Idag

sämre frukostrum kan man ha

min assistent är synnerligen energisk

Trist

K. har bloggat i drygt ett år – en lågmäld vardags-blogg med en handfull trogna läsare. Bara ett fåtal av hennes närmaste vänner har känt till att hon är ganska känd. En del av hennes inlägg har genererat intressanta diskussioner bland kommentatorerna
Så plötsligt för en tid sedan är det någon som kommer på vem hon är och säger det i en kommentar. Det ta'r inte många dagar förrän kommentarerna ökar påtagligt – och deras karaktär förändras. Från att ha varit roliga och vänliga kommentarer så blir de antingen smickrande och devota eller ironiska och småelaka. Vad i all världen får folk att tro att man kan bre' på hur mycket som helst bara för att en person är välkänd? Det är självklart att det är roligt med beröm när man gjort något bra – men det ska vara ärligt och ha substans, och inte upprepas till leda! Och så motsatsen – jag tror vi alla vill ha konstruktiv kritik, men giftiga elakheter borde vi varken ge vän eller ovän!

Nu har K. lagt ned sin blogg.

Sommarlov

0
I midsommarveckan reste Igge och Björn och mamma till landet.
Nästan så långt Igge kunde minnas tillbaka, hade de bott i Torsboda på somrarna. De hyrde en liten röd stuga, som låg så ljuvligt - nästan alldeles nere vid sjön och med skogen som en trygg mur mot världen. Stugan hade bara två riktiga rum, det så kallade vardags-rummet, där de åt och arbetade och där Igge sov om nätterna, och så en liten kammare, där mamma låg. Björn sov i en lya på vinden - ett sommarrum, som saknade eldstad, och Anna låg i pinnsoffan i köket.

_ _ _

Det var härliga dagar för Igge och Björn.
På morgnarna, när de vaknade, tog de sina badhanddukar och sprang ner till sjön. Om det regnade, lindade de in kläderna i sina oljerockar, och efteråt klädde de på sig inne i båthuset, men om de var vackert väder höll de till på stranden. Mamma som inte var någon vän av urlakade badfantaster med skallrande tänder och blåfärgade läppar, hade anslagit en halvtimme till detta morgon-dopp,och därför var det vild kapplöning både dit och därifrån – så mycket längre tid fick man vara i vattnet. Igge var elva år och Björn tolv, båda hade lärt sig simma den sommar, de var sju och åtta år gamla, och vid det här laget var de redan tränade undervattensimmare, som dök på huvudet från båtbryggan och fiskade opp allehanda hemlighetsfulla skatter från sjöns dyiga botten.
Efter badet var det dags att hämta mjölken i den närbelägna bondgården, vilket alltid var ett stort nöje. Vägen gick genom skogen, där det växte stensöta och pyrola och där linnéan klängde över murkna stubbar. Det var en riktig trollskog, och Björn och Igge hade inte lov att ge sig av på några upptäcktsfärder där utan sällskap. Och eftersom man i den Tilanderska familjen tog det som en självklar sak, att man kunde lita på varandra i vått och torrt, så hade det heller aldrig fallit dem in att sabotera påbudet.
Ur "Tilanders Igge" av Ursula Brenning (psudonym för Thorborg Thyselius 1906-1977)

0
Benge firade födelsedag, och Björn och Igge var inviterade på saft och tårta.
De satt vid det vita trädgårdsbordet ute i syrénbersån. Humlorna surrade honungsrusigt i tulpanrabatten, och högt uppe i det gamla päronträdet sjöng en svart-vit flugsnappare för sin fru, som låg på ägg någonstans i närheten – i cykelboden trodde Benge. Där fanns ett hål i väggtimret, alldeles under tegelpannorna.
Runt omkring födelsedagsbordet blommade syrénerna med tunga, blekblå klasar mellan hjärtformade blad, som var mörkt gröna på översidan men solhungrigt bleka på den undre.
Ur "Igge 12 år" av Ursula Brenning (pseudonym för Thorborg Thyselius 1906-1977)
0

Två böcker som kom 1955 och 1958 men utspelar sig tidigare - kanske på 20- eller 30-talet när författaren fortfarande var skolflicka.
Man får följa Igge och hennes bästa vän Britta under ett par år - de har en hel del upptåg för sig men böckerna har också en allvarlig grundton. Böcker som jag återkom till flera gånger.

