1153

dagar kvar 

i

I dag för 128 år sedan

installerades den första jukeboxen på "Palais Royal Saloon" i San Francisco, läser jag i morse, och började genast fundera över varför det heter jukebox. Vänder mig först till NE och får ett redigt svar:

jukebox [(d)jo´kbåks] subst. ~en ~ar 
ORDLED: juke--box-en
• apparat med myntautomat för uppspelning av grammofon- eller CD-skivor vanl. på café e.d.: ~en spelade en countrysång om kärlek
HIST.: sedan 1950; av eng. jukebox med samma bet.; till am. sydstatsslang juke 'värdshus; sylta; bordell'; till gullah (kreolengelska, South Carolina) juke, joog 'oordentlig; syndig' och box 'låda'

Jag skulle naturligtvis ha gett mig där, men i stället började jag läsa om jukeboxens historia, och blir bara förvirrad. Alla tycks vara överens om att en föregångare till nämnda box är det självspelande pianot, där man kunde stoppa i en slant och pianot satte igång att spela. Men sedan skiljer sig uppfattningarna åt, och olika årtal anges på olika sidor. 

Så här säger Wikipedia:

In 1890, Louis Glass and William S. Arnold invented the nickel-in-the-slot phonograph, the first of which was an Edison Class M Electric Phonograph retrofitted with a device patented under the name of Coin Actuated Attachment for Phonograph. The music was heard via one of four listening tubes.

Nu svider ögonen och jag känner mig vindögd av allt läsande, så jag lämnar med varm hand över uppgiften att ta reda på hur det verkligen förhåller sig åt mina kära läsare.

jukebox (n.)

also juke-box, "machine that automatically plays selected recorded music when a coin is inserted," 1939, earlier jook organ (1937), from jook joint "roadhouse, brothel" (1935), African-American vernacular, from juke, joog "wicked, disorderly," a word in Gullah (the creolized English of the coastlands of South Carolina, Georgia, and northern Florida). This is probably from an African source, such as Wolof and Bambara dzug "unsavory." The adjective is said to have originated in central Florida (see "A Note on Juke," Florida Review, vol. vii, no. 3, spring 1938). The spelling with a -u- might represent a deliberate attempt to put distance between the word and its origins. 

nickelodeon (n.)

1888, "motion picture theater," from nickel "five-cent coin" (the cost to view one) + -odeon, as in Melodeon (1840) "music hall," ultimately from Greek oideion "building for musical performances" (see odeon). Meaning "nickel jukebox" is first attested 1938.

1154

dagar kvar 

i

Katter i konsten

Sandra Bierman, född 1938

Jag hittar en kort presentation av Sandra Bierman:

Sandra Bierman, grandmother of five, was born in Brooklyn, New York, but from age 4 grew up in Oklahoma, Texas and Maryland. Her father was a Swedish immigrant and her mother a Texas farm girl. She was nurtured as a child by her part-Cherokee grandmother. Art scholarships began at age 11. Sandra is married to retired physics professor Arthur Bierman, and they have lived in Boulder, Colorado since 1988. Her oils are widely collected and are published and distributed worldwide. Influences: 16th Century   Italian masters, Mexican masters, Chinese and Japanese classical art.

 

1155

dagar kvar 

i

kanske dags att lägga sig

för mig okänd konstnär

1156

dagar kvar 

i

I dag för 94 år sedan

fick Garrett Morgan patent på sin uppfinning av trafikljus med tre ljus — redan 1868 hade man installerat trafikljus i London, men då med bara två ljuskällor (stopp och gå).

Garrett Morgan

 Garrett, som var son till två slavar började som arbeta som 14-åring, först som allt i allo i en firma, sedan som symaskinsreparatör, och så småningom öppnade han sin egen repartionsverkstad. Han var framgångsrik och lyckades spara så mycket pengar att han 1920 kunde starta en tidning: "the Cleveland Call".

Så här såg Garretts trafikljus ut.

The signal Morgan patented was a T-shaped pole with three settings. At night, when traffic was light, it could be set at half-mast (like a blinking yellow light today), warning drivers to proceed carefully through the intersection. He sold the rights to his invention to General Electric for $40,000.

