Gurkminnen

Jag kan inte skära upp en gurka utan att tänka på min kompis Margareta Olofsson. Vi var kompisar på Södra KFUK's barnkrubba för en och en halv evighet se'n.
Mittemot barnkrubban brukade det sitta ett gäng farbröder utanför ett av husen, en av dem hade långt vitt skägg – och jag kunde inte förstå att hon vågade dra honom i skägget och säga "hej tomtegubbe", när vi passerade.
När det var dags att börja skolan skildes våra vägar, men vi träffades sporadiskt under de första skolåren – och det var nu hon lärde mig att tigga gurksnuttar. På den tiden förekom det torghandel på Medborgar-platsen, och Margareta knatade frejdigt upp till varje stånd där man sålde gurkor och bad att få en gurk-snutt. Ibland fick vi bra mycket mer än snutten – upp till en decimeter gurka hände det att vi fick. Så här när jag tänker tillbaka kan jag inte minnas att man kunde köpte bara en bit gurka, men uppenbarligen kunde man göra det, och jag anta'r att det fanns de som inte var villiga att betala för gurksnutten.
Idag har jag ingen aning om var i livet Margareta finns – jag vet att det finns en vänsterpartist i Stockholm med det namnet, men har ingen aning om huruvida det är "min" Margareta.