Vårtecken

Sommarlov

0
Under tiden var Folke nere i källaren och hämtade en flaska björnbärssaft, medan farmor klöv några färska bullar och bredde honung emellan. Så radade hon ned dem i en korg och räckte den till Pelle Göran.
- Lite matsäck åt två hungriga karlar och ett magert flickebarn, sa hon.
Två hungriga karlar! Pelle Göran sträckte på sig. Det lät något det. Och så gott det doftade ur korgen sen.
Folke och barnen följde en gångstig som slingrade sig snett nedåt bäcken genom den branta liden, där ungbok och hasselsnår växte så tätt att man ibland gick i mystisk halvskymning och fick böja grenarna åt sidan för att komma fram. På de öppna fläckarna dit solen nådde ner lyste smörblomma, gökärt och förgätmigej i det mossiga gräset. Det hördes ett sorl och ett sakta risslande från bäcken. Själva ljudet lät svalkande.
_ _ _

Då satte de sig bland förgätmigejerna och åt honungsbullar och drack björn-bärssaft. Det smakade härligt. Och solen lyste på deras ryggar och i hasselsnåren sjöng småfåglarna och i vattnet kilade små fiskar förbi. Och bäcken porlade och kluckade och allt kändes så märkvärdigt skönt.

Ur "Farmorsresan" av Edith Unnerstad med illustrationer av Iben Clante.

0

Jag växte upp med Edith Unnerstads böcker, och jag älskade dem alla, så nu när jag skulle till att välja en bok fick jag problem. Mycket somrigare än i "Nu seglar Pip-Larssons" kan det väl knappast bli – men jag fastnade ändå för "Farmorsresan" som jag tycker är en pärla. Nu när jag bläddra i den, började jag snart läsa från början och blev sittande. Det var svårt att bara citera ett ställe.

0

Det är intressant att läsa hur Mossfolk ser på Kittyböckerna nu när hon läser om dem. Det är inte alla böcker som håller för en omläsning.
Jag gillade varken Kitty eller Femböckerna – vilket inte hade något med den undermåliga kvaliteten att göra eftersom jag glatt läste Enid Blytons andra böcker. Jag har helt enkelt aldrig varit road av spännande böcker. Och när det gällde Kitty så roade det mig inte att läsa om en så pass mycket äldre flicka som Kitty – jag var alldeles för barnslig för det.
Så trots alla skollov i dessa böcker kommer jag inte att yttra ett ord mer om dem. Särskilt inte som det finns så många andra fina sommarlovsskildringar i barnlitteraturen.

Språkförbistring

0
Har nyss lyssnat på Filosofiska rummet som i dag handlade om språkförbistring. Man frågade bland annat om man förändras när man byter språk. Det svarar jag obetingat ja på – mest är det väl en känsla som kan vara svår att förklara, men en gång var det en man som sa' åt mig att mitt kroppsspråk förän-drades med språkbytet.

Spännande det där med språk – har i bland undrat hur mycket barndomens läsupplevelser påverkat mig.
Birgitta, min utmärkta svensklärare, försökte för-gäves få mig att inse att en text vann på att inte ha 17 bisatser – i varje mening. Men jag smålog när jag i dag läste om Greta och Vanda – där finns en del mastodontmeningar. Fast jag kan nog inte skylla på Amy Palm, jag misstänker att min odisciplinerade svenska bottnar i min personlighet – vilken jag inte tänker gå närmare in på här.

Sommarlov

Illustration av

Louis-Maurice Boutet de Monvel (1855-1913)

från "Our Children" av Anatol France.

0

Broby låg i en backsluttning, som sakta sänkte sig ned mot sjön. Mellan byggnaden och stranden sträckte sig gården med sandgångar, gräsplaner, almar och lindar; bakom byggningen låg trädgården, den stora präktiga trädgården med körsbärslund, bärbuskar, bersåer, jasmin-och syrénhäckar, grönsaksland, jordgubbsland och gräsmattor med vilda smultron, fruktträd, mossbänkar, vilsäten, kägelbana och ett det allra trevligaste lilla lusthus, enkom uppfört för barnens räkning.
_ _ _

