torsdag 10 december 2009

Ett kungarike för en häst


Dags för den årliga utflykten till veterinären. Älsklingen fångades in i morse, efter en del grumsande över att han inte fick gå ut igen, resignerade han och la' sig på soffan.
Förra året (4 december) såg det ut så här.


Då var jag tvungen att skotta snö för att få ut bilen — i morse fick jag inte ut den alls. Bilen var stendöd. Det blev till att ringa veterinär och bilverkstad, och just nu grunnar jag på om jag kan skarva ihop befintliga frimärken så att julkorten bara blir en dag försenade. Hade nämligen planerat att handla både mat, medicin och frimärken, när jag ändå var ute och for. Nåväl, vi klarar oss vad beträffar mat och medicin, även om färskvarorna börjar tryta — och frimärkena är viktiga men inte livsviktiga.
Men det är dagar som den här som jag önskar att jag inte var så beroende av tekniken. Precis som när strömmen går eller datorn lägger av, önskar jag för en sekund eller två att jag levde ett stillsamt amishliv.

4 kommentarer:

  1. Attans - vilken otur med bilen!
    Hur gick det med veterinärbesöket?

    Väldigt fin lucka idag förresten. Det där fönstret tror jag att jag har sett i verkligheten en gång när jag var 17-18 år.

    SvaraRadera
  2. Det känns lite snopet när man är inställd på att göra något, katten beredd, handlingslista färdig, hade ätit tidigare än vanligt och dagen planerad så händer något sån't här. Jag kommer av mig och känner mig lite upphängd och nedsläppt innan jag fått organisera om i hjärnan - och vardagen.
    Fick inte tag på veterinären så jag lämnade bara ett meddelande på telefonsvararen.
    Bilkillen kom inte hit heller, så jag har ingen aning om hur länge jag blir billös. Får väl ta' färdtjänst till byn när vi bara har en potatis kvar...

    Det finns tydligen fler varianter, men den här hör till mina favoriter.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Upphängd och nedsläppt! Perfekt beskrivninga av känslan som infinner sig vid sådana här tillfällen!

    Dött batteri?

    SvaraRadera
  4. Mira,
    Japp, ända se'n bilen var ny har den av någon obegriplig anledning ibland överraskat oss med ett dött batteri. Eftersom jag vet det, är jag extra noga med att gå runt och kolla dörrar och fönster varje gång jag lämnar den. Som om batteriet bryr sig om det..
    Tur att vi har lantbrevbäring, vår postis var nyss upp med frimärken - men jag väntar fortfarande på att killen från verksta'n ska komma.
    Margaretha
    som försöker samla ihop sig och gå vidare

    SvaraRadera