”Näst vackert väder är ingenting bättre än fult: hvad kan vara ypperligare är ett sommarregn, släckande gräsets törst, uppfriskande folk och boskap, dallrande i oefterhärmligt skimmer på lundarnes tusentals löf och vajande grenar? Med hvilken munterhet dansa ej skurarne på fönsterkarmarne och om man ej stänger portarne, så göra de äfven besök i farstun.
De påhelsa och umgås med menniskorna så mycket de kunna: de bemöda sig att komma in genom väggar och tak, derests en möjlighet öppnas för dem: de älska de lefvandes samqväm: de vilja ej plaska för sig sjelfva: ej slaska i ensamhet.”
skriver Jonas Love Almqvist i ”Om svenska Rim”, och jag har inget att invända. Som varandes en frisklufts-fanatiker, har jag nog lika många regniga som soliga minnen.
Att läsa, under tak, på en balkong, är nog det jag ägnat de flesta regniga dagar åt.
Det blir mest läsning i dag, när jag inte ramlar ned i någon tankegrop, eller rent av nickar till. Men trots att boken jag just nu läser, är intressant, och jag är nyfiken på slutet, så går det trögt med läsningen och jag hoppar runt som en exalterad loppa på rymmen, mellan sparade länkar till intressanta artiklar & böcker — läser en stump innan jag faller ner i nästa grop — om artikeln inte satt sprätt på associationerna och jag klickar mig fram från det ena, intressanta ämnet till det andra. Ibland är det en bok andra gånger bara en radannons. Som den om Janne Damm, som jag hittar i SOCIALDEMOKRATEN för den 3 juni 1892
(Lösnummer 5 öre):
Janne Damm ligger för döden
Den bekante doktorn har intagits på Malmö centralfängelses sjukavdelning och kan väntas blifva befriad af döden hvilken dag som hälst, skrifver S. D. S.
En Janne jag aldrig hört talas om, men som det inte är några problem att hitta på nätet. Han förefaller att ha varit en patetisk figur, som kanske ville mer än han förmådde. När han satt i fängelse för majestätsbrott ger han sig i kast med att konstruera ett universellt skriftspråk, en en pasigrafi.
Det för mina tankar till Einar Texas Ljungberg, som var den siste mannen att sitta i fängelse för majestätsbrott, i Sverige. Det blev månader på Långholmen därför att han 1909 kritiserat monarken, och förordat en demokratisk republik.
En både vänlig och intressant man, här tillsammans med min mor i mitten på 60-talet.
Epidemier har alltid varit myndigheters skräck, i samma tidning (socialdemokraten) läser jag:
En nyhet i renhållningsväg
infördes i taxan för hämtning av latrin, nämligen att, då vederbörliga hälsovårdsmyndigheter vid fall af smittosam sjukdom eller gängse epidemi ge befallning om extra budning, skall sådan verkställas afgiftsfritt, sedan det skriftliga beskedet därom uppvisats å budningskontoret.
”The Rain Cloud” av Charles Tomlinson, som skrevs i mitten av 1800-talet, förklarar ingående olika väderfenomen, och lär ut hur man gör en regnmätare. I sista kapitlet finns ordspråk och hur man förr prognostiserade väder.
För den som föredrar ett mer romantiskt regn kan jag rekommendera boken ”Singing in the Rain”, av Anne Shannon Monroe, som inte har det minsta att göra med filmen med Gene Kelly och Debbie Reynolds.
Men jag har ingen aning om hur den är eftersom jag bara läst två sidor.
En sån dag! Men tankefrukterna uppskattas, liksom länkarna!
SvaraRaderaDet ser vintrigt ut, hoppas en normalvarm sommar återvänder! Snart!
Regnet är mycket välkommet, även här. Visserligen har jag kunnat ta vatten från sjön och vattnat de törstigaste delarna av min tomt, men en rejäl rotblöta från ovan är något helt annat.
SvaraRaderaSamuel Pepys-citatet: "It lessened my esteem of a king, that he should not be able to command the rain" får mig att tänka på både kung Knut, som (enligt legenden) försökte bestämma över tidvattnet och på mer nutida bestämkarlar ...
Tack för dina spretiga tankar, de är alltid lika intressanta!
SvaraRaderaDet har slutat regna här, hoppas också hos dig! och att du har lagom sommartemperatur.
Love, hugs and prayers,
Debbie