1157

dagar kvar 

i

The East Room.—It is difficult to realize in viewing this magnificent apartment that it was at one time used by Mrs. John Adams as a drying-room for the family linen. The East Room was not finished until 1836, and a bare, bleak place it must have been in those early days. In former times state banquets were held here, but, in more recent years, it has been chiefly used for public receptions. During the administration of President Arthur this room was redecorated and refurnished, and afterward no changes of importance were made until 1902, when, with the rest of the building, it underwent almost complete transformation. The walls previous to this period were hung with historical portraits, among them the Gilbert Stuart portrait of Washington, saved from the fire of 1814 by Mrs. Madison; but these were removed, as were also the pillars and beams of the old room, to give place to the present beautiful scheme of decoration. The walls and ceilings are now of white; the spaces over the doors and windows contain low-relief panels, each illustrating one of the fables of Æsop. The ceiling is most elaborate, but of delicate design; from each of its three panels depend the splendid cut-glass chandeliers, which have taken the place of the former larger, but less artistic ones. Four beautiful mantels of colored marbles are features of the recent remodelling. The draperies are of rich yellow silk.

Det är ett jäkla gnölande

November

He has hanged himself — the Sun.

He dangles

A scarecrow in thin air. 

He is dead for love — the Sun;

He who in forest tangles

Wooed all things fair. 

That great lover — the Sun,

Now spangles

The woods with blood-stains.

He has hanged himself — the Sun. 

How thin he dangles

In these gray rains!

                F.W. Harvey

Evening in November 

Nikolai Nikanorovich Dubovskoy

Efter en runda bland kända och okända vänner på nätet är det gott att återvända till en kopp te, en god bok, och en sagolikt vacker och solig vintervy utanför fönstret. Det tar en liten stund innan jag återfunnit min jämnvikt och irritationen har lagt sig, för det är trist att läsa allt gnäll om hur ryslig månaden november är. OK, jag är ingen vinterfantast, det finns månader som jag uppskattar mer än denna — men du store tid, det är bara en tolftedel av året, och dessutom är det ett helt år innan det blir november igen. 

November är en perfekt bokläsarmånad, och som gjord för dem som uppskattar tända ljus, varma drycker, goda vänner och kanske ett handarbete! 

1158

dagar kvar 

i

Instämmer

Reading by the Fire 

Samuel S. Carr

“Thank Heaven, the sun has gone in, and I don't have to go out and enjoy it.” 
                                            Logan Pearsall Smith

Minns du gonkarna?

Det var Karins inlägg om hur det "vonkade" för henne, som fick mig att tänka på ungdomens gonkar. Ni  minns dem väl? En sökrunda på nätet får mig att inse att bara folk som hunnit till mogen ålder, förstår vad jag menar. För gonk har tydligen fått en ny betydelse — på svenska finns det inte mycket att hämta, medan det finns en del på engelska, i synnerhet på bloggarna, där finns en hel del personliga gonkminnen. 

ungefär så här såg de ut — gonkarna i mitt liv

tyvärr minns jag inte var jag hittade den här

Själv har jag sytt ett antal — det var enkla presenter som inte krävde någon större sömnadstalang — bara lite tygrester och fantasi. Det sades att gonkar var snälla värnlösa varelser, som aldrig försvarade sig, bara grät om någon var elak mot dem.

Är du nyfiken på gonkar, så ta en tur på nätet, där finns olika varianter av gonkar och deras ursprung. Bland annat den här. 

1159

dagar kvar 

i

Grattis August!

August Ferdinand Möbius

 17 november 1790 - 26 september 1868 

I sanningens namn är väl August inte någon man tänker på till vardags — att jag överhuvudtaget känner till honom beror på "Möbiusband".

"Möbius upptäckte sitt band när han studerade Eulers tal och hur detta påverkas av olika sorters ytor. Som en del i sina studier undersökte han vilka olika sorters ytor som existerade och upptäckte då att det finns ytor som endast har en sida, samt endast en kant. Detta kan låta som en ganska trivial upptäckt, men för matematiker var det en revolutionerande insikt. Detta på grund av att nästan alla ytor har minst två sidor. Om vi till exempel tar ett pappersark och frågar oss hur många sidor det har skulle kanske några skulle svara en, men det är fel. Pappersarket har två sidor, en ovansida och en undersida.

Möbius upptäckte att genom att vrida en rektangulär yta ett halvt varv och sedan sätta ihop ändarna i ett försök att skapa en cylinder skapade man en yta med endast en sida och en kant. Denna konstruktion fick namnet Möbiusband."

Tro nu inte att jag har ett, hitintills väl dolt, matematiskt specialintresse — nej, det är tack vare möbiusshalen som jag känner till hans band.
När man börjar sticka en tröja på rundsticka får man se upp så man inte, alldeles ofrivilligt, får en möbiuströja — för sedan man lagt upp sina maskor och ska börja stickningen,  är det lätt gjort att man råkar vrida rundstickan och fäster ihop sista maskan med första så att det istället för en tub blir ett vridet band.

