Vinbär — med och utan moral

Almen och vinbärs-busken

en fabel

”En frodväxt Alm til vinbärs-busken sade:

”Du stackars ting, som mer vid mullen trivs:
”Din usla lott i det låga gifs:
”Naturen såg, til stort du inget ämne hade.
”Men lyft, om du förmår din syn, 
”Se här, min stolta topp förlorar sig i skyn,
”Och Juno sjelf, när hon vill åka,
”I farten ofta plär mig råka, 
”Man vördar fjerran från min pragt,
”Min skugga söks, mitt skydd mot stormars magt:
”På dig, du stoftets barn, hvem ger väl akt?
”Nej men, rätt så, den lilla svara;
”Men, om Ers Nåd så täcks, må det min lycka vara,
”At, känd av få, de få dock ha mig kär,
”Och finns smak i mina bär:
”Hur långt jag syns, bekymrar mig rätt föga,
”Blott till mig när det blida Världens öga,
”Och morgonrådnans dagg begjuter mina blad:
”Stor sak hur hög, blott jag är frisk och glad.

Denna fabel hittar jag i ”Vitterhets-nöjen” från 1770.

Jag inser att vinbär är ett vittomskrivet bär. Inte bara i kokböcker omtalas det — nej då, trädgårdar med frukt och bär, lämpar sig ypperligt för älskande par, att vandra i:

Ur aplarnes löfverk glänste gullgula klot och purpurröda rundlar; hvarje päron, förtyngdt af sin läckra saft, sågs böja sig neder, erbjudande sig sjelfmant åt plockarens hand; af idel full het hungo plommonen ituspruckna; millioner vinbär rubinbesatte hvarje qvist, och krusbären glödde mellan deras taggar, och i spaliéren hopade sig drufvorna i hög.

skrev Olof Fryxell i sin roman ”Dag och natt”.

Fröding lyckades peta in ett vinbärssnår i sin dikt ”En morgondröm”, en lång frispråkig dikt som han blev åtalad för:

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Men bäret har även fått representera det kvinnliga — flickor och kvinnor som iklädda nystrukna bomullsklänningar vita förkläden och snibbar.

”som hjälptes åt att taga vara på trädgårdens afkasting, sprita ärter och vinbär, snoppa stickelbär, rensa jordgubbar och hallon.”    ur ”Svarta skuggor”

 av Wenzel Hagelstam

 

Andra flickor skrev hem från landet där de inackorderats i lämpliga hem, ofta prästgårdar, och berättade i detalj hur man beredde de rara bären:

Det var nu hög tid att taga vara på de präktiga röda vinbären, menade fru Alin. Och så tog hon alla flickorna med sig till trädgården och lät dem plocka hela korgar fulla af vinbär.
»Du må tro, att vinbär duga till mången god ting»,  skref Cecilia sedan till sin syster. 
»Vill du veta, hvad vi ha användt dem till? Jo, till kompott, till sylt, till saft och till gelé. Allt detta skall jag nu lära dig att laga. Först kompott. Och till att börja med skall du då få veta, att man aldrig skall koka frukt i förtent kärl, ty gör man det, så får den rätten en ful grå färg. Vi togo således en nyskurad oförtent kopparkittel och kokte nu först i den en sockerlag af en tredjedel så mycket socker, som bären vägde, samt litet, litet vatten. När denna lag hade kokt åtta a tio minuter och var väl skummad och klar, ilades bären och fingo koka fyra minuter. Kompotten var då färdig, och vi upphällde den skyndsamt på varma flaskor, hvilka genast korkades och hartsades. På samma sätt gör man också kompott af hallon, körsbär, krusbär och blåbär.

ur ”Stadsflickor på landet” av Hedda Anderson

Och så fortsätter Cecilia kapitlet ut. Det är inte utan att jag undrar hur hon hann och orkade delge sin syster sina nyvunna kunskaper.

Bara på ett ställe framgår det hur tröttsamt detta saftande och syltande kan vara. Det är i Vera von Kræmers ”Lia vänder om”:

Hon syltade och saftade, alla vinbär som skulle tas tillvara, alla äpplen som skulle mosas, alla lingon! Men med lingon var det lätt, de skulle röras, man behövde inte stå i köket och skumma och lyfta de tunga syltgrytorna och koka flaskor och så hinna laga mat dessemellan och så vara varm och trött och bara längta att få sitta i en mörk biosalong. Lingon kunde röras i sällskap. Men det här går inte an, tänkte hon. Jag sitter aldrig tillsammans med dem, och om jag gör det, så antingen gäspar jag eller tänker på att mina fötter värker för att jag står så mycket.
 

Dags för mig att återvända till mina vita vinbär, som tack och lov mognar en vecka innan det är dags att ta itu med de röda och svarta vinbären. För ögonblicket ett skönt bärplockarväder, om än en aning varmt.