Pratande gingo de vägen framåt, ibland stannade de för att betrakta en stor spindel, som spann sitt nät mellan gärdsgårdstörarna, ibland för att plocka ett lockande smultron eller lyssna till något ljud. Än funno de en glittrande sten, som måste gömmas, ett vackert blad, som kunde passa som plym i dockans hatt, än något annat, som väckte deras nyfikenhet. Greta tyckte om stensöta och hade funnit några stånd i en bergskreva. Vanda brydde sig ej om stensöta utan ville hellre gå upp till moster Annie.
Greta stannade och grävde med fingrarna, obekymrad om hur de började se ut, och Vanda klättrade ensam uppför bergstigen. En och annan lingonkart frestade henne ibland, men de voro ju så sura, att ej ens hon kunde tycka om dem. Hon hade knutit handduken kring halsen för att slippa bära den och gick och roade sig med att försöka, hur mycket hon kunde draga till utan att strypa sig. Vanda hade sådana besynnerliga lekar ibland.
Ur "Barnen på Broby" av Amy Palm (1859-1916)

0

Sommarlov har nog alltid varit ett populärt tema i barnböcker – ibland bara ett par kapitel och andra gånger utspelar sig hela handlingen i boken under lovet. Nu när sommaren kryper närmare har en del litterära – och andra inte fullt så litterära – sommarlov kommit för mig.
Böckerna om Greta och Vanda av Amy Palm hörde till mina favoriter som barn. Böcker som min mamma läste i sin barndom och som var gamla redan då – den första kom 1892. De var uppskattade när de kom men fick senare hård kritik, kallades bland annat snömos. En del av kritiken rörde den borgerliga miljön – familjen var välbeställd och det saknades inte tjänstefolk. Som sju-åttaåring brydde jag mig inte ett smack om familjens sociala ställning. Jag identifierade mig med flickorna, att språket var ålderdomligt störde mig inte det minsta. Men oj, så jag avundades dem lekstugan – ett riktigt litet hus med en riktig vedspis!

Det var nog flera veckor se'n jag lovade att återkomma med lite förändringar här på bastmattan. Flera (närmare bestämt tre) av er mejlade nästan samtidigt med frågor och bloggförslag. Eva-Lill uttrycker det så här:
"jag är en så jäkla virrpanna att jag nästan alltid lyckas gå vilse mellan bastmattan och bokbloggen och sen glömmer jag vart jag var på väg och missar det jag verkligen ville läsa".
Kort sagt, en del av er virrpannor klarar inte av att gå från en blogg till en annan! Frågan har faktiskt varit uppe tidigare, då började jag länka – men det är uppenbarligen inte tillräckligt.
Det här har legat i bakhuvudet på mig ett tag nu, men jag har varit för oföretagsam (visst låter det bättre än lat?) för att ta' itu med det även om jag har en del idéer. Så länge, medan jag grunnar lite till och samlar energi, så kommer jag alltså att lägga ut även bokpratet på bastmattan.
Eftersom den nya datorn inte vill ha med den gamla skannern att göra så kan jag inte illustrera inlägget med illustrationer ur böckerna. De har helsidesteckningar av Ottilia Adelborg och vignetter av Annicka Öman. Men bilden ovan fick mig att tänka både på Ottilia Adelborg och Elsa Beskow.

Idag

En tur längs älven.
Stretching.

Vårtecken

Har befriat älsklingen från årets första fästing.

Som i en dålig film

0
När jag läser om Annas besök på ortopeden minns jag ett av mina mer minnesvärda besök på en akutmot-tagning i New York. Det här var i mitten av 90-talet, alltså långt senare än min ungdoms bussresor i det stora landet.
Efter en tröttsam flygresa med flera byten landade jag på La Guardia Airport. Jag hade gjort upp med min väninna Lisa att jag skulle ringa när jag väl var där. På väg till telefonhytten blev jag dålig och mitt nästa minne är att jag lastades på en bår. Trots protester bars jag ut i ambulansen där man tog ett EKG och se'n bar det av till sjukhuset.
Under årens lopp har jag fått en del erfarenhet av ambulanssjukvård i U.S.A. och jag är alltid lika imponerad av effektiviteten och vänligheten. De här gossarna var inget undantag, när jag rullades in på akuten, med resväskan bredvid båren, sa' den ena killen till mig att jag skulle hålla ett öga på väskan hela tiden — hela tiden! För en blåögd svenska kändes det lite märkligt, men jag förstod snart varför.
Nu går jag aldrig på bio och tittar ytterst sällan på film — men jag har inte kunnat undvika en och annan snutt på TV. Det här såg ut precis som i filmens värld — en disk i mitten av ett stort rum, bås med draperier runt väggarna och smockfullt med patienter. Och mitt bland sjukvårdspersonal och patienter patrullerade poliser — stora maffiga killar med skjutvapen. Det här var ett sjukhus i Queens vilket inte hör till de tryggaste delarna av New York.
Bårarna stod tätt och ingen brydde sig om att dra' för draperierna - inga hemligheter här inte! På båren till höger om mig låg en svårt misshandlad kvinna och kved. Till vänster om mig låg en man med hand- och fotfängsel.
Efter några timmar hade jag lyckats prata mig därifrån och skulle bara vänta på taxin som Lisa skickat. Satte mig ned och väntade en stund innan jag tänkte gå till ytterdörren för att se om bilen hade kommit. Då visar det sig att det står ytterligare en välväxt polis vid utgången — och om jag gick ut kunde jag inte komma in igen. En vänlig sköterska löste problemet genom att med jämna mellanrum titta efter bilen trots att hon egentligen inte hade tid.

