrid Lindgren

197

dagar kvar 

i

198

dagar kvar 

i

199

dagar kvar 

i

I dag för 74 år sedan

lanserade  Louis Réard — en före detta bilingenjör , som sedan han tagit över sin mors affär för damunderkläder kallade sig designer — bikinin. Det var långt ifrån den första tvådelade baddräkten, men han lyckades pricka in rätt tidpunkt, och succén var ett faktum, även om det fanns ställen där den förbjöds.

Female Figure, omk. 1945

okänd konstnär

Tygåtgången var minimal, det behövdes bara drygt 75 cm tyg för att sy en bikini (på vilken bredd tyget låg, sägs inget).

På nätet finns hur mycket som helst att läsa om både den här, och andra bikiniar — bland annat här

Bara 39 år tidigare hade Annette Kellerman blivit arresterad när en bar en figurnära baddräkt på en badstrand i Boston, eftersom den ansågs för vågad.

simmerskan Annette Kellerman i 

baddräkten hon själv designat.

Vill du läsa om baddräktens historia hittar du " Women's Bathing and Swimming Costume in the United States", av Claudia B. Kidwell hos Gutenberg.

Där visas den här baddräkten.

Bathing dress, c. 1855. (Courtesy of Philadelphia Museum of Art. Photograph by A. J. Wyatt, staff photographer.) The red, tan, and blue-green checked bathing dress is jauntily trimmed with crimson braid edging the collar, belt, and wrist and ankle bands.

Så mycket kläder hade jag inte ens på mig när jag simmade klädsim för kandidaten, en gång för länge sedan.  

200

dagar kvar 

i

201

dagar kvar 

i

Grattis Maria!

Maria Martin 

3 juli 1796- 27 december 1863

Maria var en av de många konstnärinnor, som vi inte vet så mycket om i dag.

Hur hon tillbragte sin första 49 år hittar jag inte något om, men 1845 flyttade hon hem till sin äldre syster Harriet och hennes man.  Där tog hon över skötseln av hemmet och de nio barnen — Harriet som nu var döende i lungsot, och helt utmattade efter 14 barnsängar, dog efter två år.

Maria tycks ha haft en klok mor, som efter att i ett tidigare äktenskap lärt sig att mannen har all laglig rätt till till både egendom och pengar om han behagar ge sig av, skrev ett äktenskapsförord när hon gifte sig för tredje gången. Det visade sig vara ett klokt steg eftersom även den tredje maken  tog sin älskarinna och försvann.

Så när nu Maria stod i begrepp att gifta sig med sin svåger så såg även hon till att skriva ett äktenskapsförord.

Maken John, var en mycket naturkunnig präst, som tog med Maria på exkursioner i skog och mark. Hon tecknade vad hon såg, och genom John lärde hon känna John James Audubon, som förstod hur talangfull hon var, vilket ledde till att hon blev en av hans assistenter, som målade bakgrunden på hans planscher. 

Det finns som sagt inte mycket skrivet om Maria, och i wikipediaartikeln finns det motsägelsefulla uppgifter som jag här bara har hoppat över — men det innebär förmodligen att jag kommit med faktafel.

202

dagar kvar 

i