En måndag i advent

Solen överansträngde sig tydligen i går. I dag är en av alla dessa nästan svart-vita dagar, som vi haft så gott om i år. Inte den sortens dagar som gör en upprymd — snarare en lågmäld skönhet som kräver mer av be-traktaren.

Jag fascineras av de frostiga spindelnäten, men lyckas inte få någon bra bild på ett. Vet inte hur många bil-der jag ta'r, det fläktar en aning och jag håller andan, som det skulle hjälpa, och fingrarna blir iskalla — ändå ser det mest ut som några snöflingor på kamerans lins.

Äntligen har killen från verksta'n varit här och hämtat bilbatteriet. Jag blir så glad av alla dessa unga trevliga killar och tjejer som glatt småpratar medan de utför sitt jobb. Nu hoppas jag bara att jag får tillbaks det snart, måltiderna blir lite trista utan färska grönsaker.

.

Som alltid när det är minusgrader, ta'r älsklingen det som en personlig förolämpning och kräver varmare väder omgående (vem gör inte det förresten?). När det ändå inte blir varmare beställer han fram mat — mat av den goda sorten. Han håller in magen, spärrar upp ögonen och pekar menande på skafferidörren. Jag lyckas motstå honom, och känner mig som en skurk. Däremot försöker jag efter bästa förmåga följa hans anvisningar när vi leker. Älsklingen sladdar runt hörnen i en hemmagjord kombination av kurra-gömma och kull.

Om jag inte ser dig, så ser du inte mig.