17 oxå!

Nu kan jag inte använda Office mer. Vilket betyder att jag kan ta' emot mail i Microsoft Outlook - men inte skicka.Dessutom har jag upptäckt att Vista inte gillar min skanner och skrivare.
Manualen till mobilen ligger förmodligen i tryggt förvar på ön. Dit kommer jag i bästa fall om ett par månader.

Ska jag slänga mig eller datorn i älven?

Musmys

HELPING HIMSELF TO CAKE.
BY M. E.

Fast asleep fell Madeline,
Fairy-book held in one hand,
In the other slice of cake—
Slept, and drifted to the land
Where the spirits of the dreams
Many wondrous visions keep—
Visions that are only seen
When the eyes are closed in sleep.

Dreamed the little Madeline
That she was a princess fair,
Beautiful as that proud maid
Famous for her golden hair.
And at splendid feast she sat,
And a prince sat by her side,
Handsome as the prince who won
"Sleeping Beauty" for his bride;

Dreamed a cake—a wedding cake—
She dispensed to courtly throng,
Cutting it with knife of gold,
While the "Blue Bird" sang a song.
Largest piece received the prince,
And he whispered, "This is bliss,"
As he kissed her hand and gave
Ring of diamond with the kiss.

But ere long the dream grew dim,
Feast and courtiers vanished quite,
Diamond ring and lover too
Softly faded from her sight;
And the only prince she saw
(She was once more wide-awake)
Was a little prince of mice
Nibbling at her slice of cake.

Vårtecken

Lurendrejeri

0
Jakten går vidare – hitintills har sökandet inte givit något resultat. Jag hittar en hel del annat som ger mig dåligt samvete; saker som borde ha gjorts för länge se’n och underliga papper som jag undrar varför jag i all världen sparat.
Och naturligtvis dyker det upp telefonminnen. Det är ju inte klokt att jag som är så ung (!) minns när man beställde samtal till landsorten. Det vill säga, jag var för ung för att göra det men när mina föräldrar ring-de släkten så beställde de si och så många perioder. Se’n tog det en liten stund innan telefonisten ringde upp och det var bara att prata på. När de beställda perioderna var slut så kom telefonisten in i samtalet och talade om att det var dags att avsluta. Var då samtalet i en spännande fas sa’ man: ”tack fröken, vi ta’r en period till”.

Mitt roligaste telefonminne är nog den gången min mamma och jag var i York och skulle ringa till min far i Sverige. Vi frågade en polis efter en telefonstation och han hänvisade oss till en telefonhytt – men vi ska ringa till Sverige sa’ vi. ”Jo, men det går så bra från telefonhytten, jag ska hjälpa er”. Så klev han i telefonhytten och ringde upp telefonisten och tog reda på hur mycket det skulle kosta att ringa till Sverige. Jag tror att det var 20 shilling – vilket vi inte hade löst, så den vänlige bobbyn tog en pundsedel och gick för att växla. Under tiden beställde vi samtalet vilket var lite komplicerat eftersom vi inte visste på vilket nummer fadern var, så vi fick ge en del alternativ. Telefonisten blev så till sig när hon förstod att mor ringde sin make – hon skulle nämligen gifta sig så snart hon och fästmannen hittade en lägenhet och berättade om den problematiska bostads-situationen i London. Hon frågade hur länge de varit gifta, och tyckte att det var sååå romantiskt. Så kom äntligen vår gemytlige bobby tillbaka med pengarna och samtalet kunde påbörjas. Jag tror vi hade betalat för tre minuter – efter en kvart kom den söta telefonisten in i samtalet och sa’ försynt: ”jag tror nog att jag måste bryta nu”.

