KRAMBAMBULI

 

Yellow One Second Noise  

Graham Dean

Ett nytt gammalt ord — för en ordsamlare är det något att fira. I synnerhet om ordet inte har en självklar betydelse. Först undrade jag om det möjligtvis var ett kraftuttryck, men nej, så här säger SAOB: 

 östsv. dial. krambambuli, buller av ngt som faller, oljud; av t. krambambuli, 

Men det kan också vara en kryddad alkoholhaltig dryck. 

När jag letar efter exempel så är det uppenbart att drycken är mycket mer populär än bullret — och några exempel senare än från andra halvan av 1900-talet hittar jag inte.

Men jag hittar en tillfällighetsdikt av Fredrik Cygnaeus, som han skrev på 1830-talet. Det är en himla massa verser — möjligtvis skrivna under inflytande av krambambuli.

Eftersom jag är barnsligt förtjust i de gamla berättande dikterna, ofta roliga men utan några som helst litterära anspråk:

”KRAMBAMBULI”

Ren svanor, gäss och tranor sträfva 

Mot södern: sommaren är all; 

För snufva de och hosta bäfva, 

Då här bestås dem blott en kall: 

De tro sin helsa ej stå bi, 

Om de ej få krambambuli etc.

Vi veta, hvad vår frid tillhörer 

Dock bättre än de allihop; 

Och ingen på en fena rörer 

Att följa deras sorgerop, 

Fastän vi höra deras skri: 

Krambambuli, krambambuli. 

Till Sippola vi styrde, bröder, 

Och följde då en bättre röst; 

Der vår och vinter drufvan blöder, 

Och punsch om sommar och om höst. Förordnar doktorn, kunna vi 

Få ock ett glas krambumbuli. 

Krambambuli på tegen regnat, 

Och derför skörden blifvit god;

Krambambuli har skördarn fägnat, 

Och derför är han vid gladt mod; 

Som modersmjölk kan barnet di, 

Om det så vill, krambambuli. 

Krambambuli skall fylla bägarn, 

Som odlaren i dag har fått: 

Den då skall mera fägna egarn, 

Än om af guld den sku’ bestått. 

Snart kvarje kärr förvandlas i 

Det renaste krambambuli.

Krambambuli skall brandförsäkra 

Det nya husets grund och tak, 

Och fast vi sjelfva ej stå säkra,

Nog står den boningen dock rak, 

Så länge som än finns deri 

En droppe godt krambambuli.

En sak man endast då kan önska, 

Som vore någon önskan värd, 

Att åkrarne ej måtte grönska 

Och att ej gäster eller värd 

Den bittra stunden månde si, 

Då torkat har krambambuli.

Så länge det oss ännu smakar, 

Slår pulsen sina friska slag. 

Och när sin lia döden skakar 

Inför vår syn en vacker dag, 

Då kunna vi ju hälla i 

Åt busen starkt krambambuli. 

Tar han en klunk af ädla varan, 

Så somnar bjessen ett, tu, tre, 

Och då är det förbi med faran 

För tusen år åtminstone;

Vår tid då nytja flitigt vi 

Att svirra med krambambuli, etc. 

Varför ett så härligt ord har försvunnit ur svenskan är svårt att förstå, när engelskans motsvarighet hullabaloo, har överlevt ända sedan 1762 — inte bara överlevt, utan är omhuldat av många.