Det vimlar av beskrivningar, i olika tekniker, på nätet på möbiusshalar. Som den här.

en annan variant från ravelry

Så här i vaccineringstider

hittar jag ett tidningsklipp — från  förra året, tror jag — som säger att vaccinet har bäst effekt om man vaccineras före klockan elva på förmiddagen. 

Hur det är på andra orter vet jag inte, men här där jag bor, erbjuds man bara eftermiddagstider.

Texten blir läsbar om man klickar på den.

1160

dagar kvar 

i

1929

Morning Nocturne

Shore Birds II 

Norman Wyatt Jr.

Morning Nocturne

I am glad today is dark. No sun. Sky 

ribboning with amorphous, complicated 

layers. I prefer cumulus on my 

morning beach run. What more can we worry 

about? Our parents are getting older 

and money is running out. The children 

are leaving, the new roof is damaged by 

rain and rot. I fear the thrashing of the sea 

in its unrest, the unforgiving cricket. 

But that's not it. The current is rising. 

The dramas are playing out. Perhaps 

it's better to be among these sandpipers 

with quick feet dashing out of the surf than 

a person who wishes to feel complete. 

                                                 Jill Bialosky

1161

dagar kvar 

i

Grattis Georgia!

Georgia Totto O'Keeffe 

15 november 1887 – 6 mars 1986

Untitled, 1908

Untitled, The Rotunda at University of Virginia, 1912-14

My Shanty, Lake George

Gray line with black, blue, and yellow

Apple Family – 2, 1920 

Lavender Iris 1951 

1162

dagar kvar 

i

Grattis Astrid!

Det har gått sju år sedan jag senast gratulerade Astrid, så det känns som om det vore på sin plats med en ny hyllning!

Jag har firat henne i en månad nu, genom att läsa om hennes tre böcker om Kati. Kati med långt a — enligt Astrid själv.

Kati i Amerika (1950)

Kati i Paris (1953)

Kati på Kaptensgatan (1952)

Birgitta Theander har skrivit om böckernas tillkomst. Intressant läsning både om Astrid, och om flickbokens status under olika perioder.

Mitt minne av böckerna inskränkte sig till några få episoder — och vad jag egentligen tyckte om böckerna då (nå'n gång i tolvårsåldern, skulle jag tro), har jag inget minne av. Förmodligen för att jag var för barnslig för att uppskatta böcker om "stora flickor". Att läsa om vuxna var OK, men om flickor så mycket äldre än jag, tyckte jag var trist.

Nu tyckte jag att böckerna var nöjsamma, även om den tidens jargong kan vara lite irriterande — lite för hurtig. Men visst är hon rolig, och även om de utspelades i en tid som jag inte har några minnen av, så är det mycket som är bekant.

Roligt är det att läsa om hur Astrid retade sig på ungefär samma saker i Amerika, som jag själv tycker är irriterande. 

"Tänk, amerikanarna som har sån humor! Men så fort det blir tal om kärlek så kopplar dom av humorn helt och hållet. Då blir det idel sentimentala brösttoner och väldiga bedyranden! Och inte tror jag de menar så värst mycket med det heller. Det liksom bara hör till, för så låter det i filmer och i tidningar och i schlagers. Europeiska flickor, som kommer till U.S.A., borde varnas för att ta allt, vad en amerikansk herre suckar i deras öra, på fullt allvar. Där behövs sannerligen inte bara en nypa utan en hel grabbnäve salt!"

För mig som rest kors och tvärs över kontinenten med Greyhoundbussar, satte hennes berättelser om bussresor igång min privata inre biograf.

"Om man vill se det amerikanska folket i genomskärning, så behöver man bara gå och sätta sig i vänthallen till en sån där stor Greyhounddepot, en busstation alltså. Fram till de talrika biljettluckorna väller en ström av folk i olika kulörer och fasoner och åldrar, svettiga arbetare i blåställ med uppkav-lade ärmar, prydliga husmödrar med kasse på armen, chica unga mödrar med gallhojtande ungar, vita och negrer om vartannat, långfärdsresenärer och såna, som bara ska åka mellan två hållplatser. Har man inte råd att gå på bio, kan man slå sig ner på en av de bekväma sofforna i vänthallen och alldeles gratis se de mest intressanta dramer ur vardagslivet. Utanför vänthallen kryller det av bussar. De kör ut, och nya kommer in i en aldrig sinande ström.