Ur "The Motor Car Dumpy Book - The Dumpy Books for Children #32" av T. W. H. Crosland med illustrationer av J. R. Monsell

Vårtecken

När segelflygplanen svävar över huset – och jag önskar att det var jag som satt i planet.

En telefon är en telefon är en telefon

Alexander Graham Bell American Inventor and

Educator Inaugurates the New York- Chicago Telephone.

Trodde jag ända tills i går. Då rubbades mina cirklar och jag börjar (men bara börjar) så smått (men bara så smått) inse att det blir kanske jag så får ge mig – inte tekniken.

Jag har alltså en ny dator – den gillar jag – och håller på att vänja mig vid Vista. Vad jag inte har är en Office licens, den försvann när den gamla datorn havererade och killen som fixade problemet, fixade det på sitt eget vis.
Nu behöver jag en programnyckel för att använda Office och min dator guru talade om att istället för att betala 1500:- för licensen kan man ladda ned Open Office gratis. Inget snack om vad jag väljer! Glad i hågen skulle jag så packa upp programmet – visst låter det gulligt, jag ser ett presentinslaget paket med röda snören för mitt inre öga – då kommer jag till smärtsam insikt om hur antik jag är. Man ska nämligen skicka ett SMS för att få en kod – och jag kan inte SMS:a!
Så där jag, nu har jag avslöjat hur djupt okunnig jag är. Jag var sen med att skaffa mobil och när jag se’n skaffade den har jag aldrig haft behov av att lära mig att SMS:a.
Men lär dig det då, hör jag hur ett antal bloggkollegor ropar. Jovisst, men till den ändan behöver jag manualen – och tror nå’n att jag vet var jag har den.

Efter mycket klickande hit och dit lyckades jag hitta en suport adress dit jag skrev i går – men ännu har jag inte fått något svar. Och snart löper provperioden ut.

Varför, varför fortsatte jag inte att skriva för hand och ringa till mina vänner från en telefon med petmoj?

Vårtecken

Äggplanta

Den som gillar äggplanta men har tröttnat på sina vanliga recept kan klicka sig över till tebloggen och kika på receptet på rostad äggplanta (på engelska).
Jag hade assistans med matlagningen i dag av en icke vegetarian som var ytterst misstänksam mot mina för henne okända ingredienser. Innan hon gick smakade hon på maten och sa’ motvilligt att den ju var god – fast för stark. Är ketchup den enda ”kryddan” man använder så kan jag tänka mig att hennes smaklökar fick en chock. Hon erkände även att det inte var så besvärligt att tillaga som hon trodde att det skulle vara.
Jag tyckte kanske att rätten var i mesigaste laget – men jag vet ju inte om min hjälp höll igen på kryddningen eftersom hon uppenbarligen inte gillade kryddor. Och så tyckte jag inte att den såg särskilt aptitlig ut.

Jag vet inte om det är jag eller Blogger som fått fnatt – det ser inte ut som det brukar när jag skriver inlägget. Kanske har jag lyckats ändra någon inställning utan att veta om det. Bilden syns inte förrän jag publicerar inlägget – jag kan inte byta färg och storlek på texten…
Nu går jag och lägger mig!

Festiva lente

Det regnar och jag tycker nästan att det är skönt. Dels för att regnet behövs men också för att jag inte behöver ha dåligt samvete för det jag inte gör utomhus. Det räcker att veta om allt jag försummar inomhus!

Har knappt skrivit färdigt meningen förrän solen bryter igenom! Nåja, jag får väl ha dåligt samvete då för min plan för den närmaste framtiden är att skynda långsamt.
Ska försöka få upp en bild om dagen men i övrigt tänker jag pusta ut efter en del vedermödor.

Tio steg från ytterdörren

0
Vi bor i zon 4 – men i ett skyddat sydvästläge frodas både Magnolia sieboldii och Djävulens spatserkäpp som vanligtvis inte går längre norrut än zon 3.

Vårtecken

Bild från Wikipedia

Ett säkert vårtecken när cyklisterna dyker upp på vägarna.

Idag

Det blir mycket mahoniasylt i höst.

Kvällarna är fortfarande kyliga - men med

vinterkappa och katt håller man värmen.

Vem är det som smaskar i vår rabatt?

0
Fyra pulsatillor utslagna i morse – 9:10 tog jag denna bild. En dryg timme senare tänkte jag försöka tt få en bättre bild. Då såg det ut så här.
0

Vårtecken

Livsglädje.

