Tevliga minnen

Letar efter burkar att förvara mitt te i, och hittar den här söta burken som rymmer 1/16 kg. Här krävs högre matematik — jag kommer så småningom fram till att det är 62,5 g. Märkligt mått, funderar över om det har något med gamla måttenheter att göra.


Anvisningar om hur man tillagar sitt te finns på insidan av locket.

Förstår att jag inte är en verklig tekännare för jag gör inte riktigt så — jag använder nylonsilar, vilket fungerar utmärkt ända tills de ger sig i sömmarna. Ja, det är ju inte riktiga sömmar, utan de"lödningar" som efter en tid ger sig och släpper ut tebladen i kannan. Eftersom jag trycker ur vätskan ur påsen (ja, jag vill ha starkt te) så går påsen tämligen snabbt upp i sömmarna. I morse hade jag nästan alla tebladen i min kopp och mindes hur jag och min polska väninna alltid la' teet i botten på glaset och hällde på vattnet som vi se'n fick sila mellan tänderna. Det var en sommar på sjuttiotalet som jag hälsade på Alexandra. Hon hyrde ett rum i ett gammalt hus i utkanten av Warszava. Huset hade ett rum i varje hörn med en korridor i mitten — det rummet som var kök, hade jordgolv. Kallvatten fanns indraget, varmvatten värmde vi med doppvärmare i hinkar. Toaletten som var inhyst i en garderob, var så liten att man fick dra ner byxorna innan man stängde dörren och se'n backa in och försöka trolla bort knäna när man drog igen dörren.
Minnen som ramlade över mig därför att temuggen var full av teblad.

Julgranen är huggen, den klär jag i morgon efter frukost. Tvättgrytan är full med ved, blir det inte förfärligt kallt bör den räcka en stund.