Jag hade sagt till Bob, att jag ville åka med en sån där Greyhoundbuss en gång. Jo, för man hade ju läst sin Steinbeck, och jag hyste de bästa förhoppningar om att även min buss skulle komma på villovägar. Villovägar är det bästa jag vet."

Intressant att notera att ordet snabbköp ännu inte införlivats i svenskan vid den här tidpunkten:

"Hela dagarna var vi ute med bilen, och strax före middagstid slank vi in i en av de där stora självserveringsaffärerna, som jag tyckte så mycket om. Det var roligt att se såna mängder av förstklassiga matvaror samlade på ett ställe. Jag tyckte om att vandra mellan väldiga berg av grönsaker och frukt och diskar med saftigt kött och stånd fulla av konserver och bröd och delikatesser. Det var en fröjd för ögat, och det var en trevlig sysselsättning att plocka till sig en bunt sparris här och ett par päron där och några fina kotletter i

cellofanomslag på ett tredje ställe och hålla på så, tills vår lilla kärra var alldeles full. Och så plockade vi upp alltihop framför en ung, skön dam, som var placerad vid något som mest liknade ett vändkors vid Skanseningången, och där betalade vi det hela i en fattig fart."

Rasfrågan ger hon stort, och upprört, utrymme, liksom de stora skillnaderna mellan fattiga och rika.

Astrid tar för givet att alla hennes läsare är lika allmänbildade och litterärt kunniga som hon själv, och förstår vad hon syftar på. Skulle man nu inte veta  vad hon talar om så kan man ju konsultera nätet — det fick jag göra när hon började sjunga "One Meat bBall". Då fick jag både höra sången och läsa om den.

De två senare böckerna är nog mer i min smak — Astrid har dragit ned på tempot, och lustigheterna låter inte så ansträngda som de ibland gjorde i första boken.

Nog känns en hel del av tankarna, om turister igen:

”Är det inte konstigt?” sa jag till Eva. ”När jag är utomlands och knappt kan komma fram utan att bli trampad på tårna, då kallar jag det ett intressant och sjudande folkliv. Men om jag är hemma, säger jag som sanningen är att det är en sabla trängsel.”

Personligen har jag inga erfarenheter av vägglöss — men väl en hyrestant — men föräldrarna kunde berättade om både vägglöss och sura värdinnor som drabbat dem som inneboende.

"Då och då om nätterna dök det upp en vilsekommen vägglus på Evas huvudkudde. Hon fångade den omedelbart och spärrade in den i en speciell liten ask, den så kallade lusasken, som hon förvarade bredvid sängen. På morgonen överlämnades lusasken regelbundet till värdinnan, som hade bedyrat att det inte fanns ohyra i lägenheten. Värdinnan tyckte inte alls om att få lusasken. Hon snörpte på munnen och såg ut som om hon misstänkte, att Eva hade eget luseri, att asken var en sorts lus-remontdepå, där Eva födde upp särskilt fina exemplar."

Du som har samma slags böjelse för böcker som varit med ett tag och som har varit med tillräckligt länge för att känna igen dig i 50-talsskildringar, kan måhända uppskatta Kati-böckerna. 

1163

dagar kvar 

i

Ett litet vitt hus

Landscape at Vence – Little White House, 1927

 Christopher Wood 

I min jakt på "The White House" inser jag att världen är full av vita hus. De flesta mer spännande än det hus jag letar efter — som det här lilla huset, vars upphovsman jag inte hört talas om tidigare.
Här ett självporträtt av konstnären från 1927.

Augustus John uppmuntrade Christopher att välja konstnärsbanan, och tack vare att han började sin utbildning i 20 års åldern, hann han med en hel del innan han avslutade sitt liv innan han fyllt 30.

1164

dagar kvar 

i

November

This is the treacherous month when autumn days

With summer's voice come bearing summer's gifts.

Beguiled, the pale down-trodden aster lifts

Her head and blooms again. The soft, warm haze

Makes moist once more the sere and dusty ways,

And, creeping through where dead leaves lie in drifts,

The violet returns. Snow noiseless sifts

Ere night, an icy shroud, which morning's rays

Will idly shine upon and slowly melt,

Too late to bid the violet live again.

The treachery, at last, too late, is plain;

Bare are the places where the sweet flowers dwelt.

What joy sufficient hath November felt?

What profit from the violet's day of pain?

                                                      Helen Hunt Jackson

1165

dagar kvar 

i