Skärtorsdagen

 och hans syskon

 Holy Thursday

Kiriak Kostandi

 Alla Dagarna sutto på trappstegen i Evighetens trappa och väntade på att deras drottning och syster Söndag skulle komma.
»Där ser man», sade Måndag, en glåmig och gäspande pojke, »hvad det vill säga att ha en flicka till öfverhufvud. Söndag blir ju aldrig färdig.»
»Å, jag tycker hon kommer tids nog, jag», sade Tisdag, som var litet kraftigare byggd än brodern, men nästan lika gäspande och lat. »Kom hon inte alls, vore vi andra Dagar mycket mer firade.» 
»Gräla inte på Söndag, ni latingar där», inföll  nu Onsdag, en kraftig yngling, och svingade med sin  diamanthacka en stor guldflisa ur Evighetens underbara schakt. »Fanns inte Söndag, stod då ingen  människa ut. Veckan, det trollet, får ju aldrig nog uträttadt och ni två duger då till så lagom.» 
»Skryt lagom du, Onsdag», sade nu Torsdag, en  mogen man med skägg och som växt sig vis genom  att polera stegen i Evighetens trappa. »Armar är nog bra, men vett är bättre. Utan mig skulle inte  Söndag kunna skydda sina vackra kläder mot Evighetens skyhöga buskar och snår. Hur arbetar jag ej ständigt, polerar, beskär ...» 
 »Ja, så kallas du också Skärtorsdag», gäckades Onsdag och högg så kraftigt ut en flisa guld, att den försvann som en stjärna i rymden. 
 Tyst», sade nu Fredag, den längste af bröderna, och reste sig upp, blek och djupt sorgklädd. »Ni stör mig i mina tankar. Endast den arbetar, som tänker, och jag tänker ständigt. Och jag vill ha tyst omkring mig.»
 »Ja, nog tänker Fredag alltid, och lång är han med», skrattade nu Lördag, en pigg pojke med lockigt hår och rosiga kinder, »men omtyckt är han inte. Människorna säger jämt: O, om det bara vore Lördag, o, om det bara vore Lördag, det är den bästa dag som finns!» 
»Det har du, därför att du bär upp släpet åt Söndag», sade Måndag mulet. »Fick du, som jag, städa undan efter allt hon drager fram, så fick du höra hur pass omtyckt du vore!» 
»God dag, gossar», hördes nu en mild röst. Och där stod deras syster Söndag midt ibland dem, klädd i en dräkt af regnbågsslöjor. I handen höll hon en spira af solstrålar och hennes ansiktes skönhet var sådan, att ingen kunde se därpå utan att kasta sig på knä och tillbedja. »Har ni längtat efter mig, gossar?» 

Vill du läsa mer om veckans syskon får du läsa kapitlet ”Bref” i Alfhild Agrells bok ”Guds drömmare”