Skärpning

 Ett rakblad i en hållare, var en tidig pennvässare. 

I Törnrosens bok I–III av C. J. L. Almqvist, står att läsa:

I detta Hermitage satt Sir John Bruce, vid sidan av Beatrice, litet längre upp Judith och Lady Sophia; Herr Patrik Andrews geck fram och tillbaka på golfvet, med en qvist Geranium i sin högra hand, och en oupskuren blyertspenna i den venstra.

En uppskuren blyertspenna — jag tolkar det som en ny, ovässad penna. Visserligen uppfanns pennvässaren redan under Carls barndom (1820), vilket inte betyder att han någonsin ägde en. Jag kan tänka mig att man, ute i stugorna, länge nöjde sig med att använda en kniv till att spetsa sina pennor. Och uttrycket "spetsa pennan", levde kvar långt in i pennvässarnas tidevarv. 

Victoria Benedictson skriver i sin "Fru Marianne", 1887:

Han kom in i grottan, satte sig och började småprata under det han långsamt och bara för tidsfördrif satt och spetsade en blyertspenna.

Eller så sa man att man "formerade pennan", och visst har jag hört att man talat om pennformerare, även om jag själv nog aldrig använt det ordet. Hjalmar Söderberg skriver i "Förvillelser", 1885:

"På skrifbordet låg alltid ett ark rent, hvitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna."

Tänker man efter, är det nog rätt naturligt att författare 

skriver mycket om kautschuk, pennor och pennors 

beskaffenhet — det var ju deras arbetsredskap. 

  Det sägs att den där första pennvässaren, “taille crayon”, som patenterades 1820, av en fransk matematiker vid namn Bernard Lassimone, inte förenklade vässandes särskilt mycket. Det tycks inte heller “the Styloxynon”, ha gjort, "Cooper och Ecksteins" pennvässare från 1837, skilde sig inte mycket från den franska föregångaren.
Tio år därefter konstruerade en annan fransman, Therry des Estwaux, det som blev föregångare till dagens pennvässare, en liten mojäng, med ett koniskt hål för pennan. Nu blev det fart på formerandet, " the Early Office Museum" har funnit dokument som visar att " New York City municipal government" 1853 köpte in pennvässare från England till sina anställda. De kostade en dollar och femtio cent styck, vilket motsvarar 42 dollar i dagens penningvärde.

I mitten av 1850-talet fick uppfinnarna upp ögonen för den nya lilla prylen som förenklade vässandet, och det kom nya formerare, slag i slag, och de började massproduceras.

Och så 1904, gjorde pennvässaren med vev entré — den varianten många av oss vuxit upp med, fastsatt på katedern, eller på svarta tavlans list. Den sorten som fick en liten flicka att i en uppsats, där hon beskrev sitt klassrum, skriva att längst fram i klassrummet satt en onöda. Fröken brukade ju asäga att de inte fick vässa pennorna i onödan!

 Det tog ytterligare några år innan den första elektriska pennvässaren såg dagens ljus. Den konstruerades omkring 1910, men först 1917 började den massproduceras.

Nu kan man ju tycka att det inte går att utveckla pennvässaren mer, men då tar vi fel, för i Japan finns en kombinerad pennförläggare och pennvässare. Jag får tillstå att jag inte riktigt förstår vitsen, men det kanske du gör när du sett det här klippet.

Vill du läsa om hur man kan rymma från ett fängelse med hjälp av en pennvässare, kan du läsa om det här. En sida med många spektakulära rymningar.

Jo, det här är faktiskt en pennvässare från 50-talet.