0Jakten går vidare – hitintills har sökandet inte givit något resultat. Jag hittar en hel del annat som ger mig dåligt samvete; saker som borde ha gjorts för länge se’n och underliga papper som jag undrar varför jag i all världen sparat.
Och naturligtvis dyker det upp telefonminnen. Det är ju inte klokt att jag som är så ung (!) minns när man beställde samtal till landsorten. Det vill säga, jag var för ung för att göra det men när mina föräldrar ring-de släkten så beställde de si och så många perioder. Se’n tog det en liten stund innan telefonisten ringde upp och det var bara att prata på. När de beställda perioderna var slut så kom telefonisten in i samtalet och talade om att det var dags att avsluta. Var då samtalet i en spännande fas sa’ man: ”tack fröken, vi ta’r en period till”.
Mitt roligaste telefonminne är nog den gången min mamma och jag var i York och skulle ringa till min far i Sverige. Vi frågade en polis efter en telefonstation och han hänvisade oss till en telefonhytt – men vi ska ringa till Sverige sa’ vi. ”Jo, men det går så bra från telefonhytten, jag ska hjälpa er”. Så klev han i telefonhytten och ringde upp telefonisten och tog reda på hur mycket det skulle kosta att ringa till Sverige. Jag tror att det var 20 shilling – vilket vi inte hade löst, så den vänlige bobbyn tog en pundsedel och gick för att växla. Under tiden beställde vi samtalet vilket var lite komplicerat eftersom vi inte visste på vilket nummer fadern var, så vi fick ge en del alternativ. Telefonisten blev så till sig när hon förstod att mor ringde sin make – hon skulle nämligen gifta sig så snart hon och fästmannen hittade en lägenhet och berättade om den problematiska bostads-situationen i London. Hon frågade hur länge de varit gifta, och tyckte att det var sååå romantiskt. Så kom äntligen vår gemytlige bobby tillbaka med pengarna och samtalet kunde påbörjas. Jag tror vi hade betalat för tre minuter – efter en kvart kom den söta telefonisten in i samtalet och sa’ försynt: ”jag tror nog att jag måste bryta nu”.
Ur "The Motor Car Dumpy Book - The Dumpy Books for Children #32" av T. W. H. Crosland med illustrationer av J. R. Monsell
Så vänliga och personliga de var! När jag kom till England i början av 70-talet slogs jag av hur vänliga de var. Busschauffören sa Hello Love (luvv) och jag trodde i min enfald att det var riktat speciellt till mig.
SvaraRaderaHave a nice evening!
Man är nog överlag vänligare I England än här, även om jag mött otrevligt folk där också. Fast i längden kan det bli lite enerverande med luv – liksom amerikanarnas honey, darling och have a nice day. Man ska mena det också.
SvaraRaderaMen en najs ivning hoppas jag att du också har!
Margaretha
Åh, vilken go' historia :)
SvaraRaderaDen sortens trevliga minnen som är så levande att jag nästan blir förvånad när jag ser mig omkring och upptäcker att jag sitter hemma vid datorn.
SvaraRaderaMargaretha
Å, sådant här är så roligt att läsa om! Alldeles speciellt kanske, eftersom det handlar om en tid jag bara hört om...
SvaraRaderamossfolk,
SvaraRaderaDet är väl det som är så roligt med bloggar – man läser och lär sig sån't man inte varit med om eller ens hört talas om. Och så inspirerar man varandra – jag har gått och tänkt på olika aspekter av barnböcker de sista dagarna – och nu när du skriver om vad du läser så funderar jag på att ta' upp tråden.
Länge leve bloggen!
Margaretha