Vårrapport

Klicka på texten om du vill se vad

Elof Hellquist skriver om ordet vår.
0

Hade räknat med att ta’ igen mig i solen efter gårdagens stadsresa – jag har visserligen setat ute men sol har det varit ont om.

Sta’n ligger sex mil söderut och efter knappt två mil är björkarna grönare och jag tycker mig skymta kabeleka i ett dike. I sta’n har våren hunnit betydligt längre än hemma – det är grönt och folk gåt trots den blygsamma värmen i shorts och kortärmat.

Begav mig på en trädgårdssafari i morse – Miras skogslönnar ligger nog en vecka före mina. Om en dryg vecka börjar det nog surra av alla insekter som söker sig dit.

Pulsatillan är helt utslagen men bilderna har gömt sig och kommer en annan dag.

Narcisserna är så ivriga på att slå ut att stjälkarna inte är mer än en decimeter höga.

0
Gulsipporna som vi inte riktigt vet varifrån de härstammar håller på att slå ut – men de verkar små i år.

0

Ormögat – den lilla söta blå blomman är på stark frammarsch. Blå blommor kan vara svåra att få rätt färg på – men jag tycker nog att dagens bild är tämligen korrekt.

Häggen får vi vänta på ett tag, men vad gör väl det – då har vi det bästa kvar. Dessutom är den väldigt vacker i knoppstadiet.

Acer rubrum och acer datoris

0
Mina rödlönnar blommar så vacker nu – och helt utslagen blir jag av att lära mig Vista i min nya dator som helt passande heter Acer. Fast det uttalas nog inte på samma sätt.

Mina bilder gick att rädda från den havererade datorn – för ögonblicket det enda jag känner mig tacksam över.

Teknikens värd är fantastisk – så länge jag inte behöver förstå den. Jag nyttjat gärna dator, bil och medicinsk utrustning men jag har ingen som helst ambition att förstå hur det fungerar. Nyss var det pumpen som skulle på service. Då får jag en utbytes-pump att nyttja under tiden; det tog mig många koppar te och en del ord som jag inte visste att jag kunde inte jag lyckades programmera låneapparaten så att jag kunde använda den. Och när jag äntligen kommer iväg till apoteket för att lämna in min pump så har de lunchstängt. Här på är vischan håller de olika inrättningarna sig med olika lunchtider.
Hur många kannor te och hur många nya ord jag kommer att förbruka innan jag blir vän med Vista vågar jag inte ens spekulera om.

Blir det mycket tyst här så har jag inte rullat ihop bastmattan – bara krupit under den i hopp om att livet, tekniken och hälsan ska reparera sig själv.

Vårtecken

Bollviva.

Vårtecken

Ur “The Motor Car Dumpy Book,

The Dumpy Books for Children #32”

av T. W. H. Crosland med illustrationer av J. R. Monsell

0
På andra sidan älven håller ett gäng motorcyklister till. Nu har de vaknat till liv – det låter som de höll till på vår gårdsplan.

Vårbruk

0
Än så länge så fungerar min trädgårdsplan. Jag nöjer mig med korta pass i rabatterna och drar upp en reva med kvickrot i förbifarten när jag går förbi.
I går ägnade jag en stund åt en list nedanför kökstrappen – just som jag tänkte att jag nog borde vara försiktig eftersom det finns en enträgen nässelplanta på ena hörnet, så skakade jag hand med den. Jag läste en gång för länge se’n att om man skyndar sig att bryta av nässlan och ha på mer nässelsaft på det brända stället så skulle det lindra. Jag har aldrig haft mod att prova.
Vi skulle säkert kunna få ned matkontot rejält om vi livnärde oss på allt ogräs trädgården bjuder. Är man vegetarian SKA man tycka om nässelsoppa – tyvärr kan jag inte leva upp till det och jag låter även kirskålen gå till spillo.

Däremot har jag några gånger gjort gödselvatten av nässlor – det gäller bara att man har utrymme nog att ställa tunnan långt från huset eftersom det luktar ladugård om vätskan.
Jag har även rötat, häcklat och skäktat nässlor en gång – bara för att se om det gick – och det gick. Men någon nättelduk blev det inte.

Och späda maskrosblad gillar jag.

Har suttit här en stund och grunnat på om jag ska ändra rubriken – något vårbruk är det ju inte tal om – men det låter så ambitiöst så jag låter det stå.

Vårtecken

Däckbyte.