fredag 26 augusti 2016

Bortglömda deckare

Mina stamkunder — eller heter det stamläsare, möjligtvis stambesökare, eller är stamgäster det bästa ordet — har nog inte kunnat undgå att lägga märke till min förkärlek för det bortglömda. Men så börjar jag grunna över hur glömd man ska vara för att vara bortglömd. Räcker det, att jag minns en person för att den ska vara ihågkommen — eller hur många ska minnas någon, för att den inte ska vara bortglömd. Petitesser kanske, så jag lämnar definitionen därhän, och kallar alla författare som man inte talar om i dag, för bortglömda. Fast hur ska jag veta vilka man inte talar om...
Hur som helst så behövdes det bara att jspr (på "Det här har jag läst), sa att bortglömda deckarförfattare var hennes grej, för att jag skulle gå igenom husets deckarförfattare för att försöka avgöra vilka av dem som är bortglömda. Inte helt enkelt för en person som huvudsakligen umgås med de bortglömda.
För att inte vara särskilt intresserad av deckare, så tycker jag nog att 282 deckare, av mina hitintills 4551 katalogiserade böcker, är en imponerande samling, de flesta, insåg jag snabbt, tämligen bortglömda. 
Eftersom mina skandinaviska deckare är i minoritet, så började min genomgång där, med Ingegerd Stadener, som skrev under pseudonymen Helena Poloni. Min enda bok av henne, köpt för 5:- när bibban rensade i magasinet, är "Mord i barm", en bok som jag gav upp efter några kapitel. Någon som har läst hennes böcker — och tycker om dem?
Enligt Wikipedia var norrmannen  Sven Elvestad både känd och flyhänt, jag har bara två av hans många böcker, debutromanen "Järnvägsvagnen" från 1910, och "Rosa Montanas diamanter", från 1925 — visst låter den senare som om den kunde vara underbart dålig — kanske på tiden att jag läser dem!
Om Gösta Petterson hittar jag en enda uppgift på nätet:
Gösta Pettersson föddes i Umeå 1905 och hör till den svenska deckarvärldens doldisar. Vid tiden för utgivningen av Vådaskottet(1938) bodde författaren vid Frejgatan mitt i centrala Stockholm. Pettersson var ingenjör och Vådaskottet var hans debutbok.
Delvis samma text finns i nyutgåvan av hans enda bok "Vådaskottet". Där framgår också att ingen tycks veta något mer om honom.
Uddevallaförfattaren Torsten Sandberg finns det en aning mer att läsa om, men inte särskilt mycket. "Gåtan på Granliden", från 1936 är den enda av hans böcker som jag läst, och jag minns att jag gillade den.
Det kan kan vara knepigt att veta till vilken kategori en del böcker hör. Äventyrsromaner, tror jag inte ens existerar i dag  i alla fall inte som genre. Kanske en del av Anders Ejes böcker snarare hör dit än till deckare. Axel Essén hette han i verkligheten, och skrev under flera pseudonymer, dessutom var han översättare och spökskrev biografier åt kändisar. Somliga av hans böcker uppskattar jag, andra har jag inte orkat igenom.
Förmodligen har jag fler böcker som borde räknas som deckare, fast jag missat det. 

6 kommentarer:

  1. Intressant synvinkel på de bortglömda om de nu är bortglömda. Jag känner inte igen något av författarnamnen annat än ev. Axel Essén. Någonting ringer i bakhuvudet men det kanske bara är en dammig klocka som har fått fnatt.
    Du har några böcker att läsa eller kanske du redan har läst alla?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Det tål att tänka på, vad vi lägger in för begrepp i orden.
      Kanske känner du någon med samma efternamn som Axel, att det är därför det låter bekant.
      Nej, jag har verkligen inte läst dem alla - sysslolös blir jag aldrig!
      Margaretha

      Radera
  2. Inte så otippat kanske, men jag har förstås läst Mord i barm, även om det var en del år sedan. Jag minns den som bra, en rätt typisk pusseldeckare i småstadsmiljö, men med en intressant berättarteknik med olika tidsplan. (Och ett recept på rotmos!)

    Gåtan på Granliden har jag också läst, men den kändes på ett helt annat sätt gammal. Jag hade också svårt för det övernaturliga inslaget som skulle visa hur efterblivna folk var på landet.

    (PS Jag definierar mig som en "han". jspr = Jesper)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jesper,
      Nu när jag är upplyst, inser jag att man aldrig ska ta något för givet!
      Kul att höra din syn på ett par av böckerna - kanske skulle jag ge Poloni en ny chans.
      Jag har inte "Granliden" i färskt minne (och boken finns i sommarhuset), så jag minns inte det där om lantisar kontra stadsbor. Däremot vet jag att jag fascinerades av en del ålderdomliga vändningar i språket.
      Margaretha

      Radera
  3. Mord i barm här jag läst flera gånger. Hör sommaren till där den står i bokhyllan i morfarshuset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helena,
      Det låter som om jag borde ge Poloni en andra chans!
      Margaretha

      Radera