Barka

 A Limited Express, Five Seconds for Refreshments, 1884

Även om jag inte säger att något barkar åt skogen ofta, så har jag använt barka oftare i den betydelsen än att barka ett träd — men jag har inte tänkt särskilt mycket på varför man säger så. Inte förrän på sistone, när någon så gott som dagligen säger "vi får se vart det barkar", när vi får vår dagliga coronarapport. Så i dag rådfrågade jag SAOB:

BARKA bar3ka2 (ba`rka Weste), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.

Etymologi

[jfr sv. dial. barka, nor. barka paa, taga kraftigt i (Ross). Ordet är spridt öfver större delen af det sv. språkområdet; jfr Ihre Dial.-lex. (1766), Möller Hall. Ordb. (1858), Rietz, Noreen Ordb. öfv. Fryksdalsm. 5, Vendell Ordb. öfv. Pedersörem. 15, Dens. Ordl. öfv. Finnbym. 21, Freudenthal Ordb. öfv. Närpesm. 10, Dens. Vöråm. 62, Freudenthal o. Vendell Ordb. öfv. est.-sv. dial. 20. Sannol. är ordet eg. bl. en bildl. anv. af BARKA, v.1 I. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr i sådant fall FLÄNGA, KVISTA, SKALA (i väg, åstad osv.). Möjl. är utgångspunkten för denna utveckling att söka i de två likaljudande sv. verben LÖPA, af hvilka det ena betyder springa, det andra lossna (om bark) o. afskala]

(hvard.) häftigt springa, rusa, ränna, dänga, ”ryka”. Komma barkandes. Lind (1749) [jfr sv. dial. han kom baddandes (Rietz)]. — nästan bl. i förb. med en partikel l. ett prepositionsuttryck, hvarvid partikeln l. prepositionsuttryckets hufvudord uppbär hufvudtonen

Man kan barka åstad, barka ihop, barka kull och något kan barka löst — inte så svårt att begripa. I dikter är ordet inte lika vanligt, Erik Lindorms dikt har jag fått läsa många gånger, inte så mycket för att förstå användningen av barka, utan mer för att få ett grepp om dikten.

DET NYA HUSET

Över den stackar staden

lyfter du sturskt fasaden,

gnistrande färsk och flott.

Högfärdsbesatt du skiner,

du som helt nyss gardiner 

i dina fönster fått.

Du som ej än mist fukten

och fräna oljefärgslukten

känner ej världen stort.

Först ska dig åren barka

och trasiga barnskor sparka

hack i din blanka port.

Ack, du har långt ej hunnit.

Har väl en kyss ens brunnit

ini din hiss en gång?

Än du av sorg ej härdats,

än ingen kista färdats

nedför din trappuppgång.

Ej dina rums tapeter

bära på hemligheter,

minnen av hem som sprängts.

Det krävs många hyror

innan av livets syror

riktigt du genomdränkts.

Fönsterrutorna blänka

blixtrande klart, kantänka,

men de ha ingen själ;

kunna ej vinka, varna,

lyckligt av kärlek, klarna,

grumlas av hat och gräl.

Nu är du högfärdsvriden

men blir nog mör med tiden,

när du lärt veta hut,

när du står mörk i färgen,

ända till bara märgen

skrubbad i livets lut.

                     Erik Lindorm