torsdag 4 augusti 2011

Sommar, sommar, sommar

…vita skyar vandra som lyckliga tankar och allt är stilla…
...............................J. Fridegård



Den enda sommarprataren jag har prickat in och bestämt mig för att lyssna till, var dagens sommarvärd Owe Wikström — och jag blev inte besviken.
Hans samtal (jag kallar det samtal därför att jag hela tiden, i mina tankar, svarar honom, så att det faktiskt blir ett samtal) stimulerar till nya tankar, får mig att hålla med eller vilja säga emot. Lite av ett problem blir det förstås när mina tankar rinner till så snabbt att jag inte alltid hinner fånga upp dem. Det kändes ungefär som i morse, när jag plockade svarta vinbär — de är så mogna, att jag fick vara snabb som bara den för att hindra de goda bären från att trilla till marken.

Han nuddar vid förnöjsamhet, och genast kommer jag att tänka på några rader av Anna Maria Lenngren:

Gör nöjet bofast i ditt hus,
äg i hjärtat samvetsfriden,
den gör vår uppsyn mild och ljus,
den rår på sorgerna och tiden.

Nu är det väl kanske inte det nöjet som många jagar, en mild och ljus uppsyn är förmodligen inte något som eftertraktas av så värst många i dag. Dessutom tror jag att förnöjsamhet ses som något suspekt — kanske för att många betraktar det som underdånigt. Och vem vill vara det? Själv tror jag att en nypa förnöjsamhet fungerar som en rustning som skyddar mig mot livets små förtretligheter och oväsentligheter.

Han kom också med den gamla klyschan "den friske har tusen önskningar — den sjuke har bara en". Det är så korkat att bara en frisk person kan komma på att säga det! Tror friska människor verkligen att de sjuka är en annan ras, som slutar att önsketänka och fantisera bara för att de är sjuka?
Ett annat hurtfriskt tanklöst uttalande som fått mig att ryta till några gånger är: "har man bara hälsan har man allt".
Livet vore bra torftigt om hälsan vore det enda som räknades!

Oj, vilket spretigt inlägg! Det blir så när man biter över för mycket. Jag är medveten om att jag inte har gjort sommarprataren rättvisa, men det var inte min avsikt att recensera programmet, bara att kasta ur mig några av tankarna det genererade.

En enda sak irriterade mig omåttligt. Han citerade ett samtal på engelska — det var roligt, men alla människor förstår inte engelska! Jag känner flera personer som skrattar när alla andra skrattar, därför att de skäms för att erkänna att de inte förstår.


Verkar somt bekant, så har du någon gång läst liknande tankar på grannbloggen, varifrån jag lånat en del.

7 kommentarer:

  1. Givetvis så har den sjuka lika mycket önskningar som den friska har. Det där är verkligen ett sätt att lägga en människa på hyllan i ett visst fack, för att det är så bekvämt och på något sätt också rättfärdigande. Jag har hört det massor av gånger.
    Nu har jag också lyssnat på avsnittet om Lappo-operan och jag måste nog tillstå att jag har hört bitar av den tidigare och också tyckt om den. Jag behövde bara bli påmind. Den berör en djupt när man känner till bakgrunden. Författaren säger ju själv att han inte har kunnat ta med allting för att det var för svårt för honom, verkligheten var mycket brutalare..
    Det är orden som gör musiken, kan man säga så? Såg också att Arja Saijonmaa fanns med på ett hörn.

    Karin litet mera allmänbildad, igen

    SvaraRadera
  2. Berätta gärna hur du gör för att vara förnöjsam när du är så sjuk. Jag är bara otålig och arg. Men jag håller med om att friska har en konstig syn på oss.
    kramen

    SvaraRadera
  3. Jag har en god vän som lever med Bechterews sjukdom (stavas det så?) och han diskuterar precis som du...

    SvaraRadera
  4. Karin,
    Vi är nog alla rätt bra på att stoppa in folk i fack - men upprörd blir man först när man själv får en, från min synpunkt sett, felaktig etikett! Kul att du också gillar Lappooperan! Jag har faktiskt sett den två gånger, en gång i Helsingfors och en i Stockholm. Och jag har den på en gammal LP. Verkligheten var så fasansfull att man nog måste distansera sig - med musik - för att orka.

    Bibbi,
    Jag är inte säker på att jag är särskilt förnöjsam - även om jag försöker. Kanske är det så att jag tycker att det är enklare att flyta med och vara tacksam över vad jag har, än att spjärna emot.
    Det har säkert en hel del att göra med hur man är funtat - jag har gott om serotonin och är dessutom för lat för att hetsa upp mig.

    Mira,
    Vi är säkert många som tänker så - men vi märks kanske inte så väl, eftersom vi hellre ägnar oss åt roligare saker än att debattera dessa frågor. Eller helt enkelt inte har kraft att till det.
    Du stavade rätt - men det var jag tvungen att slå upp för att veta!

    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Jag lyssnade också på Owe Wikström men måste erkänna att jag så småningom somnade! Det var intressant så länge han berättade om sitt hjärtstopp - jag har ju skramlat liv i ett antal sådana och känner flera stycken som råkat ut och klarat sig och återvänt oskärade till livet liksom denne man.

    Vad beträffar förnöjsamhet så strävar jag också mot att klara av att vara det. Min stora förebild är min svärmor! De gånger jag hörde henne klaga över något kan räknas på ena handens fingrar. Hon skötte min svärfar i flera år efter att han fått slaganfall, blivit orörlig, osnygg, sluddrande och ganska elak. Att det var tufft såg vi ju men inte hur tufft förrän hon efter hans död talade om att nu såg hon inte dubbelt längre - nu fick hon sova på nätterna!

    SvaraRadera
  6. Sommarpratarna är något jag bestämt mig för i flera dagar att jag vill lyssna till. Och så kommer något annat mellan. Jag-ska-bara effekten. Jag tycker också att svenska program till allmänheten ska vara på svenska. Blir tramsigt när man blandar in engelskan. Jag gillar ditt spretiga inlägg idag och håller med om dina reflekteringar om klyschor. Kramar

    SvaraRadera
  7. Olgakatt,
    Jag tycker det är en fröjd att lyssna till någon som uttrycker sig väl - och talar så man uppfattar vad han säger!

    Det är nog lite en läggningssak huruvida man är förnöjsam eller ej. Men förmodligen beror det på i vilken anda man är fostrad. Ett par av mina vänner är sällsynt gnälliga och pessimistiska och jag har upptäckt att sådan är/var också tonen i deras hem. Men visst kan man öva upp sig och sitt tänkande.
    För att vårda en anhörig som är svårt sjuk krävs nog både vilja, övning och läggning om man inte ska förtvivla och gnälla.

    Magdalena,
    Det är ju inte kört - programmen ligger ju kvar i 30 dagar efter det att serien är avslutad! Du kan kanske lyssna medan du renoverar badrum!
    Vi förfaller nog alla till floskler och klyschor ibland - men somliga staplar dem på varandra. Jag kommer säkert att skriva mer om saken.

    Margaretha

    SvaraRadera